Är det verkligen viktigt?

Denna dag har varit en dag utan direkta överraskningar. Men en sak jag tänkt på när man som jag är i jobbsökargamet så får man ibland svaret/motiveringen att man inte gått vidare i processen för att andra på ett bättre sätt motiverat varför de är intresserade av tjänsten. Det där tycker jag är lite lustigt. För är det verkligen, när det kommer till kritan, det som är det viktiga? Borde inte det rimligaste vara hur väl man kan förväntas prestera och hur väl man kan antas utföra arbetsuppgifterna? Exakt varför man är intresserad av tjänsten i fråga är i min värld egentligen ganska ointressant, och säger väldigt lite om den sökandes potential. Någonstans kan jag känna att det är det sistnämnda, potentialen, som borde vara det tyngst vägande. Inte hur väl man kan sätta ord på vad som väckt ens intresse för tjänsten.

Överhuvudtaget tror jag att många företag och rekryterare borde titta lite mer på hur lagidrotter jobbar med spelarrekryteringar. Jag kan tänka mig att många arbetsgivare resonerar som att de behöver få in någon som kan prestera resultat här och nu, att det inte har möjlighet att ta in en talang och låta hen utvecklas. Det är såklart ett helt rimligt sätt att resonera. Samtidigt tycker jag det är intressant att elitlag inom exempelvis hockey, där det verkligen handlar om att leverera resultat och vinna här och nu, arbetar betydligt mer långsiktigt. De tar in lovande spelare, låter dem utvecklas för att i slutändan förhoppningsvis bli ledande spelare. Och många gånger är det också klubbarna som ger de unga spelarna chansen, de som är duktiga på talangutveckling som också blir framgångsrika. De som bara värvar veteraner med imponerande cv:n har däremot en tendens att inte bli särskilt framgångsrika över tid. Det är svårt att inte fundera på om näringslivet skulle kunna dra nytta av det sättet att arbeta på. Om de många gånger inte överskattar erfarenhet och meriter. Kanske, bara kanske, skulle det i slutänden löna sig att i högre utsträckning satsa på talanger och ge dem utrymme att utvecklas.
Jag förstår om det här låter som att jag talar i egen sak, och det gör jag nog delvis, men till övervägande del provar jag mest bara tanken. Testar orden, idén. Formulerar det hela för mig själv, som något att tänka vidare kring.

För övrigt är jag rätt less på rekryterare och rekryteringsprocesser och all jäkla bullshit det innebär överlag. Det kanske har framgått de senaste dagarna.