Tur att jag inte ropade hej

Nämnde igår att man inte ska ropa hej för tidigt. Och jo då, imorse när jag vaknade hade jag lite feberkänningar. Inte mycket, det var gränsfall för om jag tyckte mig behöva ta en Alvedon eller inte, men ändå feberkänningar. Under eftermiddagen och kvällen har det dock känts mycket bättre, så förhoppningsvis blir det kortvarigt. Ska vi tippa på vissa känningar imorgon och sedan frisk igen (möjligtvis med lite snuva och hosta, just hostan är ju det som brukar sitta i längst) på lördag?

Dock blev väl dagen inte riktigt så lugn som jag först hade tänkt. Det är nämligen så här. Min farbror är just nu i stan, han bor då hos farmor och han har sin hund med sig. Standardförfarandet när han är. Nu vill det sig dock inte bättre än att farmors hund vältimat nog löper, så någon måste hela tiden vara hemma där för att hålla koll på hundarna och så vidare. Vanligtvis hade det väl inte varit något jätteproblem, men nu ville det sig inte bättre än att min farbror hade fått världens tandvärk igår. Således hade han idag fått en akuttid hos en tandläkare nere på stan, och behövde bli skjutsad dit. Men eftersom någon på grund av hundsituationen behövde vara hemma kunde farmor inte köra honom, och därmed: min eftermiddag blev mindre lugn än planerat. Farmor ringde helt enkelt och frågade om jag kunde köra ner min farbror till stan. Eftersom febern var mild kunde jag det. Sen blev jag bjuden på mat och så där uppe också, så jag var inte hemma igen förrän framemot sjutiden.

När min farbror var klar hos tandläkaren och vi skulle åka tillbaka höll vi dock på att inte komma därifrån. Eftersom jag inte hade några mynt på mig och parkeringsautomaterna här i stan av oklar anledning inte går att betala i med kort hade jag fått parkera på en parkering lite längre bort. Den parkeringen lutar dock något, och det var grymt slaskigt. Så när jag hade backat ut från platsen och skulle köra iväg kom vi ingenstans. Det bara slirade. Som när man kör fast ungefär. Backa gick, men framåt gick inte att ta sig. Efter ett tag började det kännas smått panikartat och snudd på uppgivet, som att vi skulle få vänta att det skulle dyka upp någon vi kunde be om hjälp att knuffa på eller bogsera eller gud vet vad som hade krävts. Men vi gjorde ett sista försök, backade back en bit till där det såg ut att vara i alla fall lite mindre slask, och vips, som av ett mirakel, satte bilen fart och tog sig uppför den lilla lutningen. Men det var allt på håret.
Lite vardagsdrama sådär en gråslaskig torsdag.