Putterecensioner lördag
Så var dom sista recensionerna klara, nu ska jag sätta mej och plugga:
Movits!
Movits samlar en stor, entusiastisk och glad publiken i dalen. En publik som älskar det hela rakt igenom. Det är lätt att förstå varför. Movits hybrid av hiphop och swingrytmer är utmärkt livemusik och det är svårt att stå stilla. Det är både effektivt och svängigt och bröderna Rensfeldt och kompani är skickliga underhållare på scenen. Dessutom får vi liveblås vilket alltid är älskvärt. Problemet med musiken är dock att den är en aning endimensionell. Movits håller sig till sin formel och få låtar skiljer sig från mängden. Nu är det förvisso en lyckad formel och även om variationen inte är jättestor blir det sällan enahanda. I framtiden lär de dock behöva utöka sin formel och testa lite nya grepp för att inte fastna i invanda hjulspår och skriva samma låt om och om igen. Den typen av funderingar tycks dock inte bekymra publiken nere i dalen, de dansar glatt vidare.
Betyg: 3
Lilla Sällskapet
Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är visserligen ett talesätt som starkt går att ifrågasätta, jag kan komma på ett antal tillfällen då jag fått vänta på tok för länge på något gott, men i just det här fallet verkar det stämma. Lilla Sällskapet går nämligen på scenen först en kvart efter utsatt tid men när de väl dyker upp står det snart klart att det varit väl värt väntan. Det bjuds på en konsert med dansant och trevlig 80-talsdoftande elektronisk pop. Det är både bra och elegant, en konsert som utvecklas till en fin stund nedanför träden i backen mittemot scenen. Det är förvisso ganska kort, 25 minuter och inga extranummer, men ett ypperligt smakprov på vad som komma skall.
Betyg: 3
Paper
Ibland behöver man egentligen inte säga så mycket om en konsert, det räcker att titta på anteckningarna för att det ska ge en bild av hur det var. Paper på Putte i Parken är en sådan konsert. När jag tittar på de korta anteckningarna läser jag följande:
Jävligt coolt, jävligt bra.
Hypnotiskt. Monotont. Svettigt. Röjigt. Ångestmusik.
Bra på skiva, bättre live.
Högt!
Lite kort.
Det känns som att det säger det mesta. Det är helt enkelt en förbaskat bra konsert. Tyvärr är Rockbaren allt annat än välfylld, Papers krautiga ångestmonotoni hade definitivt förtjänat en större publik. Men å andra sidan får de som är där skylla sig själva, de går miste om något som är väldigt bra. Det enda som går att anmärka på är att det är en aning kort. Jag vet inte hur länge de håller på men det känns som att det går fort och när de går av scenen är känslan att man vill ha mer, att man vill både höra och känna, det är musik som känns i kroppen, lite till. Så bra är det.
Betyg: 4
The Concretes
Innan konserten är jag rädd att det ska bli tomt framför scenen och att det ska bli ungefär jag och två till som står där och tittar. Mestadels eftersom Maskinen spelar samtidigt. Halv elva sista kvällen väljer ju många tyvärr bort sofistikerad indiepop om alternativet är röjig hiphopelektro med rykte om att vara en urkraft live. Kanske framförallt när publiken är sammansatt som på Putte i Parken där en stor del av besökarna är ganska unga och där få köpt biljett för att i första hand se de eleganta popakterna. Riktigt så tomt blir det dock inte. Visst är det pinsamt glest framför scenen och visst skäms man lite för Karlskoga när man ser det, men det står ändå en del folk framför Baby Joy när The Concretes äntrar scenen. Precis som musiken är dock konserten både stilsäker och snygg. Lisa Millberg och hennes kolleger verkar inte märkbart störda av den dåliga uppslutningen framför scenen utan verkar koncentrera sig på att ge oss som är där valuta för festivalbiljetten. Tyngdpunkten ligger på senaste plattan WYWH men vi får också höra en och annan gammal goding, som en grym You can’t hurry love, där både framförandet och låten håller toppklass, och en laddad Song for the songs som avslutar konseren. Det är en bra konsert, men visst hade det blivit ännu bättre med en större publik. Synd bara att vi inte får höra fina On the radio.
Betyg: 3
Håkan Hellström
Problemet när man sett en artist ett antal gånger är att man börjar jämföra den konsert man ser med de tidigare konserter man sett artisten göra. Precis som när man jämför en ny skiva med artistens tidigare skivor och baserar sitt omdöme utifrån det. Man börjar helt enkelt få förväntningar, som dessutom trissas upp varje gång artisten ifråga överträffar det man sett henne eller honom göra tidigare. Lite där har jag hamnat med Håkan Hellström. Hade den här konserten varit första gången jag såg Håkan hade det säkerligen blivit en solklar femma, men eftersom jag sett honom ett antal gånger tidigare kan jag inte undgå att jämföra Håkan med honom själv. Det är, naturligtvis, en fantastisk konsert men det är inte den bästa Håkan konsert jag sett. Den når exempelvis inte alls upp till samma extrema nivå som förra årets gloriösa tioårsjubileum på Way Out West. En orättvis jämförelse kan tyckas då just det är en av de absolut bästa konserter jag sett, men samtidigt är den svår att bortse ifrån då man vet att herr Hellström besitter den kapaciteten.
Men låt oss nu fokusera på den här konserten. Så gott som hela festivalen har samlats på IP för att bevittna vad som ska bli festivalens stora final. Trots det är trängseln bara måttlig där jag står några meter från kravallstaketet, vilket naturligtvis hänger ihop med att PIP inte är någon jättefestival utan fortfarande växer. När Håkan kommer in på scenen iklädd vit jacka och en stilig hög hatt och kör igång Dom där jag kommer från stiger naturligtvis jublet till explosionsartade nivåer. Vilket det också göra flera gånger under konsertens gång. Att det är festivalens största publik märks också i den mer eller mindre ständigt pågående allsången. I framförallt äldre favoriter som Nu kan du få mig så lätt och Ramlar uppnås festivalens klart bästa allsång, men även låtar från nya skivan renderar grym allsång. Faktum är att det är väldigt få låtar, om ens någon, där det inte sjungs med överhuvudtaget. Varenda nummer framförs naturligtvis med den laddning och energi som är så unik för Håkan Hellström. Det där som har gjort honom till något av det finaste som överhuvudtaget går att se på en scen. Till och med titelspåret från 2 steg från paradise, som något oväntat avslutar hela konserten och därmed också festivalen, blir ett suveränt livenummer.
Jag kan sakna några sånger, vi får exempelvis höra väldigt lite från Ett kolikbarns bekännelser och från senaste skivan hoppas både Jag vet vilken dy hon varit i och Du är snart där över. Men allt som allt är den en konsert som är mer än utmärkt. En fantastisk avslutning på festivalen.
Betyg: 4
Movits!
Movits samlar en stor, entusiastisk och glad publiken i dalen. En publik som älskar det hela rakt igenom. Det är lätt att förstå varför. Movits hybrid av hiphop och swingrytmer är utmärkt livemusik och det är svårt att stå stilla. Det är både effektivt och svängigt och bröderna Rensfeldt och kompani är skickliga underhållare på scenen. Dessutom får vi liveblås vilket alltid är älskvärt. Problemet med musiken är dock att den är en aning endimensionell. Movits håller sig till sin formel och få låtar skiljer sig från mängden. Nu är det förvisso en lyckad formel och även om variationen inte är jättestor blir det sällan enahanda. I framtiden lär de dock behöva utöka sin formel och testa lite nya grepp för att inte fastna i invanda hjulspår och skriva samma låt om och om igen. Den typen av funderingar tycks dock inte bekymra publiken nere i dalen, de dansar glatt vidare.
Betyg: 3
Lilla Sällskapet
Det sägs att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge. Det är visserligen ett talesätt som starkt går att ifrågasätta, jag kan komma på ett antal tillfällen då jag fått vänta på tok för länge på något gott, men i just det här fallet verkar det stämma. Lilla Sällskapet går nämligen på scenen först en kvart efter utsatt tid men när de väl dyker upp står det snart klart att det varit väl värt väntan. Det bjuds på en konsert med dansant och trevlig 80-talsdoftande elektronisk pop. Det är både bra och elegant, en konsert som utvecklas till en fin stund nedanför träden i backen mittemot scenen. Det är förvisso ganska kort, 25 minuter och inga extranummer, men ett ypperligt smakprov på vad som komma skall.
Betyg: 3
Paper
Ibland behöver man egentligen inte säga så mycket om en konsert, det räcker att titta på anteckningarna för att det ska ge en bild av hur det var. Paper på Putte i Parken är en sådan konsert. När jag tittar på de korta anteckningarna läser jag följande:
Jävligt coolt, jävligt bra.
Hypnotiskt. Monotont. Svettigt. Röjigt. Ångestmusik.
Bra på skiva, bättre live.
Högt!
Lite kort.
Det känns som att det säger det mesta. Det är helt enkelt en förbaskat bra konsert. Tyvärr är Rockbaren allt annat än välfylld, Papers krautiga ångestmonotoni hade definitivt förtjänat en större publik. Men å andra sidan får de som är där skylla sig själva, de går miste om något som är väldigt bra. Det enda som går att anmärka på är att det är en aning kort. Jag vet inte hur länge de håller på men det känns som att det går fort och när de går av scenen är känslan att man vill ha mer, att man vill både höra och känna, det är musik som känns i kroppen, lite till. Så bra är det.
Betyg: 4
The Concretes
Innan konserten är jag rädd att det ska bli tomt framför scenen och att det ska bli ungefär jag och två till som står där och tittar. Mestadels eftersom Maskinen spelar samtidigt. Halv elva sista kvällen väljer ju många tyvärr bort sofistikerad indiepop om alternativet är röjig hiphopelektro med rykte om att vara en urkraft live. Kanske framförallt när publiken är sammansatt som på Putte i Parken där en stor del av besökarna är ganska unga och där få köpt biljett för att i första hand se de eleganta popakterna. Riktigt så tomt blir det dock inte. Visst är det pinsamt glest framför scenen och visst skäms man lite för Karlskoga när man ser det, men det står ändå en del folk framför Baby Joy när The Concretes äntrar scenen. Precis som musiken är dock konserten både stilsäker och snygg. Lisa Millberg och hennes kolleger verkar inte märkbart störda av den dåliga uppslutningen framför scenen utan verkar koncentrera sig på att ge oss som är där valuta för festivalbiljetten. Tyngdpunkten ligger på senaste plattan WYWH men vi får också höra en och annan gammal goding, som en grym You can’t hurry love, där både framförandet och låten håller toppklass, och en laddad Song for the songs som avslutar konseren. Det är en bra konsert, men visst hade det blivit ännu bättre med en större publik. Synd bara att vi inte får höra fina On the radio.
Betyg: 3
Håkan Hellström
Problemet när man sett en artist ett antal gånger är att man börjar jämföra den konsert man ser med de tidigare konserter man sett artisten göra. Precis som när man jämför en ny skiva med artistens tidigare skivor och baserar sitt omdöme utifrån det. Man börjar helt enkelt få förväntningar, som dessutom trissas upp varje gång artisten ifråga överträffar det man sett henne eller honom göra tidigare. Lite där har jag hamnat med Håkan Hellström. Hade den här konserten varit första gången jag såg Håkan hade det säkerligen blivit en solklar femma, men eftersom jag sett honom ett antal gånger tidigare kan jag inte undgå att jämföra Håkan med honom själv. Det är, naturligtvis, en fantastisk konsert men det är inte den bästa Håkan konsert jag sett. Den når exempelvis inte alls upp till samma extrema nivå som förra årets gloriösa tioårsjubileum på Way Out West. En orättvis jämförelse kan tyckas då just det är en av de absolut bästa konserter jag sett, men samtidigt är den svår att bortse ifrån då man vet att herr Hellström besitter den kapaciteten.
Men låt oss nu fokusera på den här konserten. Så gott som hela festivalen har samlats på IP för att bevittna vad som ska bli festivalens stora final. Trots det är trängseln bara måttlig där jag står några meter från kravallstaketet, vilket naturligtvis hänger ihop med att PIP inte är någon jättefestival utan fortfarande växer. När Håkan kommer in på scenen iklädd vit jacka och en stilig hög hatt och kör igång Dom där jag kommer från stiger naturligtvis jublet till explosionsartade nivåer. Vilket det också göra flera gånger under konsertens gång. Att det är festivalens största publik märks också i den mer eller mindre ständigt pågående allsången. I framförallt äldre favoriter som Nu kan du få mig så lätt och Ramlar uppnås festivalens klart bästa allsång, men även låtar från nya skivan renderar grym allsång. Faktum är att det är väldigt få låtar, om ens någon, där det inte sjungs med överhuvudtaget. Varenda nummer framförs naturligtvis med den laddning och energi som är så unik för Håkan Hellström. Det där som har gjort honom till något av det finaste som överhuvudtaget går att se på en scen. Till och med titelspåret från 2 steg från paradise, som något oväntat avslutar hela konserten och därmed också festivalen, blir ett suveränt livenummer.
Jag kan sakna några sånger, vi får exempelvis höra väldigt lite från Ett kolikbarns bekännelser och från senaste skivan hoppas både Jag vet vilken dy hon varit i och Du är snart där över. Men allt som allt är den en konsert som är mer än utmärkt. En fantastisk avslutning på festivalen.
Betyg: 4
posted by Nicklas R at 14:12
0 Comments:
Post a Comment
<< Home