En Finnkampshelg i storstan

Kan inte påstå att jag haft en särskilt lugn helg. Har varit uppe i Stockholm med familjen för att hälsa på syrran och gå på Finnkampen. Roligt, men det är inte utan att man var rätt seg när man kom hem i eftermiddags.

Blev inte riktigt hela familjen ska sägas. Morsan hade inte riktigt ork och ligger för den delen kvar på sjukhus så hon stannade hemma, men farsan och jag satte oss i bilen och åkte upp. Trevlig helg på det stora hela. Att gå på Finnkampen var kul. Vi hade kanonplatser ganska långt ner precis vid stavhoppsmattan, så man kom verkligen nära. Mondo gjorde ju förvisso inget kanonresultat men ändå kul att ha sett honom i aktion på så väldigt nära håll. I övrigt gjordes det dock en hel del fina resultat med både person- och årsbästan och ett antal Finnkampsrekord. Så det var ju trevligt att se. Och så blev det ju riktigt rafflande med en av de jämnaste Finnkamperna någonsin där både herr- och damkampen avgjordes först i sista grenen. Herrkampen rentav så jämn att båda lagen fick lika många poäng men där antalet individuella grensegrar avgjorde till Sveriges fördel. Men då hade det blivit förlust om inte en längdhoppare och en spjutkastare i absolut sista omgången och som det sista som hände lyckades pressa sig förbi varsin finländare. Vilka järnnerver! Även damerna vann efter en heroisk insats i avslutande 800 meter, en gren där Finland behövde ta en trippel för att vinna (och enligt kalkylen skulle göra det), men där svenskorna lyckades spräck trippeln och plocka hem segern till Sverige.

Allra starkast intryck från tävlingarna kom, kanske lite otippat, dock från gången. Där gick loppet i såväl dam- som herrklassen och i ungdomskamperna parallellt och det var flera som verkligen kämpade. Två unga killar i pojklandslaget, en tjej som nästan såg ut att vara skadad men som krigade sig i mål men kanske framförallt en tjej i flicklaget, deltagare nummer 550, där det inte gick fort alls men hon kämpade på och steg för steg tog sig runt alla varv som skulle gås. Efteråt visade det sig att hon egentligen inte alls höll på med gång utan fått frågan att ställa upp och ta en för laget tidigare på förmiddagen, efter att dagen innan sprungit ett hinderlopp och på morgonen tagit en löptur på ett par mil. Tillsammans med den eventuellt skadade tjejen var hon helt klart helgens största krigare. Så grymt imponerad, inte bara av den idrottsliga prestationen utan hur man rent mentalt pallar att ge sig ut inför en välfylld stadion trots att man på förhand vet att man kommer vara mer eller mindre chanslös. Det är pannben. Om den information jag hittat är korrekt verkar hon, 550:an alltså, för övrigt vara härifrån trakten och tävla för både friidrottsklubben och orienteringsklubben här i stan. Det känns ändå lite stort.

I lördags passade jag på att få en förmiddag för mig själv på stan före tävlingarna. Gjorde egentligen inget särskilt utan flanerade runt, åt en glass, köpte en kofta lite halvspontant. När jag kollade på stegräknaren sedan hade jag gått drygt 22 000 steg (eller drygt 1,6 mil) under dagen. Så det blev en rätt rejäl sväng på stan. Snurrade runt lite i city, tog en sväng på Riddarholmen, rundade Gamla stan, snurrade runt lite ytterligare på Östermalm och kvarteren runt stadion. Det var najs. Tillbringar man en hel helg med familjen kan man behöva lite egentid sådär, och jag gillar ju att promenera runt planlöst på det där sättet. Insupa atmosfär, känna lugnet som finns bara en tvärgata bort från turiststråken, låta fötterna och intuitionen styra och se var man hamnar. Ett utmärkt sätt att lära känna en stad, och just Stockholm är faktiskt väldigt promenadvänligt. Det är lätt att ta sig runt till fots, svårt att gå riktigt vilse och bortsett från de nämnda turiststråken och en handfull centrala gator är det sällan särskilt mycket trängsel. Gick bland annat förbi Hasse Ekmans barndomshem på Artillerigatan, bara en sådan sak.

Enda nackdelen med resan var väl egentligen att eftersom min syster och svåger bor som de gör blev jag tvungen att dela rum med farsan. Det gör väl i sig inte så mycket, är ju inte direkt som att man hänger i rummet där man sover, men efter att ha bott för mig själv i väldans många år har jag överlag svårt att sova i samma rum som någon annan, och det underlättade ju inte att farsan snarkar och har sig. Men men, jag överlevde ju uppenbarligen.

Kom alltså hem idag. Ägnade mig åt lite jobb. Nickade till framför en serie efter maten. Såg en film. Kunde konstatera att helgen tagit på krafterna. Ska bli skönt att sova i sin vanliga säng inatt, och framförallt att inte behöva ha en snarkande gubbe i rummet. Sedan är det pang på det med jobb direkt imorgon igen.

Allt som allt en rolig och trevlig helg. Roligt med Finnkampen, trivsamt familjeumgänge och en skön dag på stan för mig själv. Så mycket mer kan man väl inte begära av den här typen av familjeutflykt. Fast går jag på Finnkampen någon mer gång ska jag nog ta med mig ett sittunderlag, för jäklar vad hårda bänkarna blev efter ett tag.