Den bubblande euforin

När jag var ute på promenad fick jag syn på ett flygplan som gjorde loopingar och grejer. Det var ju lite oväntat.

I dag, 1/6, sommarens första dag, är det för övrigt fem år sedan jag tog examen. Herrejistanes så tiden går. Det var en bra dag, examensdagen. När vi fick stipendium för vår uppsats. Upphetsningen, glädjen, chocken när de läste upp motiveringen och det började gå upp för en att det var vi som skulle få pris. Hur euforin och stoltheten och känslan av triumf bara bubblade i kroppen samtidigt som man försökte uppträda värdigt och återhållsamt. Så som jag strålade där och då har jag nog inte strålat varken förr eller senare. Det enorma leendet gick inte att hålla tillbaka även om man mot förmodan hade velat det. Det är fortfarande ett de stoltaste och ljuvligaste ögonblicken i mitt liv. Jag stod på toppen. Det var en fin dag. På sätt och vis bitterljuv. Men den pirrande overklighetskänslan över att vi hade vunnit pris för bästa uppsats, jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes. Jag skulle gärna uppleva det igen.
Att det har gått fem år, sinnessjukt. Time flies.