Minnen jag hade glömt att jag kom ihåg

Gick iväg och hälsade på farfar idag. På vägen gick jag förbi mitt gamla dagis, Ugglan. Det fick mig att minnas saker jag inte visste att jag kom ihåg. Kanske inte så mycket konkreta händelser som känslor, stämnignar och platser. Minnen av en dunge där vi brukade leka, träden som stod nästan i en cirkel vid parkeringen, trapporna mellan avdelningarna, gallret framför hissdörren, klätterställningen som inte längre tycks finnas kvar, grinden och staketet mot Sandmohållet, de fåtaliga gånger barnen på Ugglan och barnen på Sandmo fick mötas, tavlan jag och Nisse lekte att vi levde i som apor. Men också minnen som inte går att återberätta för att det inte går att sätta ord på dem, minnen som mer handlar om upplevelsen av att gå på dagis än sådant som faktiskt hänt eller prylar som faktiskt finns/fanns. Eftersom jag redan var i en sådan state of mind dök liknande minnen även upp när jag passerade mitt gamla fritids, Humlan. Minnen kom sköljande över mig. Osorterat och i varierande konkrethetsgrad, men de kom ändå. Och jag kunde inte sluta tänka att en dag kommer kanske de barn som nu lekte utanför såväl Ugglan som Humlan som Sandmo att passera förbi utanför och översköljas av minnen från sin tid där, från sin (förhoppningnsvis lyckliga) barndom. Kanske kommer de rentav att som jag drabbas av miss melankoli vid tanken på alla de årskullar av barn som passerat innanför staketet och skapat nya minnen sedan dess.

Lite fint för övrigt att se att lekstugan där jag och Henrik Pettersson en gång roade oss med att riva ner tapeten (för att vi ville ha Turtlestapet istället) fortfarande står kvar utanför Ugglan, och att även det lilla trätåget på gården också det fortfarande står kvar såhär nästan 25 år senare.

En liknande händelse skedde för övrigt så sent som i lördags. Tack vare att någon nämnde att den funnits kom jag plötsligt att minnas en uteservering jag inte visste att jag kom ihåg.