2016

2016 var ett år av besvikelse, krossade förhoppningar och förlorade drömmar. Om hon i huset mittemot. Såklart. På sätt och vis kom hon att överskugga hela året. I början av året var jag ännu ganska nere över att hon inte svarat på mitt första brev, inte dykt upp den där kvällen. Framåt våren och sommaren när jag hängde på balkongen och såg henne så gott som dagligen och känslorna väcktes på nytt. Hösten med det nya brevet och det sista förslaget. Hennes kompis som kom och knackade på balkongräcket. Intresset för henne, det obesvarade, har legat som en ständig bakgrund till hela året. Hoppfull nervositet när jag lämnat brevet och det sista förslaget. Pirr när jag gick ut och väntade. Besvikelsen när hon inte svarade på brevet, när hon inte dök upp. Drömmarna. De plågsamma som inte ville släppa taget. Om att vi träffades, om vad vi skulle prata om, om vad som kunde ha blivit. Men kanske allra mest ångest, nojighet och smärtsam längtan. Över min egen feghet som inte vågade vinka på balkongen, över att jag inte visste hur jag skulle lyckas komma i kontakt med henne, över att hon skulle hinna träffa någon innan jag vågat. Efter något jag inte kunde få. Efter någon som inte vill ha mig.

Ständigt låg det där, ofta i bakgrunden, inte sällan i förgrunden. Hon i huset mittemot kom utan att själv ha någon skuld i det eller ens veta om det att överskugga 2016. Hon och kent. Allt sedan avskedet annonserades i våras har det varit ett kent-år. De har tonsatt hela året. Sista albumet förstås, de fyra sista låtarna som kom på best of-given, men också mycket från backkatalogen. Tyvärr fick jag inte möjlighet att se någon av spelningarna på avskedsturnén, det känns trist och om tio år kommer jag nog ångra det djupt. Det är en turné man kommer känna att man borde ha sett. En av de där fyra sista låtarna, Om du visste vad du ville, det är inte den bästa låt som kom under året, men det är den låt som textmässigt nog ringar in mitt 2016 bäst. På sätt och vis har kent och hon i huset mittemot också tvinnats ihop under året. Albumet kom ungefär i samma veva som jag fick erkänna för mig själv att intresset för henne inte alls var dött, som jag insåg att drömmarna och längtan fanns kvar eller i alla fall väckts på nytt. På så sätt blev det som att kent kom att tonsätta inte bara året utan också min trånande, tysta avståndsförälskelse. Samtidigt tycktes de mig sätta ord på vad jag just då kände. Det skänkte tröst, fick mig att bryta ihop, fanns där, hjälpte att för mig själv erkänna vad jag redan visste. Jag skulle kunna dra fram mängder av textrader från den där skivan som spelade roll och som jag då tyckte kunde handla om mig, om henne, om hela historien. Men det skulle bara bli tjatigt och banalt så jag låter bli, jag håller de raderna och verserna och deras betydelse för mig själv. Allra mest så blev det kanske under hösten när de fyra sista kom nästan exakt samtidigt som allt drogs till sin spets med brevet och det sista förslaget. Sällan har några låtar kommit så precis rätt i tid. Det är långt ifrån de bästa låtar kent gjort, men just då träffade de helt rätt. Ni får själva lyssna och fundera på varför. Fast det kan ha något att göra med att allt jag just då ville var att låsa upp dörren till den gåta jag upplevde henne som, att jag väntade vid telefonen och varje tyst minut var ett svek, att sommaren kom som ett grymt litet barn, den obegripliga kärleken, eller bara att då var allt hopp ute, då var kärleken död. Om Little Jinder tröstade när jag försökte glömma i vintras blev kent, tillsammans med enstaka låtar från andra, soundtracket till det nyväckta intresset.

Kanske ringar Om du visste vad du ville inte bara in 2016, kanske förebådar ett par rader från den också 2017. Bortomsnön som täcker marken/I skydd av mörkret över staden/Lligger våren tyst och väntar/Som en laserman på taken. Bor jag kvar här till våren, gud jag hoppas att samma sak inte händer igen. Jag tror inte det, för jag har fått mitt avslut med det sista förslaget och kompisen som knackade på balkongräcket, men jag är livrädd för det. Jag kan inte gå igenom samma sak en gång till. Det finns en gräns även för patetik.

Fast det är inte bara på grund av hon i huset mittemot 2016 varit ett år präglat av besvikelser och brustna drömmar. Det finns andra. Inte minst på kärlekens område. Som när jag av en slump råkade få se att en gammal förälskelse jag då aldrig vågade agera på men aldrig helt glömt gifte sig. Den dagen vill jag helst glömma. Fast även i andra i aspekter. Jag har fortfarande inte fått något jobb, och under året var det ett par nej tack som träffade hårt. Jobb jag verkligen trodde och hoppades på, som jag visste att jag skulle vara perfekt för, men som inte ens blev en intervju. BIK floppade åter under våren och jävla Leksand gick upp i SHL. Trump, inte minst. Där har vi en besvikelse som kan bli en fulkomlig katastrof. Den där kvällen då jag upptäckte att Red Brick slagit igen. Det finns mer, men just nu kan jag inte dra mig allt till minnes.

Med det sagt finns det så klart också gott om ljuspunkter under året även om grundtonen varit en annan. Roliga utekvällar, fantastisk musik, gott vin, härliga människor, korta ögonblick av fullkomlig tillfredställelse, den bubblande glädjen över Rissveds OS-guld. Det där guldet är egentligen det enda jag konkret minns från OS. Det och att jag var outsägligt tjurig över att den rytmiska gymnastiken (som jag sett fram emot i fyra år sedan förr OS) bara visades i en svindyr extrakanal. Och så var det någon tävlingsdag jag otippat blev väldigt intresserad av fäktning. Att jag visade mig vara en naturbegåvning på att pochera ägg, champagnen på midsommar. Det har inte varit något misärår, långt därifrån. Men eftersom den historia jag redogjort för ovan överskuggat året är det just som ett år av besvikelse och förlorade drömmar jag kommer minnas det. De tillfällen jag stod på balkongen och såg henne gå förbi utan att ens våga nicka igenkännande, det är den bild som kommer finnas kvar på näthinnan.

2016 har också varit ett litteraturens år. Jag har läst 54 böcker (nytt personbästa), men framförallt slutförde jag två romanmanus (även om inget av dem är helt färdigt, återstår ännu en hel del redigering) och påbörjade ett tredje. Det är nog det jag är mest nöjd med under året. Mitt skrivande. Jag skulle rentav säga att jag är stolt. Inte minst för att jag faktiskt fixade Nanowrimo och fick ihop de där 50000 orden på en månad, med god marginal dessutom. Att få ihop ett romanmanus är svårt. Jag harslutfört två 2016, må sedan vara att huvuddelen av det första skrevs under 2015. Med risk för att låta högtravande har jag under året, särskilt sedan Nanowrimo i november, börjat se mig själv som skrivande på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag gillar den bilden av mig själv.

Att det blev ett litteraturår är delvis också tack vare förra julen. Jag fick då ett par presentkort på en välkänd nätbokhandel och kunde redan i början av året beställa hem en rejäl hög med böcker. Vill minnas att jag då beskrev det som att läshögen hade blivit ett lästorn. Sedan har det liksom bara rullat på.

Vad mer? Det blev väldigt få konsertbesök 2016. Ingen inkomst och att bo på en ort dit det sällan kommer akter man vill se får lätt den effekten. Det har nog också varit ett år där jag nog varit ganska utslätad och något avtrubbad. Känslorna och tankarna har i så stor utsträckning riktats mot ni vet vem att det inte riktigt funnits något kvar till annat. Jag har tagit det mesta med någon sorts blasé attityd och har haft svårt att utöver det som har med den historien att göra känna de där riktigt starka känslorna. Stundtals har jag haft svårt att riktigt uppbåda entusiasm även inför sådant jag egentligen tycker är toppen. Det kanske är någon sorts trettioårskris. Oavsett så har nog mina introverta sidor tagit en del plats i år. Jag har behövt en hel del egentid och att få gå in i mina egna tankar och projekt. Fredagseftermiddagarna då jag druckit vin, lyssnat på musik och läst tidningen långsamt har många gånger varit de bästa tillfällena i vardagen. I alla fall när de då och då varvas med utekvällar och roliga diskussioner och skönt häng. Jag må vara mer introvert än extrovert men jag är ju ingen eremit som hatar umgänge eller sociala sammanhang. Ibland kan jag rentav trivas bäst med att vara för mig själv i ett socialt sammanhang. Hänga vid en bardisk och ta in omgivningen samtidigt som jag låter tankarna vandra iväg. Kanske byta några ord med stolsgrannen. Ni fattar. Förlåt, jag tappar tråden. 2016 var också året då jag tröttnade på föräldrarnas tjat och till sist skrev in mig på arbetsförmedlingen. Det var ju slöseri med tid. Det var året då Klubb Perfektion fyllde tio år (jösses), men tankarna på ett jubileum kom för sent för att det skulle gå att fixa ihop något. Kanske kan vi köra ett 10,5- eller 11-årsjubileum istället. Blev nästan lite sugen på att kolla om Rockbar skulle vara intresserade efter att vi var där i helgen som gick, skulle vara en perfekt lokal bara man tar undan ett par bord så det blir ett litet dansgolv. Men vi får väl se. Det var året då min syster förlovade sig. Det var året då jag skaffade en till bokhylla. Det var året då det var tio år sedan min första riktiga heartbreak. Det var året då jag var tvungen att fråga mig själv varför jag aldrig ätit en Mozartkula tidigare.

2016 har haft sina toppar och dalar. Kanske något djupare dalar än topparna varit höga. Nu väntar 2017. Nytt år, nya möjligheter.

Jag brukar aldrig avge nyårslöften, jag tycker att det är en ganska fånig företeelse, men inför 2016 hade jag ett mål och en förhoppning. Jag skulle slutföra den roman jag då skrev på och jag hoppades på att bli kär. Målet uppfyllde jag (med råge dessutom), men förhoppningen inträffade inte. Det var väl ett ganska väntat utfall. Att skriva färdigt det där manuset handlade egentligen bara om disciplin, men att bli kär är ju inget man direkt kan styra över eller bara bestämma sig för att bli. Ska jag göra samma sak inför 2017 blir målet att få mitt Nanowrimomanus så färdigt och bra att det skulle gå att skicka in till förlag om jag skulle bestämma mig för det. Dock med den lilla reservationen att om de kompisar som kommer få läsa texten tycker att det är ren smörja som bäst passar i papperskorgen så blir målet istället att skriva färdigt det andra manus jag påbörjat och än så längre skrivit omkring 25000 ord på. Förhoppningen då? Det får nog bli densamma, att bli (lyckligt) kär. Det vore ändå ganska trevligt, trots att trängtan och olycklig kärlek än så länge tjänat mig väl i mitt skapande. Sedan skulle det ju inte direkt göra ont om Kirsten Dunst ringde och frågade om vi inte borde dejta. Fast det känns osannolikt. Tror inte att hon har mitt nummer.

Annars finns inte många direkta planer för 2017. Eventuellt New York i februari. Jag har lösa funderingar på att åka ner och hälsa på i Kalmar över en helg någon gång i vår. Och så har jag och en kompis pratat om att starta en podd. I alla fall har vi en idé till en, återstår att se om vi gör något av den. Så får vi väl se vad som händer med det där jobbet jag var på intervju för strax före jul. Lite beroende på vad som händer där kan det ju påverka ganska mycket. Och vem vet, kanske blir det där manuset så bra att min debutroman ges ut under året.

2016 kommer jag minnas och förknippa med kent, hon i huset mittemot och med skrivande. Hur jag kommer minnas 2017 vet vi inte än. Det ska bli spännande att se. Året har börjat bra, på nyårsdagen var jag på löjligt gott humör och sedan har jag fortsatt att överlag känna en positiv grundton, så jag är hoppfull inför fortsättningen.