Insikten att det är över

Under eftermiddagen och, framförallt nu under kvällen, har jag röjt undan lite. Hittat en plats att ställa diplomet för stipendiet, lagt gratulationskortet från morsan och farsan där det ska ligga, ställt undan guldpåsen champagneflaskan jag fick överräcktes i, plockade ur lite papper ur skolväskan, ställde fram blomman jag fick på bordet. Lite sånt där efter examen-plock helt enkelt. Det var nog då det drabbade mej på allvar att det är över. Man har haft så mycket annat runt sej dom senaste dagarna att även om man hela tiden vetat att det är slutet på något så har den insikten inte riktigt sjunkit in. Men nu när jag plockade undan slog det till, och vemodet kröp sej in i sinnet. Inget kraftigt vemod kanske, men ändå ett vemod. Det där vemodet som alltid följer på ett avslut. I kombination med vemodet som så ofta dyker upp när något stort som man väntat på ett tag plötsligt är över, kanske är den känslan ännu tydligare den här gången när ceremonin dessutom oväntat kröntes med priset för uppsatsen. Det skänkte liksom hela händelsen ytterligare en dimension, och bidrar till känslan att man inte riktigt vill att dom här dagarna, den här helgen, ska vara över. Men det är den, och det var lite av det vemodet som drabbade mej ikväll.