Way out West Fredag

Kom till festivalområdet vid tvåtiden på eftermiddagen. Då hade precis Christian Kjellvander påbörjat sin spelning. Stod och tittade på honom och hans band (där bland annat hans fru Therese och Malmös coolaste kille ingick) och när det var slut såg vi ett par låtar med det afrikanska bandet Kenge Kenge, dom var så där (och mer än så kommer inte dom recenseras eftersom jag bara såg 2-3 låtar). Så skulle vi se Iron & Wine på den scen som hette Linné och som fanns i ett tält. Såg väl i princip hela konserten men vi stod så långt bak så det kommer nog inte heller recenseras. Efter det blev det ett apr låtar med Mando Diao (som jag också såg för lite av för att recensera) innan vi återigen begav oss till Linnéscenen, den här gången för att ta plats inför The Sonics spelning. Precis före den spelningen dök det upp en riktig fylleidiot i närheten av där vi stod. Han vrålade rockenroll sjukt många gånger efter en stund fick han för sej att han skulle pissa där mitt i publiken, turligt nog var det dock en gubbe som såg det och kunde hindra honom. Skönt nog försvann den dåren innan konserten började men innan han försvann hade han också hunnit tända en joint som han försökte bjuda omgivningen på. Behöver jag förresten tillägga att han hade illasittande jeans och bar överkropp?
Efter The Sonics begav sej Anders iväg för att påbörja sitt jobb som funktionär och jag fortsatte glida runt och kolla på band. Såg då i tur och ordning Franz Ferdinand, Sonic Youth, Grinderman och så klart Broder Daniel. BD var bäst av dom. Hade tänkt se antingen Sigur Ros eller Yeasayer också men jag var så satans hungrig och trött i ryggen så jag var tvungen att äta och sätta mej ner en liten stund då.
Efter BD var det dags att gå och när man kom hem gick man och la sej i stort sett direkt. Man var rätt trött.
Kan också konstateras att vädret var betydligt bättre än förutspått. Det hade talats om regn och blåst men istället fick vi riktigt lysande festivalväder med lagom temperatur och växlande molnighet. Kom någon skur men det störde inte.
Dagens kändisspaning: Aftonbladets recensent Markus Larsson som gick förbi när jag satt och åt.

Recensioner (recensionerna kommer rent generellt vara lite kortare än recensionerna från Putte i Parken):

Christian Kjellvander
Precis som på Putte känns det som att scenen är för stor (han spelar på festivalens största scen) och jag vidhåller att det här hade kommit bättre till sin rätt på en mörk klubb än en stor festivalscen i dagsljus. Publiken är betydligt tätare och betydligt större här än på Putte men framträdandet är ungefär detsamma. Det är bra men det hade tjänat på en mindre scen.
Betyg: 3

The Sonics
Tyvärr var ljudet ganska dåligt där vi stod men det var ändå en rätt kul konsert. Dom rockade på bra liksom. Sen är det ju faktiskt en rätt kul kontrast när gamla farbröder som snarare ser ut som amerikanska politiker (saxofonisten) än artister går ut och spelar stökig garagerock.
Betyg: 3

Franz Ferdinand
Det är bra och kompetent men det lyfter liksom aldrig. Undantaget ”take me out” som är helt enorm.
Publikresponsen är ändå god, speciellt under hitsen och då framförallt nämnda ”take me out” som är konsertens absoluta höjdpunkt. Saknar dock ”tell her tonight” som i in mening är en av skottarnas bästa låtar.
Betyg: 3

Sonic Youth
Det larmar på det skeva, kaosartade sätt man förväntar sej av Sonic Youth.
Roligast är konserten när Thurston Moore som vanligt leker leken ”spela gitarr på så många sätt som möjligt utom det vanliga”, brottas med fotograferna som står vid scenkanten och byter jobb med en av dom kameramän som filmar konserten för storbildsskärmarna. Däremellan blev det en del transportsträckor men allt som allt en underhållande konsert.
Betyg: 3

Grinderman
Visst är det kul att se Nick Cave men i övrigt är det rätt segt. Det är väl inte dåligt direkt men det maler liksom bara på och är som aftonbladet skrev ”monotont och köttigt”.
För övrigt såg en av bandmedlemmarna ut ungefär som Gimli i sagan om ringen-filmerna.
Betyg: 2

Broder Daniel
Det här kändes som festivalens höjdpunkt på förhand och visst var det också en av höjdpunkterna. Det var ett vackert, värdigt och samtidigt smärtsamt avslut.
Nya låten ”hold on to your dreams” tillägnades Anders Göthberg och när Henrik Berggren presenterade låten och pratade om Anders började publiken på sant hockeymanér skandera ”Anders! Klapp klapp klapp”, det var så vackert att man fick rysningar.
Det fanns många höjdpunkter under konserten – ”I’ll be gone”, ”When we were winning”, Shoreline för att nämna några – men allra vackrast blev det i den allra sista låten då Henrik Berggren ensam med en akustisk gitarr framför ”No time for us”. Det var så sanslöst vackert och just då kan det inte ha funnits ett torrt öga i slottsskogen.
Betyg: 4,5