Projekt Proust har gått i mål
Läste ut den idag. Den återfunna tiden. Sista delen av På spaning efter den tid som flytt.
Projektet är i hamn således. Och det är nästan att jag redan saknar det. Kommer kännas tomt att inte längre vara i Proust värld. Särskilt som jag läst de sista fyra delarna ganska tätt, och att större delen av senvintern och våren till icke oansenlig del färgats av läsandet. Men det känns också bra att jag faktiskt läst hela sviten. Jag är glad över att jag fått stiga in i den värld, det universum böckerna utgör.
När jag ser tillbaka på läsandet av sviten så visst, första delen kändes seg. Prousts sätt att skriva och berätta är ändå ganska säreget, såväl språket som stilen och hur han berättar. Så det tar sin lilla tid att komma in i det, och till en början var det också ovant med den minst sagt sparsamma kapitelindelningen. Men när man väl kom in i det, vilket man gjorde redan i andra delen för att sedan slukas upp helt i den tredje, blev man rikligt belönad. För att tala med en väldigt sliten klyscha är romansviten ett fascinerande, rentav storslaget läsäventyr. Inte minst är det en fängslande skildring av sekelskiftets högborgerliga Paris som ger en en längtan efter att få uppleva detsamma. Men den bjuder också på essäistiska partier om alltifrån olika författare till vanans makt, och utvikningar kring såväl berättarens känslor och funderingar som analyser av både sig själv och sin omgivning. Skildringarna av svartsjuka är kärlekens tvivel är exempelvis smått fantastiska. Och alltihop är skrivet på ett makalöst vackert språk.
Gillar också att romansviten öppnar upp för så många olika läsningar. Nu orkar jag inte gå in jättemycket i detalj på det (och det finns ändå de som gjort det betydligt bättre), men som exempel kan man läsa den dels för att följa handlingen och få veta hur det går för berättaren och hans bekanta, dels för den inblick i sekelskiftets parisiska överklass jag var inne på tidigare, men den går också att läsa som en skildring av minnets växlingar, svartsjukans natur eller sällskapslivets ytlighet. Eller varför inte som en betraktelse över litteraturens och konstens samspel med "verkligheten"?
Det visar mycket på verkets komplexitet och omfattning. Det går att hitta flera olika vägar in, såväl som en mängd olika tolkningar. Det går att få behållning av det på många olika sätt. Även fast jag nu läst ut romansviten kommer nog På spaning efter den tid som flytt finnas med mig länge än.
Dessutom har läsningen av romansviten helt klart berikat mitt språk. Dels har det utökat med mitt ordförråd med några ord jag inte känt till tidigare, men den har också påverkat hur jag uttrycker mig och vilka formuleringar jag använder. Det är ju alltid en bonus.
Och jodå, stundtals under läsningen har böckerna fått mig att drömma om ett liv i sekelskiftets högborgerliga Paris. Precis som när kostymfilmer ibland kan få en att vilja vara rysk adel på 1800-talet eller att vara en del av Ludvig XVI:s hov. Och jodå, stundtals har Prousts skildring av samma tids sällskapsliv fått nutidens sätt att umgås att kännas lite banalt.
Båda delarna är nog svårt att undvika.
Sammanfattningsvis finner jag att det helt klart är välinvesterade timmar jag lagt på läsningen av På spaning efter den tid som flytt. Det har varit givande. Jag kan verkligen rekommendera den. Det är en av de största läsupplevelser jag haft.
Visst, man behöver nog vara en relativt van/god läsare för att det ska vara värt att ge sig på den. Är man inte det är det nog tveksamt hur mycket man får ut av den, plus att man nog kan uppleva det som ganska omständligt och krångligt skrivet. Det är de facto inga lättlästa böcker, och Proust skriver de facto på ett relativt omständligt/avancerat sätt, och då kan det nog krävas att man har viss läsvana för att hänga med. Det är ingen nybörjarbok om man säger så.
Till sist har jag bara en sak kvar att säga om På spaning efter den tid som flytt. Läs!
Projektet är i hamn således. Och det är nästan att jag redan saknar det. Kommer kännas tomt att inte längre vara i Proust värld. Särskilt som jag läst de sista fyra delarna ganska tätt, och att större delen av senvintern och våren till icke oansenlig del färgats av läsandet. Men det känns också bra att jag faktiskt läst hela sviten. Jag är glad över att jag fått stiga in i den värld, det universum böckerna utgör.
När jag ser tillbaka på läsandet av sviten så visst, första delen kändes seg. Prousts sätt att skriva och berätta är ändå ganska säreget, såväl språket som stilen och hur han berättar. Så det tar sin lilla tid att komma in i det, och till en början var det också ovant med den minst sagt sparsamma kapitelindelningen. Men när man väl kom in i det, vilket man gjorde redan i andra delen för att sedan slukas upp helt i den tredje, blev man rikligt belönad. För att tala med en väldigt sliten klyscha är romansviten ett fascinerande, rentav storslaget läsäventyr. Inte minst är det en fängslande skildring av sekelskiftets högborgerliga Paris som ger en en längtan efter att få uppleva detsamma. Men den bjuder också på essäistiska partier om alltifrån olika författare till vanans makt, och utvikningar kring såväl berättarens känslor och funderingar som analyser av både sig själv och sin omgivning. Skildringarna av svartsjuka är kärlekens tvivel är exempelvis smått fantastiska. Och alltihop är skrivet på ett makalöst vackert språk.
Gillar också att romansviten öppnar upp för så många olika läsningar. Nu orkar jag inte gå in jättemycket i detalj på det (och det finns ändå de som gjort det betydligt bättre), men som exempel kan man läsa den dels för att följa handlingen och få veta hur det går för berättaren och hans bekanta, dels för den inblick i sekelskiftets parisiska överklass jag var inne på tidigare, men den går också att läsa som en skildring av minnets växlingar, svartsjukans natur eller sällskapslivets ytlighet. Eller varför inte som en betraktelse över litteraturens och konstens samspel med "verkligheten"?
Det visar mycket på verkets komplexitet och omfattning. Det går att hitta flera olika vägar in, såväl som en mängd olika tolkningar. Det går att få behållning av det på många olika sätt. Även fast jag nu läst ut romansviten kommer nog På spaning efter den tid som flytt finnas med mig länge än.
Dessutom har läsningen av romansviten helt klart berikat mitt språk. Dels har det utökat med mitt ordförråd med några ord jag inte känt till tidigare, men den har också påverkat hur jag uttrycker mig och vilka formuleringar jag använder. Det är ju alltid en bonus.
Och jodå, stundtals under läsningen har böckerna fått mig att drömma om ett liv i sekelskiftets högborgerliga Paris. Precis som när kostymfilmer ibland kan få en att vilja vara rysk adel på 1800-talet eller att vara en del av Ludvig XVI:s hov. Och jodå, stundtals har Prousts skildring av samma tids sällskapsliv fått nutidens sätt att umgås att kännas lite banalt.
Båda delarna är nog svårt att undvika.
Sammanfattningsvis finner jag att det helt klart är välinvesterade timmar jag lagt på läsningen av På spaning efter den tid som flytt. Det har varit givande. Jag kan verkligen rekommendera den. Det är en av de största läsupplevelser jag haft.
Visst, man behöver nog vara en relativt van/god läsare för att det ska vara värt att ge sig på den. Är man inte det är det nog tveksamt hur mycket man får ut av den, plus att man nog kan uppleva det som ganska omständligt och krångligt skrivet. Det är de facto inga lättlästa böcker, och Proust skriver de facto på ett relativt omständligt/avancerat sätt, och då kan det nog krävas att man har viss läsvana för att hänga med. Det är ingen nybörjarbok om man säger så.
Till sist har jag bara en sak kvar att säga om På spaning efter den tid som flytt. Läs!
posted by Nicklas R at 00:01
0 Comments:
Post a Comment
<< Home