Tråkig praoplats

Jobbdag. Ett par telefonintervjuer, några andra samtal, lite annat småjox. Hade jag haft en prao hade hen antagligen tyckt det var en himla händelselös dag. Fast det hade nog en sådan gjort oavsett vilken dag den följt mig, mitt jobb är inte särskilt praokompatibelt. Jag åker ut på jobb, och sedan sitter jag hemma och skriver. Det skulle liksom inte finnas så mycket för en prao att göra.

Har inte varit oberörd av gårdagens tråkiga besked. Det var bara en kort flirt, vi gick inte på mer än en dejt och hennes skäl för att bryta vår kontakt var fullt rimliga. Men det hindrar ju inte att det känns förjäkla trist ändå. Dels för att hon var en himla härlig person och hade så mycket av vad jag letar efter, men kanske ännu mer för att jag så ofta misslyckas när det kommer till sådant här. Då blir varje nytt nederlag svårare att borsta av sig. Det är som i hockey. Är BIK i form och har vunnit flera matcher i rad då blir en förlust kanske inte en axelryckning men aja, tänker man, det går inte att vinna jämt. Men är formen knackig, om förlusterna radar upp sig, då blir det tyngre och tyngre för varje förlust. Likadant med dejting, går man på nit efter nit blir det till sist ganska nedslående, självförtroendet får sig en törn och det börjar smyga sig på något slags uppgivenhet, ett tvivel på att någonsin lyckas. Lite som när man höll på att söka jobb och fick nej på nej på nej, man tappade liksom sugen. Med det sagt ska givetvis ingen skugga falla över henne, eller någon annan jag dejtat genom åren för den delen. Hon kan ju inte rå för att jag misslyckats tidigare, och jag vill vara väldigt tydlig med att jag inte känner någon som helst bitterhet eller liknande känslor gentemot henne. Jag är, som jag skrev i går, bara glad att hon var ärlig och sade som det var.

Ska jag sedan ägna mig åt lite självömkan så tvivlar jag ganska starkt på att jag någonsin kommer träffa någon så länge jag bor kvar här i stan. Utbudet är begränsat, "min typ" finns i stort sett inte alls och jag står nog ärligt talat rätt långt från det ideal som gäller här. Att vara över 35 i en småstad och tycka det är roligare med böcker och barhäng än marvelfilmer och gym är ingen toppenstrategi om ens mål i livet är att maxa antalet likes på Tinder. Det märks väl om inte annat i att antalet matchningar jag fått här stan genom åren går att räkna på ena handens fingrar. Av dem är det så vitt jag minns bara en som lett till att vi faktiskt träffats (två om man räknar den sydamerikanska turisten som ville bli visad runt stan). Jag trivs på det stora hela här, men ur dejtingsynpunkt är den här stan i mångt och mycket en öken. Särskilt om man som jag söker det kulturella och det kreativa, efter popen, litteraturen och de dimmiga nätterna. Dyker det upp någon riktigt intressant inom säg en mils radie är det påfallande ofta någon som är på genomresa eller någon utflyttad som är på besök ett par dagar. Men det är väl som det är, jag tänker inte sänka mina kvalitetskrav bara för sakens skull och jag kan inte vara någon annan än den jag är, så jag antar att det får ta den tid det tar.

Och på tal om något helt annat måste jag komma mig för att beställa en ny flaska återfuktande kräm, för den jag har är helt slut och oj vad det kliar på ena handleden nu.