Självklander

Jag har funderat. På den där rekryteringsprocessen jag inte gick vidare i och min egen reaktion på det. Att jag blev så besviken som jag blev när jag i fredags fick beskedet att jag inte gått vidare i processen för det där jobbet, en besvikelse som förvånade mig eftersom jag hade det på känn, tror jag till stor del berodde på att jag kände att jag hade underpresterat i telefonintervjun. Det är en sak att prestera på topp och ändå inte riktigt räcka till. Det svider, men man vet ändå med sig att man förlorar för att de andra är bättre och att man gjorde vad man kunde. Att veta att man underpresterat och inte gjort sig själv rättvisa är betydligt tyngre. Då lämnas utrymme för tänk om. Så en stor del av besvikelsen är nog inte för den missade chansen, utan snarare att jag är besviken på mig själv och att jag inte lyckades prestera när det behövdes. Jag borde varit rutinerad nog och känt mig själv tillräckligt väl för att hålla huvudet kallt och säga "jag är lite upptagen för tillfället, kan du ringa igen om någon timme?". Det hade gett mig tid att skumma igenom min ansökan, fundera ett par varv kring frågorna jag visste skulle komma och prova formuleringar. Istället: grov underprestation och ganska ostringenta, snudd tafatta svar. Jag blev nog lite för exalterad när jag insåg vad det var för samtal. Det är egentligen det jag blev (och är) besviken över.