För tio år sedan tog jag studenten
Idag har det gått tio år sedan jag tog studenten. 4/6 2004 sprang jag, och ganska många till naturligtvis, ut från Bregårdsskolans portar för sista gången (sista gången som tillhörande skolan i alla fall, jag kan ha varit där på något event senare). Det var en fin dag. Ska inte påstå att jag minns hela dagen och kvällen och natten prickfritt, för det gör jag säkert inte. Men jag minns den i stora drag, med vissa detaljer i glasklar skärpa. Jag minns champagnefrukosten hos en av våra lärare, bilen till skolan där vårt sista klassfoto skulle tas. Jag minns fotograferingen, och hur vi dansade till Ruslanas Wild Dances i entréhallen. Jag minns den förväntansfulla anspänningen och tillbakahållna rusigheten under avslutningen i aulan (där förresten rektorn under sitt tal brast ut i The Rose). Jag minns att jag för första gången under gymnasietiden kramade lärarna när vi lämnade aulan, fram till dess hade jag gjort det till en sport att smita från kramarna vid avslutningarna. Jag minns doften, stämningen, trängseln och värmen minuterna innan dörrarna öppnades och vi fick springa ut. Jag minns solen och värmen på skolgården, tåget upp till stan, champagneskålen på Statt, den något svårklättrade stegen upp på lastbilsflaket. Jag minns flakåkningen genom stan (dock mer i glimtar än i sin helhet), hur någon i klassen fick en supportertuta kastad till sig, hur vi sjöng Kom igen Lena när vi åkte förbi uteserveringen där en av våra klassföreståndare (som hette Lena) satt. Jag minns sångerna vi sjöng (det här var tiden innan man började ha ljudanläggningar på studentflaken, vi åkte runt och sjöng hits som "E3B tjalalala" och "Fy fan vad vi är bra"), det stora champagneglaset som gick runt i klassen och att det inte var helt lätt att hålla sig. Jag minns när jag efter flakåkningen kom hem till mottagningen. Jag minns vilka som var där. Jag minns presenterna (ett par glas jag fick är för övrigt fortfarande min bästa läsk- och ölglas) och jag minns blommorna, gosedjuren och flaskorna jag vid utspringet fått runt halsen. Jag minns tröttheten när mottagningen gick mot sitt slut, och tuppluren efteråt. Jag minns att jag medan jag gjorde mig klar lyssnade på Tom Russells Tonight We Ride. Det var mest av en slump har jag för mig, men såhär i efterhand känns det lite som en tanke. För den kvällen skulle vi rocka, rolla och flyga. Sedan dess är det en låt jag obönhörligt sammankopplar med den dagen, kvällen och natten. Jag minns att jag bytte skjorta för att jag hade svettats så under dagen, lila fick bli rosa. Jag minns att jag åkte till Nilsson en stund, men sedan lämnade lite innan den festen riktigt började för att istället bege mig till klassfesten. Jag minns klassfesten. Jag minns vart den hölls. Jag minns skrivandet i mössorna, både vissa saker jag skrev, och som andra skrev i min mössa. Jag minns ölen jag blev bjuden på, ett par av diskussionerna, temperaturen, och den något kluvna stämningen. Jag minns att jag fick skjuts till Statt av värdinnan. Jag minns Statt. Jag minns hur jag inte hann mer än komma in innan en tämligen berusad Nilsson ser mig, skriker "NICKLAS!" och vill kramas. Jag minnas trängseln på dansgolvet och att en klasskamrat där frågade om jag hade kul. Jag minns inte vad jag drack, men antagligen en sambuca eller två, det brukade jag dricka på den tiden. Jag minns att jag på hemvägen tog sällskap med en kille som hette Simon som jag kände lite halvt (och som jag inte sett sedan dess) och som skulle åt samma hålla, att vi längs vägen pratade om våra respektive klassresor veckan innan och hur alkoholpriserna hade varit på de olika ställena (min klass hade varit i Ayia Napa, och priserna vill jag minnas var klart överkomliga). Jag minns att familjen var uppe och väntade när jag kom hem, och att de stod beredda med kameran när jag öppnade dörren.
Det var en fin dag. Även vädermässigt. Det var soligt och varmt. Kom någon skur på eftermiddagen, men det var under mottagningen och den hade vi inomhus, så det märkte jag knappt.
Men nu har det gått tio år. Ett helt decennium har passerat. Under de tio åren har de så klart hänt en hel del (jag har flyttat några gånger, börjat plugga, slutat plugga, haft klubben, men mycket mera, men det tar vi någon annan gång), och jag har utvecklats enormt som person och människa. Jag har blivit mer trygg i mig själv och jag har börjat komma underfund med vem jag är och vad jag vill göra. Med en 18-årings självsäkerhet trodde jag naturligtvis att jag både var trygg i mig själv och visste exakt vem jag var redan då, men såhär i efterhand kan jag se att jag, precis som så gott som alla tonåringar, knappt hade en susning. Jag skulle inte säga att jag är en helt annan person idag, men jag har utvecklats något oerhört. Mitt 18-åriga jag och mitt 28-åriga jag är på de flesta sätt väldigt olika. Och konstigt vore ju annat. Man mognar, man utvecklas, man kommer till en del insikter om både sig själv och världen. Som exempel har jag en helt annan kultursmak idag än vad jag hade då. Eller egentligen är det nog i grunden samma smak, då hade jag bara inte fattat det än. Jag behövde leva lite för att inse vad jag verkligen gillar och vad som är skit. Men samtidigt hade jag då tyckt att mycket av det jag gillar nu är rätt trist, och nu förstår jag inte riktigt hur jag kunde gilla mycket av det jag gillade då (eller som jag trodde att jag gillade åtminstone). Så ja, det händer helt enkelt en hel del på tio år.
Om jag kommer utvecklas lika mycket under de närmsta tio åren som jag gjort under de som gått sedan jag tog studenten? Jag tvivlar på det. På ett professionellt plan kommer jag säkert göra det, jag kommer få ett jobb och utvecklas i den rollen. Men på ett personligt plan kommer nog utvecklingen gå långsammare. Utan att ha facit (av förklarliga skäl) känns det generellt som att åren mellan studenten och 30 är där det händer. Där man blir den man kommer vara. Visst utvecklas man även efter det, men kanske inte i samma takt och på samma omvälvande sätt.
Självklart finns vissa saker under de här tio åren som man ångrar, och som man såhär i efterhand kanske skulle gjort annorlunda. Men det är å andra sidan extremt få av de bitarna som jag med facit i hand skulle vilja ha ogjorda. För de har bidragit till att forma den jag är idag, och de har bidragit med erfarenheter och insikter jag idag skattar högt. Utan de händelserna vore jag inte jag. De är en del av historien om Nicklas. På samma sätt kan jag också se att vissa saker som när de hände var jäkligt jobbiga faktiskt var bra att de hände, att ett annat utfall hade lett till en icke önskvärd händelseutveckling. Hade jag inte misslyckats med studierna första vändan är det exempelvis massa grymma människor jag aldrig lärt känna och massa kul händelser jag aldrig varit med om. Men det är också heartbreakhistorier som i slutändan visat sig leda till något positivt (och inte minst undvikande av något negativt). Ibland säger man att man önskar att man vetat då vad man vet nu, men tänk vad tråkigt livet hade blivit om man inte fick möjlighet att överraskas, misslyckas och upptäcka.
När jag sprang ut genom skolans dörrar den där solvarma dagen för tio år sedan hade jag så klart drömmar, förhoppningar, förväntningar, tankar och massa saker jag ville göra. Vissa av de sakerna har jag gjort, vissa har jag inte gjort, och jag har gjort och upplevt en hel massa andra saker (både positiva och negativa) som jag då inte hade en tanke på. Jag har inte gjort allt jag trodde då, jag har gjort andra grejer. Och jag har haft jäkligt kul längs vägen.
Annars är det rätt kul att tänka på hur mycket som hänt under de här åren som inte specifikt har med mig och mitt liv att göra, men som ändå varit viktigt liksom (och då menar jag inte historiska händelser, utan mer sådant som har med typ utveckling att göra), och som man inte ens kunde ana då. Exempelvis Myspaces uppgång och fall, Youtubes genombrott, framväxten av sociala medier, Spotify, smartphones (då kände ju fortfarande färgskärm och kamera i telefonen jävligt high tech), med mycket mera. Det visar att det hinner hända en hel del på tio år. Ska bli spännande att se vad de närmsta tio åren har att bjuda på.
Om jag högtidlighållit tioårsdagen på något sätt? Tja, när jag var på systemet i ett annat ärende fick jag ett infall och köpte en flaska mousserande i den där storleken som man fick runt halsen när man sprang ut. Så drack jag den under eftermiddan och tittade på hemvideon och ctv-reportaget från studenten. Och så plockade jag fram klassfotot vi tog den dagen och tittade på det en stund. Slog mig att eftersom jag knappt träffat någon från klassen sedan vi tog studenten (träffade en på en fest för några år sedan, träffat på 3-4 stycken som hastigast när jag varit ute, och sett ett par stycken på avstånd) är bilden av dem i mitt huvud ungefär så som de såg ut då. Så skulle jag träffa någon av dem nu skulle jag antagligen tycka att de blivit betydligt äldre. Räckte att jag såg mig själv på den där hemvideon för att inse att jag (tragiskt nog) åldrats en del sedan dess.
Och just det, nu fick jag ju anledning att lyssna på låtarna jag länkade ovan också.
Och nu när det här är färdigskrivet har klockan passerat midnatt, och rent tekniskt är tioårsdagen av studenten slut (när jag säger att det var idag menar jag alltså 4/6). Fast det är klart, vid den här tiden för tio år sedan hade festen inte mycket mer än börjat.
PS. Har alltså fått tillbaka datorn nu, den funkar fint. Det känns gött.
Det var en fin dag. Även vädermässigt. Det var soligt och varmt. Kom någon skur på eftermiddagen, men det var under mottagningen och den hade vi inomhus, så det märkte jag knappt.
Men nu har det gått tio år. Ett helt decennium har passerat. Under de tio åren har de så klart hänt en hel del (jag har flyttat några gånger, börjat plugga, slutat plugga, haft klubben, men mycket mera, men det tar vi någon annan gång), och jag har utvecklats enormt som person och människa. Jag har blivit mer trygg i mig själv och jag har börjat komma underfund med vem jag är och vad jag vill göra. Med en 18-årings självsäkerhet trodde jag naturligtvis att jag både var trygg i mig själv och visste exakt vem jag var redan då, men såhär i efterhand kan jag se att jag, precis som så gott som alla tonåringar, knappt hade en susning. Jag skulle inte säga att jag är en helt annan person idag, men jag har utvecklats något oerhört. Mitt 18-åriga jag och mitt 28-åriga jag är på de flesta sätt väldigt olika. Och konstigt vore ju annat. Man mognar, man utvecklas, man kommer till en del insikter om både sig själv och världen. Som exempel har jag en helt annan kultursmak idag än vad jag hade då. Eller egentligen är det nog i grunden samma smak, då hade jag bara inte fattat det än. Jag behövde leva lite för att inse vad jag verkligen gillar och vad som är skit. Men samtidigt hade jag då tyckt att mycket av det jag gillar nu är rätt trist, och nu förstår jag inte riktigt hur jag kunde gilla mycket av det jag gillade då (eller som jag trodde att jag gillade åtminstone). Så ja, det händer helt enkelt en hel del på tio år.
Om jag kommer utvecklas lika mycket under de närmsta tio åren som jag gjort under de som gått sedan jag tog studenten? Jag tvivlar på det. På ett professionellt plan kommer jag säkert göra det, jag kommer få ett jobb och utvecklas i den rollen. Men på ett personligt plan kommer nog utvecklingen gå långsammare. Utan att ha facit (av förklarliga skäl) känns det generellt som att åren mellan studenten och 30 är där det händer. Där man blir den man kommer vara. Visst utvecklas man även efter det, men kanske inte i samma takt och på samma omvälvande sätt.
Självklart finns vissa saker under de här tio åren som man ångrar, och som man såhär i efterhand kanske skulle gjort annorlunda. Men det är å andra sidan extremt få av de bitarna som jag med facit i hand skulle vilja ha ogjorda. För de har bidragit till att forma den jag är idag, och de har bidragit med erfarenheter och insikter jag idag skattar högt. Utan de händelserna vore jag inte jag. De är en del av historien om Nicklas. På samma sätt kan jag också se att vissa saker som när de hände var jäkligt jobbiga faktiskt var bra att de hände, att ett annat utfall hade lett till en icke önskvärd händelseutveckling. Hade jag inte misslyckats med studierna första vändan är det exempelvis massa grymma människor jag aldrig lärt känna och massa kul händelser jag aldrig varit med om. Men det är också heartbreakhistorier som i slutändan visat sig leda till något positivt (och inte minst undvikande av något negativt). Ibland säger man att man önskar att man vetat då vad man vet nu, men tänk vad tråkigt livet hade blivit om man inte fick möjlighet att överraskas, misslyckas och upptäcka.
När jag sprang ut genom skolans dörrar den där solvarma dagen för tio år sedan hade jag så klart drömmar, förhoppningar, förväntningar, tankar och massa saker jag ville göra. Vissa av de sakerna har jag gjort, vissa har jag inte gjort, och jag har gjort och upplevt en hel massa andra saker (både positiva och negativa) som jag då inte hade en tanke på. Jag har inte gjort allt jag trodde då, jag har gjort andra grejer. Och jag har haft jäkligt kul längs vägen.
Annars är det rätt kul att tänka på hur mycket som hänt under de här åren som inte specifikt har med mig och mitt liv att göra, men som ändå varit viktigt liksom (och då menar jag inte historiska händelser, utan mer sådant som har med typ utveckling att göra), och som man inte ens kunde ana då. Exempelvis Myspaces uppgång och fall, Youtubes genombrott, framväxten av sociala medier, Spotify, smartphones (då kände ju fortfarande färgskärm och kamera i telefonen jävligt high tech), med mycket mera. Det visar att det hinner hända en hel del på tio år. Ska bli spännande att se vad de närmsta tio åren har att bjuda på.
Om jag högtidlighållit tioårsdagen på något sätt? Tja, när jag var på systemet i ett annat ärende fick jag ett infall och köpte en flaska mousserande i den där storleken som man fick runt halsen när man sprang ut. Så drack jag den under eftermiddan och tittade på hemvideon och ctv-reportaget från studenten. Och så plockade jag fram klassfotot vi tog den dagen och tittade på det en stund. Slog mig att eftersom jag knappt träffat någon från klassen sedan vi tog studenten (träffade en på en fest för några år sedan, träffat på 3-4 stycken som hastigast när jag varit ute, och sett ett par stycken på avstånd) är bilden av dem i mitt huvud ungefär så som de såg ut då. Så skulle jag träffa någon av dem nu skulle jag antagligen tycka att de blivit betydligt äldre. Räckte att jag såg mig själv på den där hemvideon för att inse att jag (tragiskt nog) åldrats en del sedan dess.
Och just det, nu fick jag ju anledning att lyssna på låtarna jag länkade ovan också.
Och nu när det här är färdigskrivet har klockan passerat midnatt, och rent tekniskt är tioårsdagen av studenten slut (när jag säger att det var idag menar jag alltså 4/6). Fast det är klart, vid den här tiden för tio år sedan hade festen inte mycket mer än börjat.
PS. Har alltså fått tillbaka datorn nu, den funkar fint. Det känns gött.
posted by Nicklas R at 00:33
0 Comments:
Post a Comment
<< Home