De sista dagarna

Stillsam och normal söndag på det stora hela. Har gått och blivit kallt och vintrigt på allvar, vilket jag uppskattar. Tråkigt då bara att det ser ut att bli nollgradigt redan till veckan. När det blir varmt på sommaren håller det i sig i flera veckor, när det blir kallt på vintern får vi bara ett par dagar innan det börjar slaska till sig. Klart orimligt. Fattar att alla inte är som jag och tycker 15-20 minusgrader är najs och skönt, men iv kan väl få ha 10 minus i alla fall? Så att man ändå får den riktiga vinterkänslan i mer än några få dagar. Det finns ju ändå något magiskt i när snön ligger djup och det är gnistrande kallt. När det gnisslar under skorna och det inte krävs mer än en ganska kort promenad för att få is i skägget. Sådär som vintern borde vara.

Under kvällen har jag tänt ljus och druckit en god, smakrik julöl. Försökt suga ut så mycket det går av de här sista dagarna innan tjugondagen när julen städas ut. Finns ändå något sorgesamt och vemodigt över den här tiden när julsäsongen är inne på sin absoluta sluttamp. Man njuter va de levande ljusen men sörjer i någon mån redan att det snart är över och att det vardagsgrå inom bara några korta dagar helt kommer ta över. För även om vardagen i sig redan varit tillbaka en tid ger de kvarhängande pynten, de kvardröjande juleljusen, ett slags respit, ett slags övergång. Man kan, åtminstone för den del av tiden, leva kvar i det mysiga och lättsinniga. Samtidigt slipper man, likt under skollovens sista dagar när det begav sig, inte undan insikten om att det snart är över, vilken hela tiden ruvar i bakgrunden och skänker det ljuva en vag kant av vemod.

På tisdag ska allt plockas undan. När klockan slår midnatt natten mellan tisdag och onsdag släcks ljusslingan och elljusstaken för sista gången den här säsongen. Sedan dröjer det nästan ett helt år innan de åter ställs fram för att sprida sitt gemytliga skimmer. Det fysiska tomrummet efter julsakerna blir alltid så påtagligt. Som en känsla av något saknas. Plötsligt behöver man åter tända lampor som inte behövts medan adventsstaken lyst upp köket, plötsligt är de där prydnaderna som stått i ett fönster eller på en hylla borta. Det som för en kort tid fyllts blir åter tomrum. Allt återgår till det gängse, till det vardagliga. Kanske är det åtminstone delvis för att jag själv har så svårt för den återgången, den transitionen, som jag aldrig kommer kunna förstå mig på dem som städar undan julen så snart det går efter själva julhelgen. Jag vill dra ut på det så länge det går, maxa säsongen för att så långt som möjligt kunna leva kvar i det undantag som juletiden med båda sina högtider och efterföljande dagar av gemytlig lättja utgör. Julpyntet, ljusen och glittret blir i någon mening den fysiska manifestationen av det undantaget. Därför blir det alltid ett visst mått av sorg när tjugondagen kommer och allt det som ger tiden kring jul sin gestalt ska städas ut och läggas undan.

På själva tjugondagen är det väl dock tveksamt hur mycket jag kommer hinna reflektera kring sådant. Ser ut att kunna bli rätt stressigt med jobbet till veckan då vi har ganska kort om tid till tryck den här gången. Bara knappt 1,5 arbetsvecka. Så det gäller att få saker gjorda och att inget krånglar mer än nödvändigt. Fördelen med det är att man inte hinner tänka och oroa sig så mycket, nackdelen är att det är ansträngande. Extra så nu när man ännu håller på att varva upp efter helgerna. Skriver alltid som en kratta - och därtill synnerligen långsamt - första tidningarna efter jul och efter sommaren. Ringrost får man väl kalla det.

Har för övrigt säsongspremiärat raggsockorna under kvällen. Med en balkongdörr med tämligen bristfällig isloering (vilket, ska erkännas, är mitt eget fel då jag inte kommit mig för att fixa tätningslisten som varit dålig i ett par, tre år) tenderar delar av golvet att bli ganska kallt när temperaturerna sjunker så pass som de gjort nu. Då är det bra med varma strumpor.