Omatchningsbar
Vet inte om ni minns det, men för ett par, tre veckor sedan nämnde jag att jag fick ett telefonsamtal som var lite spännande. Tyckte inte att jag behövde nämna vad det handlade om då, men eftersom det ändå inte blev något av det kan jag lika gärna berätta vad det handlade om.
Det var tv-programmet Första dejten som ringde. Igen, kan man nästan säga, det gjorde de ju i fjol också. Fick ett infall i vintras och skickade iväg en ansökan, sedan gick det några månader, jag hade snudd på glömt bort det och så vips ringde dem. En liten telefonintervju. Fick lite en känsla av när de ringde så pass sent (bara någon vecka före eventuell inspelning) att de kanske hade någon matchning på lut, om inte annat så lät hon jag pratade med rätt peppad på min ansökan, så jag får erkänna att jag gick i ett par dagar där och var lite beredd på att de skulle höra av sig igen. Men det gjorde de aldrig. Lite tråkigt, jag tror att det hade varit en rolig upplevelse och en intressant grej att vara med om, men det är ju som det är.
Andra året i rad nu. Jag måste vara synnerligen svårmatchad. Fast jag är egentligen inte så förvånad med tanke på att jag nog var rätt vag och oklar i telefonintervjun. Delvis för att jag har genuint svårt för att ge raka och konkreta svar på frågor som "var befinner du dig i livet", "hur ska din drömdejt vara" eller "vilka är dina utseendemässiga preferenser". Det beror nog på att jag å ena sidan inte är helt bekväm med att släppa andra så nära utan att känna att det i någon mån inkräktar på min integritet, men minst lika mycket för att jag som person behöver fundera lite för att kunna ge ett genomtänkt svar på den typen av frågor. Skulle jag få samma frågor nu (eller bara senare samma dag) skulle jag kunna ge betydligt klarare och mer genomtänkta svar, för då har de ju legat och plaskat runt i hjärnan ett tag. Den sistnämnda frågan skulle jag nog dock ha svårt att svara på även nu av ängslan över att verka ytlig, vilket kanske är töntigt men ändå. Ungefär hur jag tänker mig personlighetsmässigt och sett till intressen, det har jag inga större problem att uttrycka (även om jag försöker undvika att bli alldeles för specifik och kategorisk), men när det kommer till utseendemässiga aspekter är det som att en spärr slår till. Jag vet nog egentligen vad jag föredrar och jag har nog en förhållandevis tydlig bild av vilka drag jag attraheras av (utan att för den skulle utesluta något), men jag kan bara inte förmå mig att uttrycka det. I alla fall inte i ett samtal. Delvis som sagt på grund av ängslan över att verka ytlig, men också av någon sorts noja över att förolämpa någon eller bara vara oartig. Det sitter så djupt i mig att inte vara ytlig och inte döma andra efter utseende att trots att jag precis som alla andra tycker vissa utseenden är mer attraktiva än andra kan jag inte förmå mig att säga det.
Så det är kanske något jag borde jobba lite på. Öva mig på att sänka murarna runt min personliga zon en smula, att vara lite mer öppen med det jag helst håller för mig själv. Behålla min integritet, men inte nödvändigtvis slå en järnring runt den.
Men som sagt, lite tråkigt att det inte blev något i slutändan. Som jag nämnde innan tror jag att det hade varit en intressant upplevelse. Plus att det hade kunnat få bonusen att det faktiskt klickade med hon jag då skulle dejtat. För jag vill ju gärna träffa någon (ännu en sån grej jag har svårt att erkänna för andra). Inte så att jag på något sätt är desperat. Jag trivs på det stora hela ganska bra med singellivet, och precis som när jag söker jobb är det viktigare att jag träffar rätt tjej än en tjej (dock blir rytmen snyggare med rätt jobb/ett jobb, men ni fattar principen). Samtidigt börjar jag bli less på att alltid vara den eviga singeln, jag kan det vid det här laget. Att träffa hon som är rätt och som förändrar allt, det vore superhärligt, och det är klart att även jag kan sakna att vara, för att låna en rad från en bok jag lästen nyligen, nödvändig för någon som är nödvändig för mig.
Nu tror jag kanske inte att jag hade träffat just henne, vem hon nu är, där, men chansen hade ju i alla fall funnits. Och det hade i vilket fall varit hemskt spännande att se vem jag fått träffa. Fast nu får jag istället roa mig med att sitta och döma de som är med och tycka att jag såklart skulle varit en klart bättre matchning, och det är ju inte så illa. Kan ju rentav vara ganska roligt.
Så, till sist, kommer jag söka igen om det blir ytterligare en säsong? Just nu är känslan nej. Jag ar gjort det två gånger och blivit telefonintervjuad båda gångerna utan att de lyckats hitta en matchning eller kommit med. Det känns som att det får räcka. Att söka en tredje gång hade i skrivande stund mest känts desperat, och någonstans hoppas jag ju att jag kommer att ha träffat hon varje gång hon möter min blick gör min värld en aning större i något annat sammanhang innan dess.
Fast det är klart, känner jag mig själv rätt vore det dumt att lova att jag inte får ett infall.
Det var tv-programmet Första dejten som ringde. Igen, kan man nästan säga, det gjorde de ju i fjol också. Fick ett infall i vintras och skickade iväg en ansökan, sedan gick det några månader, jag hade snudd på glömt bort det och så vips ringde dem. En liten telefonintervju. Fick lite en känsla av när de ringde så pass sent (bara någon vecka före eventuell inspelning) att de kanske hade någon matchning på lut, om inte annat så lät hon jag pratade med rätt peppad på min ansökan, så jag får erkänna att jag gick i ett par dagar där och var lite beredd på att de skulle höra av sig igen. Men det gjorde de aldrig. Lite tråkigt, jag tror att det hade varit en rolig upplevelse och en intressant grej att vara med om, men det är ju som det är.
Andra året i rad nu. Jag måste vara synnerligen svårmatchad. Fast jag är egentligen inte så förvånad med tanke på att jag nog var rätt vag och oklar i telefonintervjun. Delvis för att jag har genuint svårt för att ge raka och konkreta svar på frågor som "var befinner du dig i livet", "hur ska din drömdejt vara" eller "vilka är dina utseendemässiga preferenser". Det beror nog på att jag å ena sidan inte är helt bekväm med att släppa andra så nära utan att känna att det i någon mån inkräktar på min integritet, men minst lika mycket för att jag som person behöver fundera lite för att kunna ge ett genomtänkt svar på den typen av frågor. Skulle jag få samma frågor nu (eller bara senare samma dag) skulle jag kunna ge betydligt klarare och mer genomtänkta svar, för då har de ju legat och plaskat runt i hjärnan ett tag. Den sistnämnda frågan skulle jag nog dock ha svårt att svara på även nu av ängslan över att verka ytlig, vilket kanske är töntigt men ändå. Ungefär hur jag tänker mig personlighetsmässigt och sett till intressen, det har jag inga större problem att uttrycka (även om jag försöker undvika att bli alldeles för specifik och kategorisk), men när det kommer till utseendemässiga aspekter är det som att en spärr slår till. Jag vet nog egentligen vad jag föredrar och jag har nog en förhållandevis tydlig bild av vilka drag jag attraheras av (utan att för den skulle utesluta något), men jag kan bara inte förmå mig att uttrycka det. I alla fall inte i ett samtal. Delvis som sagt på grund av ängslan över att verka ytlig, men också av någon sorts noja över att förolämpa någon eller bara vara oartig. Det sitter så djupt i mig att inte vara ytlig och inte döma andra efter utseende att trots att jag precis som alla andra tycker vissa utseenden är mer attraktiva än andra kan jag inte förmå mig att säga det.
Så det är kanske något jag borde jobba lite på. Öva mig på att sänka murarna runt min personliga zon en smula, att vara lite mer öppen med det jag helst håller för mig själv. Behålla min integritet, men inte nödvändigtvis slå en järnring runt den.
Men som sagt, lite tråkigt att det inte blev något i slutändan. Som jag nämnde innan tror jag att det hade varit en intressant upplevelse. Plus att det hade kunnat få bonusen att det faktiskt klickade med hon jag då skulle dejtat. För jag vill ju gärna träffa någon (ännu en sån grej jag har svårt att erkänna för andra). Inte så att jag på något sätt är desperat. Jag trivs på det stora hela ganska bra med singellivet, och precis som när jag söker jobb är det viktigare att jag träffar rätt tjej än en tjej (dock blir rytmen snyggare med rätt jobb/ett jobb, men ni fattar principen). Samtidigt börjar jag bli less på att alltid vara den eviga singeln, jag kan det vid det här laget. Att träffa hon som är rätt och som förändrar allt, det vore superhärligt, och det är klart att även jag kan sakna att vara, för att låna en rad från en bok jag lästen nyligen, nödvändig för någon som är nödvändig för mig.
Nu tror jag kanske inte att jag hade träffat just henne, vem hon nu är, där, men chansen hade ju i alla fall funnits. Och det hade i vilket fall varit hemskt spännande att se vem jag fått träffa. Fast nu får jag istället roa mig med att sitta och döma de som är med och tycka att jag såklart skulle varit en klart bättre matchning, och det är ju inte så illa. Kan ju rentav vara ganska roligt.
Så, till sist, kommer jag söka igen om det blir ytterligare en säsong? Just nu är känslan nej. Jag ar gjort det två gånger och blivit telefonintervjuad båda gångerna utan att de lyckats hitta en matchning eller kommit med. Det känns som att det får räcka. Att söka en tredje gång hade i skrivande stund mest känts desperat, och någonstans hoppas jag ju att jag kommer att ha träffat hon varje gång hon möter min blick gör min värld en aning större i något annat sammanhang innan dess.
Fast det är klart, känner jag mig själv rätt vore det dumt att lova att jag inte får ett infall.
posted by Nicklas R at 23:24
0 Comments:
Post a Comment
<< Home