Hultsfred

Häromdagen var det någon på Twitter som länkade till Daniel Johanssons fina hyllningskrönika till Hultsfred. Den gjorde mig sentimentalnostalgisk. Jag har ju gjort mycket av det där som beskrivs i krönikan, så den väcker en hel del minnen till liv. Hultsfred ändå, en viktig del i berättelsen om vem jag är och hur jag blivit den jag är. För andra var Hultsfredsfestivalen en stor del vuxenblivandet, för mig var det snarare orten Hultsfred och allt som hände under mina år där. Känns fint att bli påmind om det, och om den speciella atmosfär som rådde där. Dessutom är jag ju tillräckligt gammal för att det under min tid där faktiskt skulle finnas annat än utbildning på Rock City. När det fanns bokare, små skivbolag, tröjtryckare och Rockparty. Jag har till och med varit med på efterfest med rödvin och folk som rökte inomhus på rockarkivet (och sen fortsatte jag, Nybro-Kristoffer, Pelle och Pelles kompis till efterefterfest hemma hos mig där vi lyssnade på eurodisco och drack öl, men det är en annan historia). Och fortfarande under min andra vända i Hultsfred var det på Barrvägen och Rönnvägen de flesta efterfesterna (festerna överlag) hölls. Det var, helt enkelt, på den tiden det verkligen begav sig. Så ja, jag blir oerhört nostalgisk av krönikan. Hultsfredstiden var en fin tid. Och Johansson fångar det perfekt när han skriver:

"För att plugga i Hultsfred är liksom ingen verklig verklighet. Det är som att gå in i en virtual reality för att lära sig vad livet och musikbranschen egentligen handlar om (öl). /.../ Röriga kvällar med billig öl i billiga lägenheter för att skapa sociala band som sedan blir professionella och livslånga. Tentafesten."

Så var det. Jag kan sakna det ibland.