Nostalgichock

Såg Fucking Åmål nu när den gick på tv ikväll. Var uppemot 15 år sedan jag såg den sist så det var väl på tiden. Vilken jävla nostalgichock. Dels filmen i sig, men kanske ännu mer alla tidstypiska detaljer och tidsmarkörer man minns från den tiden. För att inte tala om alla repliker och sägningar som etsat sig fast och blivit så självklara att man rentav glömt varifrån de kom från början. Väldigt bra film hur som helst. Kanske ännu bättre nu med några års distans när jag blivit äldre och i högre grad kan förstå och tolka rollfigurernas bevekelsegrunder, och känna igen sådant jag själv kände och upplevde när jag blev några år äldre än jag var när filmen kom (jag var 12-13 då, kunde ännu inte riktigt relatera till rollfigurernas handlingar och känslor). Känslan av att inte passa in, längtan till något större och bättre. Filmens styrka för mig är också att det inte finns en enskild figur att känna igen sig i, utan i stort sett alla bärande rollfigurer har något man kan identifiera sig med. Jag kan relatera till Elins längtan efter världen, längtan bort, Johans blyghet och försiktiga osäkerhet, och Agnes upplevelse av att inte bli bjuden på de häftiga festerna, och att i hemlighet älska på avstånd. Nu flöt jag ut lite från ämnet, men en nostalgichock var det, och ett kärt återseende.
Och ja, den fick mig att sakna en värld utan sociala medier, ständig nåbarhet och tiotusen sätt att hålla koll på vad folk höll på med. Fast telefon ftw!

I övrigt har det varit en ganska vanlig fredag. En rätt skön fredag om jag får säga det själv (vilket jag uppenbarligen får). Har ju lite som tradition att på fredagseftermiddagarna sätta mig och läsa tidningen noggrant, dricka ett glas vin och slå på någon bra musik. Brukar ta sådär tre timmar lite drygt att ta sig igenom alla delar och att lösa dagens datum-krysset och de två sudokuna (varav ett lite svårare). Den stunden har blivit lite som en ritual för att inleda helgen. En av veckans generellt sett göttigaste stunder.