2017, en summering

2017 har varit ett år av tja, jag skulle nästan vilja säga att det på många sätt varit som en bergochdalbana. Det började bra. Jag vill minnas att jag på nyårsdagen var på strålande humör, och den goa känslan höll i sig den första veckan av det nya året. Sedan dök en del nojor och demoner upp och präglade stora delar av vintern och våren. Jag kämpade med att lägga hela historien om hon i huset mittemot bakom mig, men påmindes ständigt om det av att mer eller mindre dagligen se henne ute på gården. Ibland fick det fantasin att skena, andra gånger var det mest bara nedslående.

I slutet av februari tog jag med mig en kompis och åkte på återbesök i Kalmar. Det blev ett välkommet avbrott i vardagen. Jag behövde komma bort ett tag, tänka på annat. De där dagarna i Kalmar blev en jävligt bra helg. Middagen på Tullhuset, festandet, återseendet av bekanta, promenaderna runt stan som väckte minnen, tankar, funderingar, kustluften, den första lätta doften av vår, ni vet den där allra första när våren ännu inte känns tung och jobbig och påträngande ljus. Då våren ännu bär det löfte om att vara härlig som strax kommer brytas men som man just då inte låtsas om. De där dagarna då man för första gången kan lämna vinterkängorna hemma och dra på sig de lätta vårskorna.
Tillbaka i Karlskoga var det dock ännu vinter, och det kändes ganska skönt att man trots vädret och väglaget när vi lämnade Kalmar tagit på sig kängorna istället för de tunna lågskorna.

Några veckor tidigare hade jag dragit på mig en överansträngning i ena hälsenan. Exakt hur är ett mysterium, men plötsligt en kväll när vi var på väg ner till puben började det göra ont i hälen. Det satt kvar även nästa dag, och blev under de närmast följande dagarna egentligen bara värre. Jag kunde knappt gå, utan det kändes mer som att jag haltade fram. Av en sjukgymnast fick jag rådet att börja stretcha. Jag vet inte om det var stretchingen, att vårskorna har en antydan till klack eller att jag investerat i en tub Voltaren före resan, men väl i Kalmar kändes det mycket bättre. Jag kunde gå mina efterlängtade promenader i mina gamla kvarter utan att plågas av hälen, jag kunde dansa mig genom kvällen på Popidyll utan smärta. Det skulle ännu dröja länge innan det blev helt bra, det vet jag i ärlighetens namn inte säkert om det fortfarande blivit, men det var det första tecknet på förbättring. Därefter kunde jag gå ut utan att det kändes som att jag stapplade fram eller att varje steg var en plåga. Jag stretchar fortfarande före och efter promenader, och ännu smörjer jag in hälen med Voltaren om jag ska ut någonstans där jag kommer behöva stå och/eller gå mycket. Det senare är av allt att döma inte nödvändigt, men jag gör det ändå som en säkerhetsåtgärd. Åtminstone tills tuben tar slut. Stretchingen kommer jag dock fortsätta med. Den har blivit en del av mina rutin, och slarvar jag dröjer det inte innan hälen känns en smula stel.

Några dagar efter skadan i hälsenan var vi på jazzklubben och såg Filip Jers spela munspel ackompanjerad av resten av sin kvartett. Jag var som vanligt yngst och vi sänkte medelåldern tämligen rejält. Det var en grym spelning. När vi lämnade Kupolen den kvällen visste vi ännu inte varken att det skulle bli sista gången vi var på jazzklubben eller att vi några månader senare åter skulle se livemusik och dricka öl i den ärevördiga gamla lokalen. Jazzklubben meddelade lika sorgligt som oväntat att de lägger ner, och Kupolen skulle vi återvända till under sommaren. Det återkommer jag till längre fram.

Mars och större delen av April har jag inga direkta minnen av. BIK gjorde sin bästa vår om inte någonsin så åtminstone på många år. Krönte säsongen med SHL-kval mot Rögle. En serie matcher där de inte alls var chanslösa och lika väl kunnat vinna flera va dem, men i slutändan ändå förlorade med 4-0 i matcher. Det starkaste hockeyminnet kommer dock från det play off som föregick det där sista kvalet. Tre matcher mot AIK. Klar BIK-seger i den första matchen, förlust på bortaplan. En tredje, helt avgörande match i Nobelhallen. Trångt på läktarna, grym stämning hela matchen och ett riktigt drama på isen. En jämn, nervpirrande match som slutar 2-2 vid full tid efter att AIK fått in kvitteringen genom ett skitmål med bara sekunder kvar av matchen. Förlänging. Sudden death, mål och matchen är slut. Första förlängningsperioden mållös. Men så, med strax under sju minuter spelade i matchens femte period får Calle Berglund pucken av Wessner, får tid på sig i tekningscirkeln, skjuter och... Det förlösande vrålet. Allt bara exploderar i en ljudvolym jag aldrig tidigare under alla år på den där läktaren varit med om. En närmast obeskrivlig eufori där jag kommer på mig själv med att med armarna rakt upp i luften studsa upp och ner där jag står på läktaren. 3-2 BIK och själva det extatiska klimaxet på en briljant säsong. Alla känslor i hallen då, det går inte att beskriva. Än idag är det nog ingen som vet vem som fick priset som matchens spelare, för det oerhörda kollektiva vrålet från läktarna överröstade allt som kom ur högtalarna.

Det är de framgångarna som gör det så extra tungt och surt att bära den här höstens dåliga resultat. Vi var i toppen. Det kändes som att det var där vi hörde hemma. Fast kanske är det också en del av förklaringen till att det gått som det gått. Laget och föreningen såg sig själva som en toppklubb och glömde någonstans det som tagit dem dit. Underifrånperspektivet och vi mot världen-känslan som genom åren byggt vad BIK står för, det hårda jobbet, kampen. Kanske blev man lite för bekväm med identiteten som topplag att man trodde att det skulle gå lite av själv. För låt oss vara ärliga, nyförvärven inför säsongen motsvarade inte alls vad som lämnat. Kanske fanns det från ledningens håll en övertro på "sanningen" att spelare alltid blommar ut i BIK?

Påsken kom och gick utan att göra särskilt mycket väsen av sig. Jag bestämde att eftersom julen har sin glögg och midsommar sin nubbe men påsken inte har någon egen alkoholhaltig dryck ska man dricka punsch på påsk. Påskpunsch helt enkelt. Gjorde bland annat en parfait på punsch som blev ganska toppen. Under året har jag haft som ett lågintensivt pågående projekt att bli bättre på desserter, för det är något jag annars varit lite sisådär på. Det stannade av en smula under hösten, men kommer nog fortsätta under 2018. Nästa steg är att skaffa en brännare så att jag kan få till den perfekta creme bruleen. Tänker att jag till nästa jul kan försöka experimentera fram en creme brulee smaksatt med julmust? Dessertprojektet har annars gått helt okej under året. Jag har bakat madeleinekakor, gjort egna punschrullar, experimenterat med chokladbollar och en del annat smått och gott, ibland med kanonresultat, någon gång mindre lyckat. Som med allt krävs det ju träning och erfarenhet för att bli vass.


Så flyttade hon i huset mitt emot. Jag är inte förvånad att det hände, hon hade alltid en aura mer urban än Karlskoga. Jag har skrivit om den händelsen förr och ska inte uppehålla mig särskilt mycket vid den, men visst det var på sätt och vis en av de händelser som på gott och ont kom att prägla året. Det var jobbigt då eftersom det på ett så tydligt sätt krossade den allra sista resten av dumdristigt hopp, men med tiden visade det sig bli ett lyft, en blessing in disguise. Det var så oerhört skönt att bara kunna släppa allt det där. Att inte ständigt bli påmind. Som sagt, jag ska inte orda så mycket kring det, det är historia. Såhär i backspegeln kan jag dock se att jo, jag var ganska orimlig kring allt det där. Det finns ett par tillfällen, ett par ageranden, där jag nu med tidens perspektiv kan se att jag inte riktigt var mig själv.

Den isande känslan när jag såg annonsen och insåg att hon skulle flytta kommer jag nog aldrig att glömma, men jag kommer heller aldrig att glömma vilket lyft och hur otroligt skönt det var att under sommaren kunna sitta på balkongen utan att varje gång en port öppnades rycka till i ett "är det hon?".

Strax därefter, i maj, kom en liten framgång. En framgång jag just då behövde. Telefonen ringde, och det visade sig vara en rekryterare som för ett första urval ville ställa några frågor. Det har hänt förut, men det som gjorde det här tillfället speciellt var att det gällde något av ett drömjobb. Vid det laget hade jag ännu inte landat i att hon i huset mittemots flytt var ett lyft och en välsignelse, utan jag ältade ännu och sörjde på sätt och vis allt det som aldrig hände. Så den framgången, den lilla framgången, betydde mycket. Tyvärr gjorde jag en ganska dålig insats, oförberedda telefonintervjuer är ju inte direkt min starka sida, och gick inte vidare i processen. Det gjorde mig mer besviken än jag hade trott att få det beskedet, betydligt mer besviken än vad jag brukar bli av ett avslag. Det fick mig att inse hur gärna jag velat ha just det jobbet, hur det utan att jag var riktigt medveten om det var exakt vad jag vill göra. Jag kan ännu, mer än ett halvår senare, vid vissa tillfällen bli en smula vemodig när jag tänker på det. Särskilt vid de tillfällen då jag mot bättre vetande inte kan hålla mig från att gå in på företagets hemsida och se vem det var som fick jobbet, fast när det händer är jag i och för sig oftast en smula vemodig redan från början och på humör för att vältra mig i min egen självömkan. Nu har jag dock sett att samma arbetsgivare annonserat ut en liknande tjänst i en annan del av organisationen, och den här gången går de inte genom något jobbigt rekryteringsbolag. Så kanske ändå. Kanske.

Fast det kom något gott ur den besvikelsen också. Det fick mig att fatta vad jag verkligen vill göra, en riktning att sikta mot helt enkelt. Naturligtvis inte så att det är exakt en sådan tjänst eller inget, men en ungefärlig idé om åt vilket håll jag utan att stänga några dörrar bör röra mig. För det är ju ofta så, man inte vad man vill förrän man inte når dit. Som scenen i vänner när Rachel inser att hon vill ha barnet hon är gravid med genom den besvikelse som drabbar henne när Phoebe, listigt nog, påstår att testet är negativt. Och kanske är det som antyds i en av kents allra sista låtar att det svåra egentligen inte är att nå dit man vill, utan att veta vad man vill. Om du visste vad du ville skulle du få det du ville ha. Om du visste var du skulle, skulle du komma dit en dag.

Sommaren kom och well, många kommer kanske minnas den som regnig och kall. Själv minns jag den dock som ganska bra. Ingen jobbig idiotvärme, utan ganska rimliga temperaturer överlag. Och det var en hel del sol, så det var ändå varmt längs med väggen ute på balkongen. Dessutom var det väldigt lite åska, och nästan inga getingar alls vilket ju är en klar fördel. Så himla gött att kunna dricka vin i solen utan att det dyker upp massa getingar som vill smaka.

Det var under sommaren jag på allvar började lyssna på Snedtänkt under mina promenader. Vill minnas att jag hade lyssnat på något avsnitt tidigare, men det var under sommaren jag fastnade, föll och förälskade mig i den älskvärt smala podden om all den där konstiga, udda äldre kulturen man älskar.

Såg en hel del bra livemusik under sommarhalvåret. Redan tidigt i maj, under den där första riktigt varma perioden, hade jag sett Whitney Rose på Statt. Vi var, förbandet inkluderat, inte mer än 10-15 personer i publiken och som jag skrev i årslistan, det kommer bli något att berätta för barnbarnen. Visst gjorde hon en ganska omfattande Sverigeturné, men det kändes ändå som en speciell kväll. Och blir Whitney Rose allt det hon har potential att bli, då vetesjutton om någon i framtiden kommer tro på att hon stod på scenen på Statt i Karlskoga en av de första dagarna i maj 2017. Fast det gjorde hon, och jag var där.

I slutet av juni såg jag Tomas Andersson Wij nere vid sjön. Det var fint och bra, men kanske var den flotte som utgjorde scenen en smula för långt ut för att man skulle få den riktigt intima och nära känslan. Och så är det ju sällan konserter tjänar på att man står och är nojig över eventuella måsattacker. Måsar ja, de är ju som de är. Fast någon vecka eller så tidigare hade jag för första gången i livet varit nära att bli attackerad av en kråka. Jag kom väl för nära ett bo med ungar eller något, men plötsligt hörde jag ett intensivt kraxande och såg en stor kråka som gjorde dykningar mot mig. Jag klarade mig undan, men sedan undvek jag att promenera just där fram till sensommaren.

Och på tal om sensommaren, i augusti var det så åter dags för livemusik på Kupolen. Och inte bara där, utan även på parkeringen nedanför. Putte i Parken firade tio år med att återvända till platsen för den ursprungliga festivalen. Ett jävligt trevligt initiativ. Jag tyckte ju det var tråkigt när festivalen valde att flytta för ett gäng år sedan, så det kändes fint att åter få gå uppåt den gamla parken och se bra band. Helt gratis dessutom, bara en sådan sak. Det var ett par roliga kvällar. Från det att Lite Jinder inledde festivalen på fredagskvällen tills jag gick hem genom spöregnet på natten mot söndagen var det nästan som förr när man gled runt på området och kollade på band och drack öl och hade good times. Det var ett kärt återseende. INVSN spelade på Kupolens scen och det var den bästa spelning jag sett i år. Intensivt, nervigt, nära. En överkörning på sätt och vis.

Festivalen kändes lyckad så någonstans hoppades jag att de skulle återkomma även till sommaren. Så blir det inte, och det var väl väntat. Fast hade de kört ett år till så vetesjutton om jag lyckats hålla mig ifrån att försöka tjata in att Klubb Perfektion skulle få ratta dansgolvet en av kvällarna. Spela sköna festival- och indiehits in på småtimmarna, återigen se dansgolvet nedanför en fyllas, åter få se den där lyckliga glansen i ögonen hos hen som äntligen får dansa till den där låten. Det hade varit fint.


Hösten rullade så sakteliga in. Vardagen fortsatte, blandades upp med ett krogbesök då och då. Jag blev kallad till möte på Arbetsförmedlingen och hux flux var jag anvisad ett program. Där har jag gått under senhösten och vintern. Stundtals har det känts som slöseri med tid, men det har också funnits bra delar i det. Det har identifierat problem och jag har trots allt fått vissa verktyg som hjälper mig vidare i jobbsökarprocessen. Fast först och främst så fick jag pengar för det. Inte mycket, men för första gången på länge fick jag (har jag) någon form av något sånär regelbunden inkomst. Jag drivs egentligen inte av pengar, och jag är på många sätt ganska ointresserad av dem, det är ju bara pengar. Men de underlättar onekligen en hel del.

I mitten av oktober gjorde jag något det var längesedan jag gjorde sist och som jag bara ett par månader tidigare definitivt inte trott att jag skulle göra. Jag åkte på en Ålandskryssning. Min systers kille ha dragit ihop släkt och vänner för att överraska henne med nämnda kryssning i samband med att hon fyllde 30. Det blev lyckat och faktiskt riktigt roligt. Men jäklar vad trött jag var efteråt. Tog nästan halva den efterföljande veckan för att jag skulle vara tillbaka i gammalt gott slag. Så kan det gå när man festar till långt in på natten och sedan kliver upp för tidigt för att klockan på telefonen ställt om sig till finsk tid.

Ytterligare ett par veckor senare fyllde så jag år. Hade födelsedagsfest för mina kompisar dagen efter, men det blev en ganska stillsam historia. Våra fester blir ju ofta det nuförtin. Förberedde en del snacks och kakor och tilltugg till festen, men tog kanske i en smula för det blev ganska mycket kvar. Har nog faktiskt fortfarande kvar några punschrullar och madeleinekakor i frysen. 2017 har, på tal om punschrullar, annars varit punschens år. Det blev en liten punsch redan efter middagen första kvällen i Kalmar, sedan blev det påskpunsch och efter det har det liksom bara rullat på. Lyckades till och med tjata in punsch i sortimentet på red brick, vilket ju känns som en liten bedrift. Drack den sista skvätten ur den flaskan när vi var ute strax före jul, så nu blir det spännande att se om de tar in en flaska till eller om punschutbudet i Karlskogas barer åter är strypt. Hoppas att de tar in en flaska till. På den tidigare nämnda Ålandskryssningen köpte jag en sort jag inte sett förut. Den var lite annorlunda mot de vanliga sorterna de har på systemet här i stan. Dessvärre var den väldigt god. Säger dessvärre för den var hantverksmässigt gjort och säljs bara på systembolag i närheten av tillverkningsorten. Fast den kanske går att beställa i och för sig. Det måste jag ta och kolla upp.

Hade varit ganska mycket innan födelsedagen och jag hade haft tankarna på annat så jag glömde helt bort att önska mig något. Men jag fick pengar till en ny telefon. Min gamla fungerade visserligen fortfarande men den började bli rätt sliten och seg och minnet var nästan fullt. Jag hade ju trots allt haft den i lite drygt 5,5 år, och det är ändå ganska länge i dagens läge. Så det var nog dags att byta. Eftersom Apple just släppt nya telefoner blev det en sån. En sprillans iPhone X kunde jag hämta ut alldeles i slutet av november. Det tog ungefär en halvtimme sedan älskade jag den, och efter en dag kändes min gamla telefon plötsligt väldigt liten. Den som när jag skaffade den kändes ganska stor och våmlig.

November gick utan några större incidenter, åtminstone bortsett då från att BIK tappade formen totalt och började sitt fall genom tabellen ner till den jumboplats de ligger på idag. Men det har jag ju redan nämnt. Det blev deceber, advent, jul. Julen blev lite annorlunda i år eftersom det trots mina protester bestämts att den vanliga julklappsutdelningen skulle ställas in och ersättas med ett spel. Jag bestämde mig för att inte delta, för den typen av spel och lekar är verkligen inte min grej och jag tycker inte det är särskilt kul att varken ge eller få en något opersonlig julklapp som ska "passa alla". Det kändes, och känns fortfarande som ett riktigt beslut. Det låg ingen som helst protesthandling i det, jag var bara tvungen att lyssna på vad som kändes bäst i magen. Fast till nästa år hoppas jag att den vanliga julklappsutdelningen gör comeback. Julen ska ju vara överflöd och för mycket av allt, och det är ju den enda dag på året jag tillåter mig att vara materialist. Hur som helst var det en fin jul i vilket fall. Även om det var lite retsamt att det var snö och minusgrader och hur perfekt vinterväder som helst helgen innan, för att lagom till jul bli plusgrader, slask och gröna gräsmattor. När vi gick från efterfesten till efterefterfesten på juldagen var det rentav sådant spöregn att mina handskar ännu var blöta inuti när vi skulle gå till farmor och äta middag på annandagen.
Mellandagarna passerade, det blev nyår och nu sitter jag här och försöker sammanfatta året.


2017 har varit en år av upp ner, med sina toppar och dalar. På sätt och vis ett förlorat år. Jag har nästan inte fått något vettigt skrivet alls. Det där romanmanuset jag hade som mål att få i inskickningsbart skick under året ligger fortfarande snudd på orört. Det har förvisso sin skäl, men ändå. Jag är fortfarande lika arbetslös som jag var när året började. Allt bara pågår och det är som att jag står och stampar på samma plats. Den där positiva grundtonen jag surfade på under årets första vecka tonade ut och ersattes under årets första månader av betydligt mörkare ackord. Sedan har det ömsom gått i dur, ömsom i moll. Toppar och dalar.
Samtidigt känns det som att 2017 blev början på något, som att det lagts en grund vilken kommer leda till resultat om inte omedelbart så åtminstone inom hyfsat överskådlig framtid. Saker har sats i rörelse och jag kan blicka framåt. Något kommer hända. Kanske i det yrkesmässiga, kanske i det privata, kanske både och. 2018, det känns lovande.

Det var också året då min generations ungdom defibrilerades igång efter att ha dött i samband med kents avsked i slutet av 2016. För under våren landade den i våra strömningstjänster, Henrik Berggrens återkomst. Utan förvarning, plötsligt fanns den bara där. Som jag spelade den där första singeln när den kom. Som jag spelade albumet när det kom. Det kom inte direkt som någon överraskning att den där första singeln, To my brother Johnny, var min mest spelade låt 2017. Och jo, den kom ganska perfekt i tid, för just då kändes det som att it's like nothing is for real now, moments pass like on a screen now.

Året bjöd på en del utekvällar såklart. Rentav med ett nytillskott bland ställena vi frekventerat. Rockbar. Vi var där första gången på trettonhelgen. Käkade och kollade på en kille som spelade blues. Träffade gött folk. Sedan dess har vi varit där lite då och då under året. Priset på ölen har kanske stigit en smula, och publiken verkar ha cementerats en del, men det är fortfarande ett skönt opretentiöst ställe med lagomt halvsunkig rockkänsla. Kommer nog fortsätta gå dit då och då även 2018. Skulle gärna göra en favorit i repris och gått dit trettonhelgen i år också, men nu har jag ju lyckats gå och bli sjuk så vi får väl se hur det blir med den saken.
Fast det har inte bara varit nytillskott, det försvann också ett ställe. Allstar gick i konkurs och slog igen under hösten. Trist, för det var ett bra ställe. Visst var det en sportbar, men det var likväl ett gött ställe att sitta och dricka bärs på. Dessutom med fördelen att varken ta inträde eller ha något högljutt/trött/kasst coverband som stod och störde. Dessutom gick nattklubben på Statt även dem i konkurs. Där har vi inte varit några frekventa besökare, vi var där förra sommaren annars var det nog tio år sedan jag var där (med undantag för Whitney Rose-spelningen och ett par jazzkvällar är klart), men det känns ändå lite sorgligt. Det är ju trots allt det som var det stora epicentret i nattlivet när jag en gång i tiden först begav mig ut i den världen. Det var dit alla gick, det var det hände, åtminstone när man var 18-20. En anrik institution. Generationer av Karlskogingar har festat där, men nu är det alltså över. Studentstatt, juldagsstatt. Kommande generationer kommer inte ha en aning om vad vi pratar om.

Däremot har O'Learys nu öppnat i stan. I Wictorias gamla lokaler. Också en ärevördig institution i nattlivet här i stan. Där, på O'Learys alltså, har jag dock inte hunnit vara än. Det kommer när det kommer, funderar på att slinka in och ta en öl bara för sakens skull någon gång när jag varit nere på stan. O'Learys i Kalmar har jag däremot varit på. Där var vi i vintras när vi var i Kalmar. Första kvällen efter att vi varit på Popidyll (älskade gamla Popidyll, vilket kärt återseende), och så igen andra kvällen med Koffe och hans polare. Sprang på något folk där som vi skulle hänga med på efterfest, men sedan fick vi veta att de bodde uppe i Berga och så långt pallade vi inte att gå. Jag tror det var då jag gick en sväng på mörka gator och det kändes som förr i tiden när man gått där på väg till eller från eller mellan någon fest. Det kändes, som så mycket under den där Kalmarresan, fint.

Under året har jag annars haft hälsan med mig. Hälsenan borträknat då är klart. Ett par förkylningar, minns en i början av året då jag stod vid fönstret, lyssnade på Frida Hyvönen och drack äppelglögg för att lindra halsontet, men inget värre än så. Dock åkte jag i backen på juldagen när jag skulle spexa och krama om en bekants bekant och tappade balansen, och sedan dess har jag haft en svag aning av huvudvärk, ni vet lite som när man suttit framåtlutad för länge. Det får vi väl se vad det blir av. Skulle gissa på att det är nackmusklerna som fått sig en smäll. Borde såklart kolla upp det så att jag inte slagit i huvudet eller så, men nu har jag dragit på mig lite halsont och verkar vara på gång att bli förkyld så det är väl bäst jag avvaktar tills det har lagt sig så jag inte blandar ihop eventuella känningar med febersymptom.


Blickar vi framåt mot 2018 känner jag mig som sagt hoppfull. Det känns som att något kommer hända. Den känslan har jag visserligen haft då och då även tidigare utan att det faktiskt hänt något, så jag håller såklart förväntningarna på en rimlig nivå. Men det är något som jag vet inte, det är som att det är 2018 som är året liksom. 2017 hade jag som mål och ambition att få mitt romanmanus så bra och färdigt att jag om jag ville skulle kunna skicka in det till förlag. Sedan hände en del och det blev inte så. 2018 ska jag få det så färdigt. Jag ska göra det som krävs för att nå dit. Jag avger ju inte nyårslöften och det kommer jag inte göra nu heller, men jag har som definitiv ambition att äta mer vegetariskt och mindre nöt- och fläskkött under 2018. Har tidigare haft som "regel" att äta köttfritt minst en dag i veckan, det kommer jag nu dubbla till minst två dagar i veckan. I övrigt siktar jag på att få ner det röda köttet till en eller max två dagar per vecka, möjligtvis tre om någon av dem är vilt. I övrigt får det bli fågel och fisk. Kan det bidra till att minska mina utsläpp av växthusgaser är det en förändring jag gärna gör. Dessutom finns det så pass mycket bra vegetariska produkter nu för tiden så det är en väldigt lätt sak att göra. Och jag konsumerar (och reser) så pass lite i övrigt så det är ungefär det och att ta kortare duschar jag kan göra som gör någon egentligen skillnad. Så då är det också vad jag får göra, för vi behöver alla dra vårt strå till stacken för att kunna få kontroll över utsläppen. En person som äter en portion mindre kött i veckan gör kanske ingen skillnad, men tänk om alla gjorde det. En person som tar en promenad till affären istället för att ta bilen gör ingen skillnad, men tänk om alla gjorde det. En person som avstår den där flygresan och tar tåget istället gör ingen skillnad, men tänk om alla gjorde det. Många bäckar små och alla kan göra något.

En förhoppning jag hade inför 2017 var att bli (lyckligt) kär. Det har inte hänt. Kanske kommer det inte hända under 2018 heller men vet ni, jag är helt okej med det. Klart att man vill bli kär och träffa någon, det vill väl alla. Men det händer när det händer, och det är ju inget man riktigt kan styra över. Ta det som det kommer, live and let live, allting flyter. Fast det är klart, under sista kvartalet har jag ju faktiskt vidtagit vissa åtgärder som förbättrar möjligheterna att det faktiskt händer. Jag övertalades (läs: lät mig övertalas) att skaffa Tinder och alldeles i slutet av året fick jag ett infall och skickade en ansökan till tv-programmet första dejten. Jag vet fortfarande inte om det sistnämnda verkligen är en bra idé, men vad sjutton man ska ju utmana sin bekvämlighetszon. Och jag tänker att visar det sig att de vill ha med mig så får jag väl ta ett beslut då hur jag ska göra. Att använda Tinder i Karlskoga är ju dock sådär. Stan är ju inte så stor, många flyttar härifrån och många av de som blir kvar är redan ihop med någon, så utbudet blir ganska skralt. Jag har visserligen ställt in avståndet för att täcka in både Örebro och Karlstad, men det nappar inget vidare där heller. En annan aspekt att ta i beaktande är att täcker jag in både Örebro och Karlstad så täcke jag dessutom in alla tåg mellan Stockholm och Göteborg samt tåg och bussar mellan Stockholm och Oslo. Så en väldigt stor andel av de som dyker upp i flödet (och som är intressanta) befinner sig enbart på genomresa. Tyvärr. Sedan är jag i och för sig rätt selektiv (läs: kräsen) och swipear själv höger relativt sällan. Mest för att de allra flesta har ganska platta och intetsägande presentationer av  sig själva. Alla (nåja, nästan alla i alla fall) kan lägga upp en bild där man ser bra eller spännande eller intressant ut, men det är i presentationstexten man verkligen kan säga något om vem man är. Synd att inte fler utnyttjar den bättre.

Nog om det, vad tror vi mer om 2018? Jag hoppas att BIK reder upp säsongen och klarar sig kvar ut kval. Och skulle de trots allt hamna i kval hoppas jag de klarar det och inte åker ur. Det vore katastrof. Fast även där är jag hoppfull. Faller bara de nya spelare de fått in i laget nu väl ut och spelet kommer ihop på ett bra sätt, då kan de börja klättra. Lyckas vinna ett par matcher och få in lite självförtroende i laget, det tror jag är nyckeln nu.

Valet till hösten? Har ingen aning om hur det går, men jag hoppas att vänstern går starkt framåt och att SD, KD och gärna även resten av högern åker ur riksdagen. Ska jag ge mig på en gissning så är det väl dock att S fortsätter sin principlösa marsch högerut och tillslut bildar regering med ett (fp) eller två (fp+c) borgerliga partier. Sedan är Socialdemokraternas öde beseglat och de går mot ett förödande nederlag i valet 2022. Sedan måste vi dras med massa borgarsvin, dåraktiga kapitalkramare och brunhöger vid makten i alldeles för många år. Fast det är klart, med tanke på hur dagens sossar agerar skulle det kanske inte bli så stor skillnad.

Nå, det här är på god väg att bli mitt längsta inlägg någonsin (skriver det i word och är just nu uppe i åtta a4-sidor) så jag ska väl börja avsluta här. 2017 har varit ett år med toppar och dalar, ibland bra, ibland mindre bra. Jag kommer nog främst minnas det för den där flytten och vilken välsignelse det visade sig vara, men också för en del roliga kvällar och som punschåret. Året då vi började frekventera Rockbar, och året då jag hade mycket tid över till att fundera över mig själv. Året utan åska och getingar. Året då Whitney Rose spelade på Statt. Ett år som stundtals varit bra, stundtals varit dåligt. Det har hur som helst gått förjävla fort.

Hur jag kommer minnas 2018 vet jag inte än. Det återstår att se. Det blir spännande att få veta.