En bruten tradition

Alla hjärtans dag är som bekant i antågande (och ska man vara riktigt petig har den väl faktiskt varit här i en dryg timme). Vanligtvis brukar jag ägna den dagen åt att vara bitter och tycka lite synd om mej själv för att ännu ett år har gått utan att jag blivit kär. Lyssna på sådant som The Smiths ”Last night I dreamt that somebody loved me”, Brett Andersons ”Love is dead”, Håkans “Nu kan du få mig så lätt”, Annikas ”Ditt kvarter” eller någon annan sång om suktande efter kärlek, olycklig kärlek, brusten kärlek, ensamhet eller något liknande. Men inte i år.
I år har jag bestämt mej för att det får räcka med bitterhet och självömkan. Istället för att tycka synd om mej själv och ägna dagen åt att hata allt fånromantiskt ska jag vara glad för alla jag känner som har hittat kärlek. Istället för att vara bitter över att jag själv inte är kär kan jag i alla fall glädjas med dom som är det.
Så grattis alla jag känner som är (lyckligt) kära. Grattis Andreas, grattis Emma, grattis Fredrik, grattis Micke och kanske framförallt ett stort grattis till Mickis som om jag tolkar saken rätt precis funnit kärleken. Jag är glad för er skull (och har jag råkat glömma någon nu är det sjukt pinsamt), hoppas ni alla får en underbar alla hjärtans dag tillsammans med era pojk- och flickvänner!

Sen kan jag naturligtvis inte sticka under stol med att jag gärna hade varit kär och haft någon att vara fånromantisk med, någon som fick mej att känna det där pirret, någon att tycka om och som tycker om mej. Men nu är det inte så och jag ser ingen poäng i att lägga energi på att vara bitter över det. Liksom, varför längta efter att bli kär innan jag hittat någon att bli kär i?