Klubb Perfektion 10 år

Så ikväll är det alltså tio år sedan Klubb Perfektion hade premiär. I skrivande stund var premiären i full gång och det hade väl så smått börjat fylla på med folk. Det var en magisk kväll. Billie the Vision and the Dancers på scenen. Mycket folk. Människor som för första gången kunde gå ut och få höra sin musik på dansgolvet. Jag utropade det till succé efteråt, och av de minnesbilder jag har är det ett ordval jag håller fast vid. Det var succé, och jag kände(känner fortfarande för den delen) att vi fyllde något som hade saknats.

Historien om Klubb Perfektion började tidigare det året, redan på tidig vår. Jag hade precis flyttat tillbaka till Karlskoga efter tre terminer i Hultsfred (hade tvingats till studieuppehåll för att läsa ikapp en del poäng, den historien får vi ta vid något annat tillfälle) och var inte direkt på topp humörmässigt, delvis av den inte helt frivilliga flytten tillbaka, delvis av skäl som hade med en flicka att göra, delvis för att jag var 20 och att standardhumöret i den åldern är något svajigt. Hur som helst, under tiden i Hultsfred hade onsdagspuben (senare torsdagspuben då det funkade bättre med vårt schema) med bra band och bra musik (och billig öl) gjort intryck på mig och när jag kom tillbaka till Karlskoga kände jag: varför skulle det inte gå att göra något liknande här? Samtidigt som jag kände att jag saknade något i nattlivet i Karlskoga som var för mig. Allt var liksom bara topp 40-hits och landsortsdisco om man skulle gå ut. Så jag kände att jag ville starta något och köra bra liveband och bra musik på dansgolvet och så vidare. En popklubb helt enkelt. Något indiebetonat. Jag ville kunna se och höra musik som jag själv gillade, och då är det ju lika bra att göra det själv. Så jag övertalade mina vänner att vi skulle starta en arrangörsförening, och hörde av mig till Wickan, som var det ställe som kändes mest lämpligt då de hade de bästa lokalerna för sköna klubbspelningar.

Wickan, egentligen Wictoria, var intresserade av ett samarbete och vi kunde börja planera det hela mer konkret. Samtidigt hade mina föräldrar tvingat mig att skriva in mig på arbetsförmedlingen och strax därefter blev jag inskriven i något meningslöst program som gick ut på att göra sig attraktiv för arbetsmarknaden. Det visade sig i förlängningen vara helt lysande, för jag kunde räkna mitt arbete med klubben som aktiviteter i programmet. Så i någon mån kan man säga att jag fick aktivitetsersättning för att jobba ideellt med klubben. Det höll visserligen bara fram till att Alliansen vann valet den hösten och alla program av den typen genast lades ner, men vid det laget var vi ju redan igång. Nåväl, vi fick loss ett antal datum, första fredagen varje månad under hösten och kunde börja boka band. Utöver Billie the Vision vid premiären blev det Like Honey i oktober, Compute i november och Quit Your Dayjob i december. Det var just de fyra akter vi allra helst ville ha och som vi först frågade. Med tanke på att vi var totala rookies var det inte illa pinkat.

 

Och namnet Klubb Perfektion? Ärligt talat minns jag inte hur just det kom upp. Vi hade tänkt oss ett annat namn först men upptäckte vid en googling att det var upptaget (dock inte av en annan klubb utan av ett band). Så efter en god stunds funderande blev det Klubb Perfektion. Jag tror att vi gillade hur det låg i munnen, och att det kunde tolkas som både självgott och ironiskt. Eller så speglade det bara våra ambitioner. Som sagt, jag minns inte exakt hur vi landade just där. Men jag gillar namnet. Tycker att det har en skön liten smådrygt elitistisk snärt i sig på något sätt.

Nåväl, första september var det alltså dags för premiär. Det kanske var inbillning men jag tyckte mig känna en förväntan i luften dagarna innan. Vi hade fått en hel del uppmärksamhet i lokalmedia, vi hade affischerat flitigt och jag upplevde att många var nyfikna på vad vi skulle göra. Jag minns inte särskilt mycket av dagen, men kvällen kommer jag ihåg. Pirret och den spända förväntan innan vi öppnade dörrarna, glädjen över att det faktiskt kom folk, stoltheten när bandet klev upp på scenen och tanken började sjunka in att det faktiskt var jag som hade gjort det här. Och jag kommer aldrig glömma ljuset i ögonen på dem som för första gången kunde gå ut och ha ett sammanhang, ljuset i ögonen hos den där indietjejen eller popkillen som fick höra den där låten på dansgolvet, ljuset i ögonen hos den som alltid varit en outsider och inte haft något som varit just deras.

Första kvällen var en succé. Det var bara eufori och vi kände att vi hade något jävligt bra på gång. Hela den hösten var lyckad, och för den delen även våren. Men det hände några saker som gjorde att vi tappade momentum.

 

Jag ser framförallt tre händelser som bidrog till nämnda tapp. Det första var under den första hösten vi körde då Wictoria under oktober och november byggde om delar av lokalerna och då fick för sig att köra sin disco-dj på det som var "vårt" dansgolv. Det var inte alls vad vi kommit överens om, och gick helt emot själva tanken med Klubb Perfektion, men vi hade inget att sätta emot. Särskilt olyckligt var det med tanke på att vårt golv, enligt vad jag själv skrev dagen efter premiären, hade totalägt det vanliga discogolvet under kvällen. Vi borde naturligtvis ha stått på oss och påtalat att vi skulle få ha våra DJ:s, det var delvis nästan viktigare än liveakterna, men vi var unga, gröna och hade inget att sätta emot när vi precis före öppning den andra kvällen blev mer eller mindre bortfösta från DJ-båset. Vi hade överlag ett bra samarbete med Wickan, och Osman som ägde stället var en riktigt skön filur, men just den grejen var jag sanslöst grinig över. Det kostade oss mycket trovärdighet och försvagade varumärket Klubb Perfektion. Jag vet att många besökare som hade älskat den där första kvällen var besvikna och undrande över vad som pågick. Det var nästan pinsamt att röra sig ute i lokalen den kvällen och jag fick be många om ursäkt och förklara hur det låg till, och för den delen lär jag dem också veta att jag delade deras besvikelse och upprördhet. Jag var skitsur. Efter de två kvällar det hände nådde vi aldrig riktigt samma känsla av supersuccé som under premiärkvällen igen.

 

Den andra händelsen var när vi hade bokat Ida Maria. Hon var verkligen på gång då, började göra sig ett namn och hade semihits i indiekretsar med Queen of the World och Louie och de där låtarna. Vi kände att det fanns en nyfikenhet på henne från vår publik, under veckorna innan hade vi fått många frågor i stil med "när var det den där norska tjejen skulle spela?". Så samma vecka som hon skulle komma, vi körde på fredagen och jag tror det här var på tisdag eller onsdag, får jag ett samtal från hennes agent. Hon hade brutit något eller några revben och var tvungen att ställa in. Panikläge. Några få dagar till en av våra mest emotsedda kvällar någonsin (inte minst så av mig själv då jag var helt galet peppade på Ida Maria den vintern och våren) och plötsligt hade vi ingen artist. Det slutade med att vi fick in ett band med folk från Bad Cash och Augustifamiljen som visserligen var bra, men som gjorde en halvtrött spelning inför en publik som inte alls var särskilt stor. Ibland kan jag tänka att det är den spelningen som åsyftas i Hästpojkens textrad "15 människor kom på konserten igår, 15 människor gick innan vi spelat klart".

 

Det tredje tillfället utspelade sig även det under våren 2007. En av de andra i gruppen hade gått långt utanför sina befogenheter och mer eller mindre lovat att några kompisar till honom skulle få komma och spela (killen i fråga, som trots allt fortfarande är en av mina äldsta vänner, hade överhuvudtaget inget som helst med bandbokningen att göra). Det var ett dåligt hårdrocksband. Sådan där riktigt ryslig numetalinfluerad hårdrock som var poppis där i mitten av 00-talet. Jag borde ha stoppat det, det låg inte alls i linje med vad Klubb Perfektion skulle vara, men av någon anledning gjorde jag inte det. Kanske för att jag inte orkade ta en konflikt med en nära vän, kanske av någon sorts storsint tanke om att hårdrocksfansen ska ha sitt, kanske ville jag inte verka snobbig. Jag vet inte. Jag vet bara att jag borde ha stoppat det, och att jag inte gjorde det är ett av mina största misstag. Jag försökte väga upp det med att boka in ett per bra Karlskogaband under kvällen men det var inte tillräckligt. Det dåliga hårdrocksbandet gick så emot hela Klubb Perfektions idé att det skadade varumärket och klubbens trovärdighet. Såhär i efterhand kan jag se att jag borde kört över min vän och förklarat varför vi inte skulle kunna boka bandet i fråga, men då hade jag inte den auktoritet och kraft som hade krävts.

 

De här tre händelserna bidrog alla tre till att den initiala succén liksom kom av sig. Vi förlorade på det. Klubb Perfektion skulle vara det som inte fanns, en popparnas och indiekidsens fristad i en tid när allt som spelades ute här i stan var topp 40-hits, landsortsdisco och afterskihits (vilket det väl fortfarande är iofs). Klart som fan då att vi tappar i både förtroende och publik när vi redan vid andra och tredje tillfället inte alls har någon egen DJ utan det är ställets vanliga disco-DJ som står och harvar sin vanliga trista musik. Just den musik vi ville vara en motvikt mot. Jag var arg som ett bi när det stod klart att vi inte skulle kunna spela vår musik på dansgolvet, inte minst för att det var helt tvärtemot vad vi kommit överens om, men jag kunde dessvärre inte göra särskilt mycket åt det mer än att beklaga och förklara hur det låg till för de besökare som klagade på musiken. Men jag lärde mig något av det, och längre fram såg vi till att alltid ha detaljerade skriftliga avtal med ställena vi samarbetade med. Ida Marias oturliga skada hade naturligtvis inte det sortens påverkan. Men att bara dagar innan en av säsongens mest uppsnackade kvällar ska inträffa behöva gå ut med att den emotsedda artisten ställer in är naturligtvis inte positivt. Särskilt inte som vi då befann oss i ett läge där vi hade behövt en framgång och fått en kväll med mycket folk som hade kunnat ge ringar på vattnet. Sedan hjälpte det ju inte att bandet vi fått in som ersättare i sista stund gjorde en halvslapp spelning, även om det så klart berodde lika mycket på omständigheterna som på bandet. Det är inte lätt att bli mer eller mindre inkastad i sista stund till en publik som förväntat sig något annat. Men det är svårt att inte tänka på vad som kunnat hända om det där revbenet aldrig hade knäckts. Det jag ser framför mig är en kväll med en bra publiksiffra och en grym spelning (jag såg Ida Maria på ett annat ställe lite senare det året och det var fantastiskt bra). En kväll som gett mycket positiv word of mouth. Det är naturligtvis inte alls säkert att det blivit så, och vi kommer aldrig få veta. Men känslan vi hade var att det fanns en förväntan i luften inför Ida Maria, att det fanns ett intresse och ett sug efter att se henne.

 

En annan liten anekdot om något som hade kunnat bli jävligt coolt men aldrig blev skedde under sommaren 2007. Jag var som bäst igång med att planera inför hösten och hörde mig för om Those Dancing Days, som då var enormt hajpade (senare under sommaren spelade de på klubbprogrammet under det allra första Way Out West och kön in till stället var sanslös, vi gav upp försöket att ta oss in redan när vi såg kön). Hur det nu var så kom jag överens med bokaren om ett datum och ett pris och det skulle i princip bara vara att skriva på pappren. Då får vi veta att det blivit ändrade planer för bandet och att det inte kommer spela alls i Sverige utan istället kommer satsa på England under hösten. Det var en besvikelse naturligtvis. Hade ju varit grymt kul att kunna presentera ett av de för tillfället mest hajpade banden av alla. Men sån är branschen, och man kan inte alltid få exakt vad man vill ha. Bör tilläggas också att den händelsen till skillnad från de tre som nämns ovan inte påverkade oss negativt i sig, däremot är det mycket möjligt att det hade fått positiva effekter om bokningen gått i lås. Fast det vet vi ju ingenting om.

 

Hur som helst. I september 2007 hade vi ettårsjubileum med Klubb Perfektion. Animal Five på scen. Kul kväll (som slutade med att jag skjutsade runt dem i stan i deras turnéminibuss, för övrigt enda gången jag kört minibuss) även om publiksiffran tyvärr var lägre än den borde ha varit. För övrigt träffade jag nämnda band igen några månader senare när de hade spelat på puben i Hultsfred, och fick då skjuts hem på natten som tack för att jag skjutsat dem här i Karlskoga. Men det är en annan historia. Nåväl, strax innan det där ettårsjubileet hade jag flyttat tillbaka till Hultsfred för att återuppta mina studier. Det i samband med att vi hade haft lite darriga publiksiffror de sista gångerna gjorde att Klubb Perfektion hamnade på is ett tag.

 

Klubb Perfektion återkom först under våren 2009. Delvis som en konsekvens av att Hello Saferide hade släppt More Modern Short Stories. Jag är ju ett stort Annika-fan, så när hon släppte skivan kunde jag naturligtvis inte hålla mig ifrån att skicka iväg en förfrågan om hon skulle ut och spela om det i så fall fanns möjligheter att hon kunde komma till Klubb Perfektion. Det fungerade av olika skäl inte, men istället fick vi erbjudande om att göra Krunegård under våren. Det tyckte vi så klart var helkul, och såg till att övertala Wickan om att vi skulle få göra det. I slutändan blev det några kvällar till den våren. Till stor del för att kommunen satte som villkor för att vi skulle få föreningsbidrag att vi gjorde minst tre arrangemang. Krunegårdkvällen var jävligt rolig. Om jag minns rätt hade vi vår högsta publiksiffra dittills. Vi hade kanske behövt ytterligare lite mer publik för att det skulle gå helt ihop ekonomiskt (större artister betyder ju högre gage), men vi slog publikrekord och då är det en lyckad kväll alldeles oavsett.

 

Under våren där var artisterna generellt större än vad vi haft tidigare, och högre gager i kombination med att våra datum låg lite olyckligt i förhållande till påsk och lönehelger och hur det spelade band i stan i övrigt gjorde att det blev svårare att få det att fungera fullt ut. Samtidigt hade det gått ett par år sedan vi var riktigt i ropet och många av dem som hade varit trogna besökare då fanns liksom inte kvar. Så allt sammantaget gjorde att Wickan tackade nej när vi frågade om de var intresserade av att fortsätta samarbetet under hösten. Jag kan inte alls klandra dem. De fattade sitt beslut på affärsmässiga grunder och en vilja att göra något annat och det måste man ha förståelse för. Istället vände vi oss till stans andra ställe med hyfsat lämpliga lokaler, Statt. Det blev inte alls bra.

 

Att vi alls körde under hösten berodde i mycket på att jag den hösten gjorde min praktik hos arrangörerna till Putte i Parken och under några månader tillfälligt var tillbaka i Karlskoga. Inget ont om Statt i sig, men samarbetet mellan oss och dem klickade aldrig riktigt. Jag tror aldrig riktigt att vi förstod varandra fullt ut. Han som hade Statt då var inte världens mest kommunikativa, och samtidigt hade nog vi svårt att anpassa oss till de nya förutsättningarna. Vi var vana att saker och ting fungerade på ett visst sätt och här fungerade det helt plötsligt på ett annat sätt. Det var som upplagt för att det inte skulle fungera.

 

Artistbokningarna den hösten är jag fortfarande löjligt nöjd med. Palpitation och Elenette. Framförallt de sistnämnda hade jag lyssnat grymt mycket på det året och jag var hur superpeppad som helst inför båda spelningarna. Det mindre lyckade samarbetet med Statt och, återigen, otur med hur datumen låg sett till lönehelgen och högtider (en av gångerna var två veckor efter löning, den andra helgen efter halloween) gjorde dock att det blev fiasko ur publikmässig synvinkel. En av kvällarna, jag tänker inte säga vilken, hade vi inte en enda betalande besökare. De som var där var vi som jobbade med arrangemanget och några från Statts personal som hade en ledig kväll. Det var förresten den kvällen som tjejen i entrén hade uppmanat bandet när de skulle in (hon trodde att de var besökare) att "Gå på Harrys istället, här är ändå så lite folk". Det får en ju att undra hur angelägna Statt egentligen var att få till något bra. Den kvällen slutade för övrigt med att jag fick gå till bankomaten och ta ut pengar för att kunna betala gaget. Det var lite skillnad mot premiärkvällen när jag promenerat hem med fickorna fulla av hundralappar.

 

Efter det tappade man lite sugen, och jag skulle ju ändå tillbaka till Kalmar så Klubb Perfektion hamnade på is igen. Jag gjorde visserligen en väldigt lös förfrågan om hur de (Statt) såg på en eventuell fortsättning under våren men fick ett väldigt otrevligt svar tillbaka så de tankarna skrotades ganska fort.

 

Sedan dess har vi inte gjort något. Och nu har det plötsligt gått tio år sedan premiären. Det känns sjukt. Visst, man känner att det är längesedan, men samtidigt minns jag det som om det vore igår. Det har hänt så mycket, men samtidigt så väldigt lite. En del påminner faktiskt om den där våren då jag först fick idén till Klubb Perfektion. Jag är ännu en gång tillbaka i Karlskoga utan att kanske egentligen vilja vara det, jag är inskriven hos arbetsförmedlingen, jag tycker att utelivet i mångt och mycket är enformigt och trist. Så skulle man bara ta en snapshot från då och lägga bredvid en från nu skulle man lätt kunna få uppfattningen att det faktiskt inte hänt särskilt mycket alls under de här tio åren. Det vore en falsk bild, men likväl finns en hel del yttre likheter mellan mitt liv nu och då.

 

Så hur ser jag på Klubb Perfektion idag? Jag är stolt över vad vi, jag, åstadkom. Det är det roligaste jag gjort. Vi hade så jäkla kul. Det var mycket arbete, och i slutändan har det kostat mig en del pengar, men det var värt varenda sekund och vartenda öre. Jag skulle lätt göra det igen. Klubben blev kanske aldrig så inflytelserik som man hade fantiserat om innan vi körde igång, på vanligt storhetsvansinnigt 20-åringsmanér såg vi någonstans framför oss hur vi skulle påverka musiksmaken i hela stan, men vi gjorde människor glada och har man gjort det har man vunnit.

 

Efter den där första kvällen skrev Billie the Vision en hälsning på en poster de skickade. "Karlskoga behöver Klubb Perfektion", skrev de. Jag tror att Karlskoga fortfarande behöver något som Klubb Perfektion. Nu kanske mer än någonsin. Tyvärr är det ingen som plockat upp facklan efter oss. Ingen som har tagit vid där vi slutade. Men det skulle behövas. Jävlar vad det skulle behövas.

 

Jag hade faktiskt lösa planer på att köra en jubileumskväll nu under hösten, men det gick tyvärr inte riktigt att få ihop (mest eftersom jag inte kom att tänka på det förrän ganska sent i våras och då hade de ställen som skulle kunna bli aktuella att vara på redan hunnit boka upp större delen av hösten). Får väl se om det kanske går att få till något lite längre fram istället. Det vore kul. Vem vet, kanske skulle det kunna bli en testballong för att se om det finns intresse och underlag för fler tillfällen. Om inte annat hade vore det ett värdigt slut på historien om Klubb Perfektion.

 

Men oavsett om vi får till något i framtiden eller inte kommer jag alltid att bära med mig alla minnen från tiden med klubben. Alla grymma spelningar. Kicken i att fylla ett dansgolv. Ljuset i ögonen på hen som äntligen från dansa till den där låten som betytt så jävla mycket, hur det strålade om alla poptjejer och indiekillar som plötsligt hade ett sammanhang, något som var för dem. Alla uppmuntrande ord och glada tillrop, all glädje vi spred och alla kärlek vi fick tillbaka. Känslan av att faktiskt ha uträttat något som betytt något för människor. Allt det där som gjorde Klubb Perfektion så jävla underbart.

 

Det är ikväll tio år sedan premiären, när jag nu håller på att avsluta den här texten är klockan så mycket att det vid den här tiden bara var sådär 20 minuter kvar till stängning. Premiären var en magisk kväll, på många sätt den mest magiska av dem alla, men det var samtidigt bara början på äventyret. Vi hade så jävla roligt.