En månad
I dag, nu, har det gått en månad sedan jag såg henne för sista gången. Vilket, har det senare slagit mig, i sin tur var på dagen sju månader efter att jag förgäves väntade på henne vid parken den där dagen då hoppet dog. Ett lustigt sammanträffande. Eller så har den sjunde bara något emot mig.
En månad sedan alltså. Sedan hon lämnade kvarteret och stan, för sista gången rullade ut från gården och ut ur mitt liv. På det stora hela har det varit ungefär som jag hade trott att det skulle bli. Det var tungt och tomt de första dagarna när insikten sjönk in att hon var borta och att jag aldrig skulle se henne igen, och det var mycket tankar och känslor som snurrade i huvudet. Men ganska snart började jag känna den där lättnaden. Bara en sådan sak som att sitta på balkongen utan att ständigt sitta på någon sorts lågintensiv helspänn att hon kanske kommer förbi på gården. Det var knappt jag var medveten om att jag gjorde, men nu när det inte finns där känner jag hur obeskrivligt skönt det är att slippa den. Eller ta en sådan sak som om jag inte känner mig sugen på balkongen kan jag stanna inne, förra året gick jag ut oavsett. För undermedvetet hade jag någon sorts förhoppning om att jag just den dagen skulle våga vinka, eller om att jag skulle verka dekadent och härlig om jag lättsinnigt satt där ute varje eftermiddag.
Jag känner mig överhuvudtaget mycket lugnare nu, mycket mer avslappnad. Mindre poserande. Oron, anspänningen finns inte kvar. Jag märker hur jag sitter annorlunda, ler mer, ängslas mindre.
Visst har jag fortfarande kvar en del fysiska spår i muskelminnet, som att jag utan att tänka på det helt kort slänger en blick mot parkeringen när jag går ut. Visst händer det någon gång att en tanke på henne dyker upp, var hon är, vad hon gör, vad som hade kunnat bli, varför det aldrig blev. Visst kan jag om jag passerar någon särskild plats eller på något annat sätt påminns om någon specifik händelse eller aspekt av historien gripas av en melankolisk, ibland nästan nostalgisk känsla när ett minne blixtrar förbi. Som en sorts madeleinekaka antar jag. Och visst kan jag vid något tillfälle drabbas av nojighet över sådant jag kunde gjort annorlunda, skam över min patetik och pinsamhet, tvivel och undran över hur hon upplevde alltihop. För någon vecka sedan funderade jag på att ta ett glas rött och insåg plötsligt att flaskan jag stod och höll i, det var ju den flaskan. Den jag hade i tankarna när jag i brevet föreslog att vi kunde dela en flaska rött i parken. Jag mindes tillbaka, blev en smula sentimental. Men tankarna på henne är inte särskilt frekventa eller regelbundna, inte trängtande som då. Hon är inte längre mer eller mindre ständigt närvarande i mina tankar så som hon var. Och ju längre tiden går, desto länge kommer mellanrummen mellan de där tankarna att bli.
Det har gått en månad. Jag går med lättare steg nu än jag gjorde då. Det finns sådant jag undrar och gärna hade fått svar på, det kommer jag nog alltid att göra, och jag tycker fortfarande att det är lite fånigt att vi aldrig ens hälsade. Men det tynger mig inte och anspänningen har släppt. De erfarenheter hela historien inneburit kan jag bära med mig som lärdomar inför framtiden. För jag har lärt mig saker. Inte minst om mig själv, och hur löjlig jag kan vara ibland.
Det har, på minuten, gått en månad sedan jag såg henne för sista gången. Sedan jag öppnade balkongdörren och lät Den sista sången ljuda över gården. Sedan jag blev fri från oket att varje dag se min förlorade dröm paradera förbi utanför fönstret. Det var ett slut. Det var en ny början.
Var hon än är hoppas jag att hon trivs.
En månad sedan alltså. Sedan hon lämnade kvarteret och stan, för sista gången rullade ut från gården och ut ur mitt liv. På det stora hela har det varit ungefär som jag hade trott att det skulle bli. Det var tungt och tomt de första dagarna när insikten sjönk in att hon var borta och att jag aldrig skulle se henne igen, och det var mycket tankar och känslor som snurrade i huvudet. Men ganska snart började jag känna den där lättnaden. Bara en sådan sak som att sitta på balkongen utan att ständigt sitta på någon sorts lågintensiv helspänn att hon kanske kommer förbi på gården. Det var knappt jag var medveten om att jag gjorde, men nu när det inte finns där känner jag hur obeskrivligt skönt det är att slippa den. Eller ta en sådan sak som om jag inte känner mig sugen på balkongen kan jag stanna inne, förra året gick jag ut oavsett. För undermedvetet hade jag någon sorts förhoppning om att jag just den dagen skulle våga vinka, eller om att jag skulle verka dekadent och härlig om jag lättsinnigt satt där ute varje eftermiddag.
Jag känner mig överhuvudtaget mycket lugnare nu, mycket mer avslappnad. Mindre poserande. Oron, anspänningen finns inte kvar. Jag märker hur jag sitter annorlunda, ler mer, ängslas mindre.
Visst har jag fortfarande kvar en del fysiska spår i muskelminnet, som att jag utan att tänka på det helt kort slänger en blick mot parkeringen när jag går ut. Visst händer det någon gång att en tanke på henne dyker upp, var hon är, vad hon gör, vad som hade kunnat bli, varför det aldrig blev. Visst kan jag om jag passerar någon särskild plats eller på något annat sätt påminns om någon specifik händelse eller aspekt av historien gripas av en melankolisk, ibland nästan nostalgisk känsla när ett minne blixtrar förbi. Som en sorts madeleinekaka antar jag. Och visst kan jag vid något tillfälle drabbas av nojighet över sådant jag kunde gjort annorlunda, skam över min patetik och pinsamhet, tvivel och undran över hur hon upplevde alltihop. För någon vecka sedan funderade jag på att ta ett glas rött och insåg plötsligt att flaskan jag stod och höll i, det var ju den flaskan. Den jag hade i tankarna när jag i brevet föreslog att vi kunde dela en flaska rött i parken. Jag mindes tillbaka, blev en smula sentimental. Men tankarna på henne är inte särskilt frekventa eller regelbundna, inte trängtande som då. Hon är inte längre mer eller mindre ständigt närvarande i mina tankar så som hon var. Och ju längre tiden går, desto länge kommer mellanrummen mellan de där tankarna att bli.
Det har gått en månad. Jag går med lättare steg nu än jag gjorde då. Det finns sådant jag undrar och gärna hade fått svar på, det kommer jag nog alltid att göra, och jag tycker fortfarande att det är lite fånigt att vi aldrig ens hälsade. Men det tynger mig inte och anspänningen har släppt. De erfarenheter hela historien inneburit kan jag bära med mig som lärdomar inför framtiden. För jag har lärt mig saker. Inte minst om mig själv, och hur löjlig jag kan vara ibland.
Det har, på minuten, gått en månad sedan jag såg henne för sista gången. Sedan jag öppnade balkongdörren och lät Den sista sången ljuda över gården. Sedan jag blev fri från oket att varje dag se min förlorade dröm paradera förbi utanför fönstret. Det var ett slut. Det var en ny början.
Var hon än är hoppas jag att hon trivs.
posted by Nicklas R at 18:31
0 Comments:
Post a Comment
<< Home