VM-GULD!

Jag var orolig inför matchen. Jag var orolig under matchen. Ett var nervpärsen så kraftig att jag knappt kunde stå på benen när jag reste mig för att gå och pinka. Efter stolpskottet i slutsekunderna trodde jag det var kört.
Låt oss vara ärliga, spelmässigt var Sverige dominanta stora delar av matchen. Men Schweiz, grymt försvarsjobb. Luriga spelvändningar och ett gäng farliga anfall där de fick tryck. Galet svåra att få hål på. Hade jag varit Schweizare hade jag stundtals varit tårögd över hur vackert de försvarade sig.
Men under förläningen, det hade - åtminstone som svensk - känts svårt orättvist om Schweizarna lyckats peta in pucken. Samtidigt, det kändes som ett typiskt läge där Schweiz skulle vända spelet och få in en skitpuck. Nervpärs. Stolpskottet. Som sagt, jag trodde det var kört.
Så straffarna. Alltså, Anders Nilsson. Jag skulle kunna böga med dig. Vilken jävla hjälte. Allihop, vilka jävla hjältar. I ett läge, i en match, där ni egentligen bara hade allt att förlora hamna i underläge två gånger men fortsätta jobba på, fortsätta mala och till sist, om än efter straffar, vända, vinna. Så starkt. Sådan mental jävla styrka.
Tack. För guldet. För prestationen. För underhållningen. För en fantastiskt genomförd turnering.

VM-GULD! SÅ JÄVLA GÖTT!