Där sprack det

Sista helgen i november ska mina föräldrar åka bort ett par dagar. Det har jag sett fram emot i stort sett sedan jag flyttade hit, särskilt sista kanske två veckorna. Börjar tröttna rätt fett på att vara här och känner liksom att jag behöver få vara för mig själv ett tag, att få ett andningshål utan massa folk omkring mig. Ett par dagar där jag slipper massa tjattrande när jag försöker läsa tidningen, slipper kompromissa om vad man ska se på tv, ja slipper ha folk omkring mig helt enkelt. Faktum är att jag bröjat gå och störa mig mer och mer, hittat fler och fler små irritationsmoment som retar mig, hittat fler och fler små skavande skarvar, börjat känna mer och mer att jag inte pallar att ha folk så tätt inpå hela jävla tiden. Så den där helgen i slutet av november har jag verkligen sett fram emot, som en välbehövlig ventil och paus. Jag måste helt enkelt få vara för mig själv ett tag.
Men så idag fick jag veta att min syster kommer komma hit just den helgen för att en av hennes kompisar ska döpa sin unge då. Så där sprack det jag sett fram emot och längtat efter hela hösten. Så jäkla typiskt. Sällsynt dålig tajming att lägga ett dop just då.

Extra drygt att jag fick veta det just idag också. Precis som igår var jag på ganska gott humör under dagen, men det försvann ju rätt fort om man säger så när jag vid sisådär halv sextiden fick veta att jag inte alls kommer få vara för mig själv den där helgen.

Och ja, jag vet att det kan tyckas vara ett rätt litet problem med tanke på att jag kommer flytta in i den där lägenheten bara någon vecka senare. Men grejen är att den där sista helgen i november har varit ett ljus i mörkret hela hösten, redan innan jag visste om jag skulle få lägenheten eller inte. När det ljuset då plötsligt släcks är det klart man blir besviken.