Strax slut på friden

Lugn och chill och trevlig dag. Läsning, film och så vidare. Frampå eftermiddagen när det började mörkna firade jag ut julledigheten med att hälla upp en Fullers Vintage Ale, har ju blivit lite tradition de sista åren att både inleda och avsluta julledigheten så. Man får försöka maxa det så gott det går.

Känns såklart tungt att ledigheten är över och att vardagen väntar igen imorgon. Jag är ju inte så bra på att återgå till vardag och arbete igen efter en ledighet. Särskilt inte efter julledigheten då hela årstiden och känslan inbjuder till att ägna dagarna åt att göra ingenting särskilt och unna sig en god, mustig ale i stearinljusens sken framåt eftermiddagen. Därtill är jag ju som bekant ganska kritisk till lönearbetet som konstruktion och ser kravet (för låt oss vara ärliga med att det är ett krav) på att arbeta som en tämligen stor inskränkning av den individuella friheten. Vi har byggt ett sinnessjukt samhälle där vi trots att vi nått en teknologisk utveckling där väldigt många skulle kunna jobba väldigt lite fortsätter kämpa mer för rätten till arbete än för rätten till lättja, ledighet och frihet att själva styra över vår tid. Vi sitter så fast under kapitalismens förtryckande stövel att alltför få ens kan föreställa sig en annan tillvaro. Istället för att ta kampen för rätt till heltid och full sysselsättning borde den så kallade arbetarrörelsen kämpa för rätten att jobba så lite som möjligt. Idén att arbetet ger livet mening är bisarr, än mer så den ofta upprepade frasen att ett jobb är vägen till frihet och autonomi. Kanske låter lite drastisk här men när jag hög någon yttra det senare är allt jag hör arbeit macht frei.

Likt Paul Lafargue argumenterade för redan på 1880-talet delar jag synen att det framförallt är de som säger sig företräda arbetarnas intressen som har svikit i frågan om lönearbetet. Istället för att hedra de till Wigforss tillskrivna och ofta citerade orden om att målet med samhällsutvecklingen är att frigöra människan har man låst sig till moralistiska, nästintill auktoritära ståndpunkter i stil med "alla som kan jobba ska jobba". Det är som att man tillmäter arbetet närmast esoteriska värden, att man ser arbetet som ett mål snarare som ett medel. Arbete kan och ska aldrig vara ett självändamål. Arbete kan ibland vara nödvändigt för att nå ett mål, men arbete för arbetets egen skull är fullkomligt meningslöst. En rimligare utgångspunkt för en modern vänster hade varit att den som kan och vill vara ledig ska vara ledig.

Många är oroade över att AI ska "ta våra jobb". För egen del drömmer jag om den som den store befriaren från lönearbetets tunga bojor. Det steg som äntligen kan frigöra människan från industrialismens arbetssamhälle och låta oss bygga något nytt, något människovärdigare, mer livsbejakande. Det kommer givetvis kräva politiker och ledare som förmår förändra samhällsstrukturen och dess ekonomi bort från att helt baseras på arbetade timmar till något annat, och det kommer likaså kräva att många behöver hitta nya sätt att tänka och betrakta livet. Jag säger inte att det kommer vara friktionsfritt eller gå att göra över en natt, men potentialen finns för att det ska kunna bli tillfället då människan återtar sin frihet.

Jag kan bara beklaga att vi inte är där ännu, och stålsätta mig för att ännu en gång logga in på jobbmejlen imorgon för att inleda en lång, lång arbetsvår. Med det sagt har jag inget emot mitt jobb i sig, jag bara hatar konceptet att jobba. Lönerarbete är till sin grundläggande konstruktion ofrihet.