Tio vindlande år

I dag är det tio år sedan jag tog examen. Vissa saker från den dagen minns jag knivskarp, den rusiga, överrumplande glädjen när vi helt överraskande fick pris för uppsatsen, den grekiske killens bubblande fnitter när han fick sitt programs uppsatsstipendium, att det enligt apples väderapp skulle börja regna klockan ett. Annat minns jag, och upplevde kanske redan då, som i en dimma, ytterligare annat har jag säkert glömt helt. Det var en fin dag, den där försommardagen då det kändes som att hela världen låg öppen. Den som inleddes på Kalmar slott, och slutade med ett glas päronlättdryck (och eventuellt en Gorbys) i soffan i studentlägenheten sådär framåt halv fyra-snåret nästa morgon. Däremellan champagne på föräldrarnas hotellrum. Mötte upp klassen hos en klasskamrat innan kvällen fortsatte hos en annan klasskamrat, och det sista vi gjorde var att vi killar i klassen kramade om varandra i ett gathörn där vi skulle åt olika håll. Dagen efter ringde farmor och farfar för att gratulera när vi var på någon av de större matbutikerna (minns inte om det var Coop eller Maxi) och farfar blev så rörd när han fick höra att jag vunnit ett pris att han började gråta. Nåväl, jag ska inte tråka ut er med minnen som inte betyder något för den som inte var med.

Det har varit tio vindlande år sedan dess. Toppar och dalar, med- och motgångar. Hade någon frågat mig där och då hade jag aldrig kunnat tro att mitt liv skulle se ut som det göra idag, att jag skulle bo i Karlskoga och jobba som journalist skulle inte ens finnas i botten av listan över gissningar, det skulle inte finnas med alls. Jag trodde nog då att jag skulle få ett jobb ganska snart. Ikeakursen under sommaren, och sedan skulle något dyka upp under hösten. Att jag skulle flytta tillbaka till Karlskoga fanns inte på kartan. Då såg jag mig i någon större stad, och jag hade nog för den delen inte varit främmande för att bli kvar i Kalmar heller, i alla fall inte för ett tag. Trodde att jag skulle jobba inom marknad eller kommunikation, gärna inom någon kulturellt eller kreativt präglad verksamhet. Men jag hamnade i Karlskoga, blev kvar längre än jag tänkt, började motvilligt inse att rimliga boendekostnader och gångavstånd hade något. Försökte hålla det ifrån mig till en början, jag skulle bort, fly igen, men till slut fick jag erkänna för mig själv att jo, jag hade på något underligt sätt börjat trivas och hade en högst måttlig längtan efter storstadslivet med allt vad det innebär av avstånd och krångel. Delvis faktiskt tack vare Jennifer, tjejen i Karlstad jag dejtade sommaren före pandemin. Dels pratade vi en del om fördelarna med mindre orter, dels växte känslan fram att även om vi redan från början var rätt överens om att vi nog inte skulle bli ett par på allvar så ville jag inte flytta så länge vi hade det vi hade. Innan dess hade jag nog inte funderat så mycket på det, då hade jag varit så fast vid att framtiden nog låg någon annanstans att jag inte kunde få mig att inse vad jag innerst inne visste, att småstadslivet ändå inte var så dumt. Hur som helst, den historien tog slut, i samma veva halkade jag in på Mnytt och well, den historien kan ni. Så hamnade jag någon helt annanstans än jag vid examen trott att jag skulle göra, både geografiskt och yrkesmässigt. Det är ju så livet är, man vet aldrig riktigt vad som ska hända och i slutänden blir det oftast ganska bra. För det blev ju ganska bra, livet, om än inte som förväntat. Men det är ju också charmen med att leva.

Tio år, och en sån här dag är det såklart svårt att inte bli en smula nostalgisk. Tänka tillbaka inte bara på examensdagen utan allt roligt vi hade på vägen dit. Kvällarna på Popidyll, allt pluggande och slit med nu ser i ett romantiskt skimmer, alla skratt och samtal och skämt och fester. Det var en rolig tid. En i alla fall i backspegelns förlåtande ljus enklare tid där vuxenlivets alla bördor ännu inte lagts på ens axlar. Jag trivdes som student, kan i ögonblick drömma mig tillbaka hur det var då men vet att det var då och ser ingen poäng i att längta till något som sedan länge är förbi. Jag får ibland frågan om jag längtar tillbaka till Kalmar (eller Hultsfred för den delen), men för mig är det en omöjligt fråga att svara på. Det är klart att en viss saknad ibland kn smyga sig på, men samtidigt finns ju inte "mitt" Kalmar kvar. Den fysiska platsen finns såklart kvar, men människorna och sammanhangen, allt det där som gjorde den tiden så speciell är borta.

Faktum är dock att det jag gör idag, journalistiken, på sätt och vis är ganska likt hur det var att studera. Man samlar in material, läser på och sammanställer det sedan i text. Skillnaden är väl att det i det jag gör nu inte finns så mycket utrymme för egna reflektioner och tankar, och att man sällan kan djupdyka och analysera på samma sätt. Det blir mer redovisande än analyserande kanske. Men det finns, precis som under studierna, tydliga deadlines och ett stort mått av frihet i hur, när, var arbetet görs så länge man är färdig i tid och att det man lämnar är tillräckligt bra.

Precis som när man var student får man förmånen att ibland kliva in bakom kulisserna eller delta i sammanhang man annars varit utestängd ifrån, man får lära sig som saker man inte visste att det var spännande eller intressant. Vem kunde ana att det i en oansenlig verkstadsbyggnad i Kristinehamn fanns en farbror som jobbat på samma företag sedan 40-talet? Eller att ett företag som ligger i absout framkant i världen inom industriell 3D-printing finns här i Karlskoga? Att ett revolutionerande rengöringsmedel utvecklas på andra sidan stan eller för den delen att jag skulle få prata om skrivmaskiner med gamle Antikrundan-idolen Peter Pluntky?

Jag använder kanske inte så mycket av det konkreta vi lärde oss på universitetet i vardagen, men jag har med mig sättet att tänka, att kunna identifiera det viktiga och relevanta i ett material, jag har med mig retoriken, vikten av bildning, de farliga idéerna. De sistnämnda är väl tyvärr svårt att alltid få gehör för, många vill ju göra som man alltid gjort, men man får smyga in dem här och där. Så journalistiken har sina likheter med studierna, det passar mig bra.

Jag minns att på sista dagen på den där sommarkursen jag (och stora delar av klassen) läste den sommaren, Ikeakursen, när allt var presenterat och klart stod jag och småpratade med en av lärarna. Om framtiden, om tankar och planer framöver. "Du skriver som en gud", sa han och tillade något om att det kan innebära möjligheter man kanske inte tror. Jag har ibland under åren tänkt på vad han sa. Han fick ju rätt, tillslut. Det där om att skriva som en gud håller jag i och för sig inte riktigt med om, jag gör bara så gott jag kan, men det öppnade en möjlighet och jag skriver ju för brödfödan. Jag har tänkt att jag kanske borde höra av mig till honom någon gång, berätta att han fick rätt, att det blev skrivande för mig. Men man träffade så mycket folk de där åren, det var bara en kort kurs och jag har tyvärr glömt vad han heter. Fast om du mot förmodan läser det här: tack.

Livet blev kanske inte som jag trodde den där ljuvliga försommardagen på Kalmar slott, världen låg kanske inte riktigt lika vidöppen som det kändes när vi fick kliva upp på scenen och med stoltheten bubblande i rusig eufori ta emot diplomen för stipendiet. Men vad tråkigt det hade varit om man alltid hade vetat vad som väntar. Och det blev ju, en akut postpandemisk hångelbrist till trots, ganska bra, livet.

Jag är fortfarande stolt över examen, över det där priset vi fick. Gläds åt alla minnen, tillåter mig att någon gång ibland bli nostalgisk. Jag höjer mitt glas i en skål, tänker tillbaka på det som var och på åren som gått, på vägen som tagit mig, oss alla, hit. Hoppas att jag någon kommer träffa dem, alla vännerna, igen. 

Vad som hänt om ytterligare tio år? Jag har ingen aning, och jag vill inte ha någon aning. Det blir roligare så.