Tycker väldigt mycket om Håkans nya album
Håkans nya album är ju jättebra. Med tanke på att förra albumet inte var hans starkaste och att jag inte var direkt övertygad av första singeln från den här plattan tryckte jag för ovanlighetens skull när det kommer till ett nytt Håkanalbum faktiskt på play med i princip inga förväntningar överhuvudtaget, varken positiva eller negativa. Det var nog en ganska bra ingång, för då kunde jag nog lyssna med mer öppet och opåverkat sinne redan vid första lyssningen (hade också medvetet valt bort att läsa några recensioner innan jag lyssnat själv). Hur som helst så fastnade jag direkt. Gillade den som fan redan på första genomlyssningen. Det är inte alltid jag gör annars, ens med skivor jag efter ett par lyssningar fullkomligt älskar. I mångt och mycket just på grund av förväntningar som ställer sig i vägen och i någon mån grumlar första lyssningen.
Har lyssnat igenom plattan tre gånger och intrycket so far är att jag tycker den är klart mycket starkare än förra skivan. Tycker mycket om hur uttrycket utvecklats och att Håkan vågar det storslagna, pampiga, orkestrerade. Hur han lyckas kombinera orkesterns storslagna kraft med att måla med en finare pensel och fler nyanser. Jag tycker att det är en fruktansvärt fin skiva. En skiva att försjunka i, låta sig omslutas av. Gillar också att det verkligen känns som ett album snarare än "bara" en samling sånger. Jag kan inte peka på en låt och säga att det är skivans bästa eller skivans svagaste, utan det är en stark helhet. Var som sagt något tveksam till Vänta till våren när den kom som singel, men på albumet som en del av en helhet smälter den in hur fint som helst. Jag är imponerad.
För mig som lyssnar en del på musik från 30- och 40-talet tycker jag mig också höra den del som minner om den tidens musik. Mycket såklart för att det var mer eller mindre standard med orkester i den tidens schlager och populärmusik. Kanske kan också det ha gjort mig mer mottaglig och bidragit till att jag gillade skivan direkt vid första genomlyssningen. Här spekulerar jag vilt, men rent spontant gissar jag att orkestersoundet för somliga kan vara något av en tröskel att behöva ta sig över innan man verkligen kan omfamna plattan. Förväntar man sig gamla vanliga gitarr-Håkan kan jag tänka mig att det krävs ett par lyssningar innan man riktigt hajar grejen med det här albumet.
Det enda jag egentligen har att anmärka på med Illusioner är att sista låten gott kunde fått hålla på lite längre. Just som det verkligen lyfter och trycker på börjar det tona ut. Där hade jag gärna sett att orkestern hade fått fortsätta ett tag till. Låtit det dra ut, lite som kent gör i 747. Då hade det kunnat bli en fullkomligt magisk final. Fast det bör tilläggas att det är en ganska svag invändning.
På tal om något helt annat gick På spåret skitdåligt den här veckan. 26 poäng bara. Har ju 30 som skamgräns, så är långt ifrån nöjd. Var inte direkt några resmål ledtrådar eller frågor som passade mig ikväll. Det var som att de hade lagt allt säsongens från min synvinkel svåraste i samma program. Efter de två första resmålen plus listan hade jag inte mer än 16 poäng. Normalt ligger jag på 13-16 redan efter första resan. Så nej, jag är inte nöjd. Bättring till nästa vecka hoppas jag.
Nåväl. Imorgon på dagen ska det göras punsch. På seneftermiddagen ska jag på hockey. Och vad som händer under kvällen har jag i skrivande stund ingen som helst aning om. Det återstår helt enkelt att se.
Har lyssnat igenom plattan tre gånger och intrycket so far är att jag tycker den är klart mycket starkare än förra skivan. Tycker mycket om hur uttrycket utvecklats och att Håkan vågar det storslagna, pampiga, orkestrerade. Hur han lyckas kombinera orkesterns storslagna kraft med att måla med en finare pensel och fler nyanser. Jag tycker att det är en fruktansvärt fin skiva. En skiva att försjunka i, låta sig omslutas av. Gillar också att det verkligen känns som ett album snarare än "bara" en samling sånger. Jag kan inte peka på en låt och säga att det är skivans bästa eller skivans svagaste, utan det är en stark helhet. Var som sagt något tveksam till Vänta till våren när den kom som singel, men på albumet som en del av en helhet smälter den in hur fint som helst. Jag är imponerad.
För mig som lyssnar en del på musik från 30- och 40-talet tycker jag mig också höra den del som minner om den tidens musik. Mycket såklart för att det var mer eller mindre standard med orkester i den tidens schlager och populärmusik. Kanske kan också det ha gjort mig mer mottaglig och bidragit till att jag gillade skivan direkt vid första genomlyssningen. Här spekulerar jag vilt, men rent spontant gissar jag att orkestersoundet för somliga kan vara något av en tröskel att behöva ta sig över innan man verkligen kan omfamna plattan. Förväntar man sig gamla vanliga gitarr-Håkan kan jag tänka mig att det krävs ett par lyssningar innan man riktigt hajar grejen med det här albumet.
Det enda jag egentligen har att anmärka på med Illusioner är att sista låten gott kunde fått hålla på lite längre. Just som det verkligen lyfter och trycker på börjar det tona ut. Där hade jag gärna sett att orkestern hade fått fortsätta ett tag till. Låtit det dra ut, lite som kent gör i 747. Då hade det kunnat bli en fullkomligt magisk final. Fast det bör tilläggas att det är en ganska svag invändning.
På tal om något helt annat gick På spåret skitdåligt den här veckan. 26 poäng bara. Har ju 30 som skamgräns, så är långt ifrån nöjd. Var inte direkt några resmål ledtrådar eller frågor som passade mig ikväll. Det var som att de hade lagt allt säsongens från min synvinkel svåraste i samma program. Efter de två första resmålen plus listan hade jag inte mer än 16 poäng. Normalt ligger jag på 13-16 redan efter första resan. Så nej, jag är inte nöjd. Bättring till nästa vecka hoppas jag.
Nåväl. Imorgon på dagen ska det göras punsch. På seneftermiddagen ska jag på hockey. Och vad som händer under kvällen har jag i skrivande stund ingen som helst aning om. Det återstår helt enkelt att se.
posted by Nicklas R at 23:41
0 Comments:
Post a Comment
<< Home