Agerade
Gjorde en grej idag, det där jag bestämde mig för igår, som kanske var fullkomligt idiotisk men som jag gjorde ändå. Tyvärr gick det inte som jag hoppats, men det var värt ett försök. Utan att gå in på detaljer var det väl ett försök att knyta ihop en säck innan det är för sent. Det handlar, såklart, om hon i huset mittemot. Jag vet att det är över och förbi sedan länge och jag är okej med det, men det hade varit fint att åtminstone säga hej innan vi aldrig ser varandra igen. Jaja, det blir väl som det blir med den saken.
I övrigt har det varit ungefär lika lugnt som vanligt. Promenad och lite sådär. På tal om promenad så känns faktiskt hälsenan som jag haft problem med ganska bra nu. Antar att det är den där stretchingen som sjukgymnasten jag pratade med rekommenderade som har gett resultat. Eller så är det vårskorna som är bättre för fötterna än vinterkängorna. Eller både och. Det spelar inte så stor roll, huvudsaken är ju att det inte gör ont i hälsenan längre.
Fan, när hon i huset mittemot väl flyttat och är borta för evigt (ja, jag är lite dramatisk ibland) måste jag nog bli katharsis-full. Det beskedet har tagit hårdare på mig än jag trodde och vad det borde. Fått mig att tänka tillbaka och minnas. Och det är klart, i någon mening har hon ju varit den enda flicka jag velat ha ända sedan jag fick erkänna för mig själv att jag var intresserad av henne någon gång hösten 2015. Särskilt som hon inte ens svarade på mina förfrågningar och jag aldrig fick chansen att se vem hon var, aldrig fick möjligheten att få den idealiserade drömbilden motbevisad. Samtidigt har jag svårt att förstå varför hon aldrig var mer nyfiken. Hade det varit jag hade jag varit dödsnyfiken på brevskrivaren. Det hade varit så lätt för henne att gå med på att ses, och sedan hade vi kommit fram till att det inte fanns något där. Eller bara säga tack men nej tack. Istället: total tystnad. Ett tomrum som lät sig fyllas med drömmar och fantasier om vad som skulle kunna bli, vem hon egentligen var. Och hela tiden tvivet. Tvivlet och undran över varför det inte kom något svar. Allt det där som gjorde det svårare att glömma och gå vidare. Ett uteblivet svar är också ett svar, men det är fan så mycket svårare att förhålla sig till.
Antagligen hade vi inte passat ihop. Antagligen hade vi båda känt oss ganska färdiga efter ett första möte. Men så länge det där första mötet aldrig sker, då finns fortfarande utrymme för de idealiserade föreställningarna. Så länge ett ointresse inte tydligt uttalas finns utrymme för drömmarna och det där jävla hoppet som vägrar vika sig. För den där lilla punkten allra längst där inne som hetsar en att inte ge upp, att inte sluta drömma.
Samtidigt kan jag inte kritisera hennes agerande. Jag vet ju inte hur hon resonerat, hur hon motiverat sina val eller på vilka grunder hon fattat sina beslut. Har ingen som helst aning om hur hon uppfattade breven och mitt intresse till att börja med. Det vore så enkelt för mig att börja yla om bitchig småsinthet eller något liknande, men vad har jag för täckning för det? Ingen alls. Jag vet ju inte vad hon har för erfarenheter sedan tidigare, jag vet ju inte hur hon tolkat mitt agerande, jag vet ju inte hur hon tänker och känner. Alla måste, när det kommer till den här typen av frågor, lyssna på sitt eget hjärta och göra det som känns rätt för dem. Och jag kan bara utgå ifrån att det är vad hon har gjort. Jag kan inte klandra henne för att hon inte är intresserad. Jag kan inte klandra henne för hur hon väljer att uttrycka det. Jag kan tycka att det är synd och att saker och ting blivit enklare om hon agerat annorlunda, men hur hon gör måste vara upp till henne att själv bestämma. Jag själv hade varit fruktansvärt nyfiken och hade antagligen gett det chansen för att se vad (om något) det skulle kunna leda till, resonerat som att det sannolikt inte skulle leda till något men med lite flyt skulle det kunna bli högvinsten. Hon var inte det och hon resonerade på ett annat sätt och då är det så det är. Det är inte upp till mig att ha några synpunkter på. Hon orsakade mig ingen smärta och ångest, det gjorde jag själv när jag inte klarade av att släppa drömmen och hoppet efter det där första brevet.
Förlåt, det här blev långt och svamligt, men det kan man väl få kosta på sig att bli såhär på fredagskvällen när timmen börjar bli sen?
I övrigt har det varit ungefär lika lugnt som vanligt. Promenad och lite sådär. På tal om promenad så känns faktiskt hälsenan som jag haft problem med ganska bra nu. Antar att det är den där stretchingen som sjukgymnasten jag pratade med rekommenderade som har gett resultat. Eller så är det vårskorna som är bättre för fötterna än vinterkängorna. Eller både och. Det spelar inte så stor roll, huvudsaken är ju att det inte gör ont i hälsenan längre.
Fan, när hon i huset mittemot väl flyttat och är borta för evigt (ja, jag är lite dramatisk ibland) måste jag nog bli katharsis-full. Det beskedet har tagit hårdare på mig än jag trodde och vad det borde. Fått mig att tänka tillbaka och minnas. Och det är klart, i någon mening har hon ju varit den enda flicka jag velat ha ända sedan jag fick erkänna för mig själv att jag var intresserad av henne någon gång hösten 2015. Särskilt som hon inte ens svarade på mina förfrågningar och jag aldrig fick chansen att se vem hon var, aldrig fick möjligheten att få den idealiserade drömbilden motbevisad. Samtidigt har jag svårt att förstå varför hon aldrig var mer nyfiken. Hade det varit jag hade jag varit dödsnyfiken på brevskrivaren. Det hade varit så lätt för henne att gå med på att ses, och sedan hade vi kommit fram till att det inte fanns något där. Eller bara säga tack men nej tack. Istället: total tystnad. Ett tomrum som lät sig fyllas med drömmar och fantasier om vad som skulle kunna bli, vem hon egentligen var. Och hela tiden tvivet. Tvivlet och undran över varför det inte kom något svar. Allt det där som gjorde det svårare att glömma och gå vidare. Ett uteblivet svar är också ett svar, men det är fan så mycket svårare att förhålla sig till.
Antagligen hade vi inte passat ihop. Antagligen hade vi båda känt oss ganska färdiga efter ett första möte. Men så länge det där första mötet aldrig sker, då finns fortfarande utrymme för de idealiserade föreställningarna. Så länge ett ointresse inte tydligt uttalas finns utrymme för drömmarna och det där jävla hoppet som vägrar vika sig. För den där lilla punkten allra längst där inne som hetsar en att inte ge upp, att inte sluta drömma.
Samtidigt kan jag inte kritisera hennes agerande. Jag vet ju inte hur hon resonerat, hur hon motiverat sina val eller på vilka grunder hon fattat sina beslut. Har ingen som helst aning om hur hon uppfattade breven och mitt intresse till att börja med. Det vore så enkelt för mig att börja yla om bitchig småsinthet eller något liknande, men vad har jag för täckning för det? Ingen alls. Jag vet ju inte vad hon har för erfarenheter sedan tidigare, jag vet ju inte hur hon tolkat mitt agerande, jag vet ju inte hur hon tänker och känner. Alla måste, när det kommer till den här typen av frågor, lyssna på sitt eget hjärta och göra det som känns rätt för dem. Och jag kan bara utgå ifrån att det är vad hon har gjort. Jag kan inte klandra henne för att hon inte är intresserad. Jag kan inte klandra henne för hur hon väljer att uttrycka det. Jag kan tycka att det är synd och att saker och ting blivit enklare om hon agerat annorlunda, men hur hon gör måste vara upp till henne att själv bestämma. Jag själv hade varit fruktansvärt nyfiken och hade antagligen gett det chansen för att se vad (om något) det skulle kunna leda till, resonerat som att det sannolikt inte skulle leda till något men med lite flyt skulle det kunna bli högvinsten. Hon var inte det och hon resonerade på ett annat sätt och då är det så det är. Det är inte upp till mig att ha några synpunkter på. Hon orsakade mig ingen smärta och ångest, det gjorde jag själv när jag inte klarade av att släppa drömmen och hoppet efter det där första brevet.
Förlåt, det här blev långt och svamligt, men det kan man väl få kosta på sig att bli såhär på fredagskvällen när timmen börjar bli sen?
posted by Nicklas R at 00:22
0 Comments:
Post a Comment
<< Home