Som folk är mest

Tittade på matinén Som folk är mest (1944) i eftermiddags. Hade inte haft tid att läsa på om filmen innan, så jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig. Av den beskrivning av handlingen som fanns i tablån och på text-tv tycktes det vara något i stil med ett relationsdrama. Dock hade jag en känsla av att det mycket väl skulle kunna vara en komedi. Det var nämligen Hasse Ekman som gjort filmen, och han kan ju vara lite lurig på det sättet att filmer vars handling vid en beskrivning framstår som dramer lika gärna kan vara komedier.

Och jodå, det visade sig mycket riktigt vara en komedi. Det kunde fastslås redan under förtexterna, eller egentligen redan när den käcka musiken började spela någon sekund innan förtexterna kom i bild. Närmare bestämt var det den komedi där Stig Järrel i en viktig biroll spelar en övernitiskt kolerisk kontorschef med tydliga drag av Hitler. Vilket i sig måste ha varit något anmärkningsvärt när filmen kom med tanke på att andra världskriget då ännu rasade för fullt (minns exempelvis att Chaplins Diktatorn inte visades i Sverige förrän efter kriget).
Hur som helst en trevlig och rolig film. Stora stunder rentav riktigt rolig. Inte minst kontorschefens stora tacktal på personalfesten. Han var som bekant ett litet (eller snarare ganska stort) snille Hasse Ekman.

Gösta den äldre och Gösta den yngre i all ära, men familjen Ekmans störste är ändå Hasse.