Georgie Fame

Georgie Fame var bra. Jävligt svängigt, och särskilt med tanke på att han ändå är 70 år gammal hade han en jäkla skärpa i rösten. Det märktes liksom att det är ett rutinerat proffs, som håller på för att han tycker det är väldigt roligt att spela. Klart värt att ägna en kväll åt. Det som väl går att anmärka på är väl att han gärna hade kunnat få bjuda på ett par till av sina gamla hits. Men som han själv var inne på så var det ju en jazzklubb han spelade på, och då blir det väl lite tonvikt åt just jazzhållet liksom. Men vi fick ändå en riktigt vass version av "Yeh, Yeh" (inklusive en liten historia om när den hade blivit en hit och han skulle spela i Sverige för första gången), och konserten avslutades med en skönt avslappnad och tillbakalutad "The Ballad of Bonnie and Clyde". Just "Yeh, Yeh" var nog i mitt tycke konsertens höjdpunkt. Men det var klass rakt igenom. Kanske något solo för mycket (som det ju lätt blir i jazzsammanhang), men det är en randanmärkning.

Tyvärr rådde fotoförbud under konserten, så jag kunde inte ta någon bild. Men det kan man ju överleva. Skälet till fotoförbudet var vad jag förstod att Georgie Fame var av uppfattningen att en konsert handlar om där och då, kontakten mellan artist och publik. Att det handlar om vad som sker, om de energier som finns, i lokalen. Och att exempelvis kameror och inspelningar då förtar magin, och att den magin ändå inte kan förmedlas på något annat sätt än att vara där. Och well, ska man absolut ha fotoförbud är väl det ett ganska sympatiskt skäl till förbudet.

Det var för övrigt en intressant upplevelse även utöver själva spelningen. Bara en sån sak som att det var en rak och välordnad kö till baren. det har jag aldrig varit med förut. Där kände man liksom lite att medelåldern på publiken var lite högre än vad den brukar var på de konserter jag vanligtvis går på. Och ja, jag var överlägset yngst i lokalen.
Ungefär mitt i spelningen blev det dessutom paus. Kaffepaus visade det sig, för nästan alla köpte sig en kopp kaffe under den korta pausen. Varken paus, och i synnerhet inte att pausen blir en kaffepaus, är man ju särskilt van vid annars när man går och tittar på spelningar. För mig som sällan lyssnar på jazz var det också fascinerande hur publiken plötsligt kunde börja applådera mitt i en låt. Lyckades inte riktigt knäcka var, när och varför folk började applådera, men det var ett intressant fenomen.

Hur som helst. En klart trivsam kväll. Kul att göra nåt liksom.