En missad chans
Fick svar angående det där jobbet jag blev telefonintervjuad för häromsistens i förmiddags. Jag gick inte vidare till nästa steg. Inte helt oväntat. Jag kände själv att jag underpresterade under telefonsamtalet, så jag har haft det på känn. När jag inte hade hört något i onsdags blev jag ganska säker. Men jag har hoppats. Alltid det där jävla hoppet. Det man håller fast vid men som alltid leder till besvikelse.
Min mindre bra insats under den korta telefonintervjun, som i mailet som kom uttryckligen angavs som skäl till att jag inte tog mig vidare i processen, har dock fått mig att fundera. På vad jag borde sagt och gjort. Framförallt på rekryteringsprocesser i allmänhet och den sortens telefonintervjuer i synnerhet.
För mig är den typen av telefonintervjuer lite av ett problem. De kommer överraskande, man är oförberedd. Jag har svårt för att hitta orden och formuleringarna i sådana sammanhang, plus att jag aldrig varit särskilt bra på att prata i telefon. Jag är mycket bättre live. Jag är övertygad om att jag hade, kanske inte gått vidare för det beror ju också på vilka man så att säga tävlar emot, men gjort ett mycket bättre intryck och kunnat förmedla mig själv och mina fördelar mycket tydligare om det varit en traditionell intervju in person eller om jag bara fått möjlighet att förbereda mig en smula. Nu hann jag inte sortera tankarna, blev kanske en aning stressad, hittade inte orden. Men ganska snart efter samtalet kom formuleringarna till mig, tankarna rätades ut och jag vet exakt vad jag skulle ha sagt. Det handar inte om att jag kommit fram till "rätt" svar, utan svar som hade förmedlat vem jag är, vad jag kan och varför jag anser mig lämplig för tjänsten. Skulle de ringt upp nu hade jag kunnat svara betydligt mer utförligt, stringent och genomtänkt på alla frågor. Det är synd att jag på grund av intervjuformen aldrig riktigt fick den chansen.
Att det tog stopp här känns trist och surt även om det var väntat. Det var något av ett drömjobb och jag blev klart upprymd när jag tog mig vidare i den första sållningen. Någonstans bara vet jag att jag hade varit perfekt för tjänsten, och den för mig. Jag hade excellerat i rollen. Samtidigt kan jag inte säga att de som sköter rekryteringen gjorde fel. Ett misstag, men inte fel. Jag kände själv redan direkt efter telefonsamtalet att jag hade underpresterat och att det antagligen inte skulle bli mer än så, att jag inte riktigt hade gjort mig själv rättvisa. Rekryteraren kan ju inte se in i mitt huvud, utan bara gå på vad som sägs under telefonsamtalet. Dessutom har jag ju ingen aning om vilka de andra kandidaterna är eller vad de har för kompetens och egenskaper (mer än att de som gått vidare uppenbarligen är bättre på att prata i telefon än vad jag är).
Kanske finns det anledning för rekryteringsbolagen att se över sina processer. Hur många talanger med skyhög potential går de miste om på grund av metoder som är anpassade utifrån extroverta typer som utan betänketid kan argumentera för sig själva? Jag förstår poängen med en runda av telefonavstämningar innan man kallar till intervjuer, men det är samtidigt en metod som passar oss eftertänksamma som vill tänka innan vi pratar ganska illa. Det pratas hela tiden om kraften hos introverta, att introverta ofta är bättre ledare och bla bla bla. Det är möjligt att det är så, men varför sker då alla rekryteringsprocesser på extroverta villkor?
Jag upplever att många rekryteringsprocesser i dag premierar de som kan tala för sig snarare än vaskar fram de bästa kandidaterna. Det borde gå att fundera igenom hur man jobbar med rekryteringar för att också fånga upp dem som är mer introverta eller inte har som styrka att "sälja sig själv". För jag är övertygad om att det finns massor av kompetens och potential där som många arbetsgivare går miste om i dag. Tar vi de här telefonintervjuerna som exempel skulle man kanske kunna tänka sig att rekryteraren i fråga hör av sig lite innan och förvarnar om att hen kommer ringa upp. Då skulle även de, vi, som är mer eftertänksamma ha möjlighet att svara på ett sätt som gör oss själva rättvisa.
Lämnar vi det generella och går tillbaka till just den här missade chansen får jag kanske ta det här som en lärdom inför framtiden. Dels se till att ha några standardsvar att ta till om jag inte kommer på något bättre, dels kanske redan när jag skickar in ansökan börja fundera på svar på de frågor jag vet kommer om de ringer upp. Eller ännu hellre säga när de ringer att visst, jag har tid men du kommer få mycket bättre svar om du ringer igen om en timme eller i morgon.
Det är tråkigt att det inte blev mer. Det var något av ett drömjobb. Fast det är klart, när jag sökte det trodde jag aldrig att jag skulle vara i närheten av att få det. Det var en det skadar ju inte att försöka-ansökan. Jag får se det så. Som att de där tjänsterna som framstår som drömjobb ändå ligger inom räckhåll. Jag måste bara lära mig att inte låta hoppet glöda för starkt. Det är då de negativa beskeden tar hårdast.
Min mindre bra insats under den korta telefonintervjun, som i mailet som kom uttryckligen angavs som skäl till att jag inte tog mig vidare i processen, har dock fått mig att fundera. På vad jag borde sagt och gjort. Framförallt på rekryteringsprocesser i allmänhet och den sortens telefonintervjuer i synnerhet.
För mig är den typen av telefonintervjuer lite av ett problem. De kommer överraskande, man är oförberedd. Jag har svårt för att hitta orden och formuleringarna i sådana sammanhang, plus att jag aldrig varit särskilt bra på att prata i telefon. Jag är mycket bättre live. Jag är övertygad om att jag hade, kanske inte gått vidare för det beror ju också på vilka man så att säga tävlar emot, men gjort ett mycket bättre intryck och kunnat förmedla mig själv och mina fördelar mycket tydligare om det varit en traditionell intervju in person eller om jag bara fått möjlighet att förbereda mig en smula. Nu hann jag inte sortera tankarna, blev kanske en aning stressad, hittade inte orden. Men ganska snart efter samtalet kom formuleringarna till mig, tankarna rätades ut och jag vet exakt vad jag skulle ha sagt. Det handar inte om att jag kommit fram till "rätt" svar, utan svar som hade förmedlat vem jag är, vad jag kan och varför jag anser mig lämplig för tjänsten. Skulle de ringt upp nu hade jag kunnat svara betydligt mer utförligt, stringent och genomtänkt på alla frågor. Det är synd att jag på grund av intervjuformen aldrig riktigt fick den chansen.
Att det tog stopp här känns trist och surt även om det var väntat. Det var något av ett drömjobb och jag blev klart upprymd när jag tog mig vidare i den första sållningen. Någonstans bara vet jag att jag hade varit perfekt för tjänsten, och den för mig. Jag hade excellerat i rollen. Samtidigt kan jag inte säga att de som sköter rekryteringen gjorde fel. Ett misstag, men inte fel. Jag kände själv redan direkt efter telefonsamtalet att jag hade underpresterat och att det antagligen inte skulle bli mer än så, att jag inte riktigt hade gjort mig själv rättvisa. Rekryteraren kan ju inte se in i mitt huvud, utan bara gå på vad som sägs under telefonsamtalet. Dessutom har jag ju ingen aning om vilka de andra kandidaterna är eller vad de har för kompetens och egenskaper (mer än att de som gått vidare uppenbarligen är bättre på att prata i telefon än vad jag är).
Kanske finns det anledning för rekryteringsbolagen att se över sina processer. Hur många talanger med skyhög potential går de miste om på grund av metoder som är anpassade utifrån extroverta typer som utan betänketid kan argumentera för sig själva? Jag förstår poängen med en runda av telefonavstämningar innan man kallar till intervjuer, men det är samtidigt en metod som passar oss eftertänksamma som vill tänka innan vi pratar ganska illa. Det pratas hela tiden om kraften hos introverta, att introverta ofta är bättre ledare och bla bla bla. Det är möjligt att det är så, men varför sker då alla rekryteringsprocesser på extroverta villkor?
Jag upplever att många rekryteringsprocesser i dag premierar de som kan tala för sig snarare än vaskar fram de bästa kandidaterna. Det borde gå att fundera igenom hur man jobbar med rekryteringar för att också fånga upp dem som är mer introverta eller inte har som styrka att "sälja sig själv". För jag är övertygad om att det finns massor av kompetens och potential där som många arbetsgivare går miste om i dag. Tar vi de här telefonintervjuerna som exempel skulle man kanske kunna tänka sig att rekryteraren i fråga hör av sig lite innan och förvarnar om att hen kommer ringa upp. Då skulle även de, vi, som är mer eftertänksamma ha möjlighet att svara på ett sätt som gör oss själva rättvisa.
Lämnar vi det generella och går tillbaka till just den här missade chansen får jag kanske ta det här som en lärdom inför framtiden. Dels se till att ha några standardsvar att ta till om jag inte kommer på något bättre, dels kanske redan när jag skickar in ansökan börja fundera på svar på de frågor jag vet kommer om de ringer upp. Eller ännu hellre säga när de ringer att visst, jag har tid men du kommer få mycket bättre svar om du ringer igen om en timme eller i morgon.
Det är tråkigt att det inte blev mer. Det var något av ett drömjobb. Fast det är klart, när jag sökte det trodde jag aldrig att jag skulle vara i närheten av att få det. Det var en det skadar ju inte att försöka-ansökan. Jag får se det så. Som att de där tjänsterna som framstår som drömjobb ändå ligger inom räckhåll. Jag måste bara lära mig att inte låta hoppet glöda för starkt. Det är då de negativa beskeden tar hårdast.
posted by Nicklas R at 23:21
0 Comments:
Post a Comment
<< Home