Recensioner, fredag
Eftersom jag jobbade hela torsdagen och därmed inte såg några band då så komer inte heller några recensioner från torsdagen. Därav att det nu är Fredagens recensioner som publiceras.
Lisa Bouvier
Glädje, sprallighet och energi är det första man kommer att tänka på när man ser Lisa Bouvier och hennes band, The Pop Messengers, på scenen. Dom verkar ha genuint roligt på scenen och det är en glädje som sprider sej till publiken.
Lägg på det några av de trallvänligaste, dansantaste handklappspoplåtarna på den här sidan ”Adios Amigos” så förstår ni hur bra det här är.
Med tanke på den tidiga timmen (spelningen börjar redan 14.00) är det oväntat mycket folk i rookietältet, och ingen av oss som var där lär ha ångrat att vi gick dit. Om någon rättvisa finns kommer Lisa Bouvier att bli vår nästa stora kvinnliga popstjärna.
Enda plumpen i protokollet är att vi inte får höra den underbara lilla låten ”Guiding Light”, men med tanke på vad vi får höra är det en ganska lite invändning.
Betyg: 4
Skansros
När det pratas om Skansros nämns ofta Morrissey och The Smiths, det är fulltförståeligt då det finns en hel del spår av dessa i Skansros musik, men när jag nu ser Skansros live kommer jag snarare att tänka på en annan brittisk frontman av stora mått. Jarvis Cocker.
Jag tycker mej se en hel del av honom i sångaren Felix Andersson, dels gällande klädstil men framförallt i scenspråk och rörelseschema. Nämnde Andersson är för övrigt själv en alldeles utmärkt frontman, han har utstrålning, känsla och charm men framförallt är han snygg. Han kommer säkerligen sätta många tonårsflickors hjärtan i brand under sin karriär.
Jag skulle till och med vilja sträcka mej så långt som att säga att med lite finslipning och rutin har han nästan Håkan-potential som scenartist.
Stämningen inne på Stora Dans är härligt intim. Även om det inte är fullt i den gamla dansbanan har det ändå kommit en relativt stor skara åskådare för att se konserten och den lilla scenen gör att man kommer riktigt nära.
Även om resten av bandet mest bara står där är det ändå en riktigt riktigt konsert, och allra bäst blir det i den fantastiska ”Din Alltid Alltid” eller möjligtvis ”Drömmen om Amerika” som också görs i en för eftermiddagen lysande version.
Betyg: 4
Markus Krunegård
Avslutningen på den här konserten är magnifik. I ”Jag är en Vampyr” exploderar spelningen och Markus hade egentligen inte behövt sjunga ett enda ord i hela låten, så stark är allsången. ”Jag är en Vampyr” är ensam värd minst tio plus, så bra var det. Detta följs upp med en extremt röjig och intensiv ”Ge Mig Ingen Vit Skit Ge Mig Afrobeat” (jag är inte helt säker på att låten heter så). Hade hela konserten varit lika intensiv som dom två avslutande låtarna hade betyget blivit en solklar femma.
Nu är det inte riktigt så. Det är absolut inte så att Krunegård och hans band ger ett lojt intryck, men eftermiddagsljuset och den relativt stora scenen (Pampas) gör att stämningen aldrig riktigt lyfter och blir så där elektrisk som den kan bli, och blir under avslutningen.
Han spelar även en hel del nya låtar, vilka är bra men som publiken inte riktigt känner igen och därmed inte går igång på på samma sätt som på det från förra skivan.
Innan man når avslutningen är det egentligen bara ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” som riktigt får igång publiken. Mitt under konserten förvånar dock Markus en aning genom att spela ”Samma nätter väntar alla”, en låt jag aldrig sett honom spela live tidigare. Men den ganska mörka och tunga låten fungerar faktiskt förvånansvärt väl i ljuset, man kan ju bara tänka sej hur magnifik den hade blivit om det varit mörkt.
Betyg: 4
Anna Ternheim
Den genomgående känslan av den här konserten är att Anna Ternheim inte lyckas fylla ut scenen. Mycket av det lågmälda är visserligen fint men på en så här stor scen (Hawaii) blir gesterna alldeles för små och det blir faktiskt ganska tråkigt.
En mer intim miljö hade sannolikt lyft konserten ett par snäpp. Kanske ställer också tidpunkten och vädret till det, en solig eftermiddag i juli är knappast den ultimata miljön för Ternheims vemodiga sånger.
Sen bör det också erkännas att mycket av materialet lämnar en del i övrigt att önska. Under delar av konserten kommer jag på mej själv med att stå och fundera på tusen andra saker än själva konserten och den musik som framförs. Och det är aldrig ett gott tecken.
Med det inte sagt att det saknas höjdpunkter. Inledande ”Shoreline” är fin (om än inte i närheten av Broder Daniels original), ”Black Sunday Afternoon” är riktigt bra och så även en oväntat röjig ”A French Love”.
Betyg: 2,5
A Camp
Likt Ternheim innan dom blir A Camp en aning lidande av Hawaiis storlek. Min uppfattning är dock att man klarar det betydligt bättre än Ternheim. Även om musiken hade gjort sej bättre i en mer intim miljö klarar bandet, sannolikt tack vare Ninas vana från stora scener, ändå av det.
Även om en blåsig grusplan naturligtvis inte är det ultimata forumet för A Camps eleganta popsånger.
Föga oväntat får gamla hiten ”I Can Buy You” störst jubel, då uppstår till och med allsång hos den på gränsen till pinsamt glesa publiken (där jag står bara några meter från staketet är det långt ifrån trångt).
I den fina ”Golden Teeth and Silver Medals” tar Anna Ternheim Nicolai Dungers plats och det uppstår en faktiskt ganska oväntad laddning mellan henne och Nina. Stämningen på scenen blir närmast homoerotisk och till publikens jubel avslutar dom också låten med en puss.
Helhetsintrycket av konserten är att även om man hade tjänat på en mindre, mer intim scen lyckas man ändå behärska den stora scenen hyfsat och får till en bra konsert.
Betyg: 3,5
Lowood
Vi är relativt få som valt att bege oss till Stora Dans för att se Lowood istället för att se Winnerbäcks Pampasspelning, men vi som kommit dit blir inte besvikna.
Det är en alldeles utmärkt popkonsert med en bra mix mellan mer svängiga låtar och mer vemodiga sådana.
Avslutande numret ”It’s a Mess” är den självklara höjdpunkten på en konsert där alla låtar vi får höra är bra, men några blir en aning anonyma.
Personen som skötte rökmaskinen förtjänar dock en lite känga, ett par gånger var det så mycket rök på scenen att man inte såg bandet.
Betyg: 3
Mando Diao
Mando inleder konserten med garagerökaren ”Sheepdog” och redan där har man vunnit publiken. Med undantag för ett par lite lugnare nummer är röjet i publiken oerhört hela konserten igenom, och allra störst så klart under hitsen. Publiken gillar Mando Diao.
Och det är inte bara publiken som röjer. Även bandet röjer på bra uppe på scenen och får till en sjujäkla konsert. Mando live är definitivt bättre än Mando på skiva, och så här bra har jag aldrig sett dom tidigare.
Visserligen har jag bara sett Mando Diao 2-3 gånger tidigare men det här är det överlägset bästa jag sett dom. Det är också den största scenen jag sett dom på och dom fyller definitivt ut scenen, på något sätt känns det som att dom växer med uppgiften.
Stämningen är makalös hela konserten igenom men spelningens absoluta klimax nås i extranumren. När man kommer till refrängen i ”Dance With Somebody” blir den stora publiken helt galen. Det är en riktigt bra konsert.
Betyg: 4
Lenka
Australiensiskans söta popmusik har lockat en nästan oväntat stor publik till Teaterladan (även om det väl inte är jättetrångt). En publik med bättre koll på Lenkas musik än man kanske hade kunnat tänka sej, även om det är ”The Show” som så klart renderar mest bifall från publiken (allsången i ”I want my money back”-partiet är makalös) så faller alla låtar i god jord och det sjungs med, dansas och jublas i princip konserten igenom.
Med relativt små medel lyckas Lenka, som verkar genuint glad under hela konserten, och hennes två medmusikanter (varav en ser ut exakt som killen som framförde Serbiens bidrag i esc i våras) skapa en ytterst trevlig stämning i den gamla ladan och man går därifrån lite gladare än man var när man kom dit.
Med låtar som nämnda "The Show" och "Trouble is a Friend" har Lenka en ljus artistframtid att se fram emot.
Betyg: 3,5
Lisa Bouvier
Glädje, sprallighet och energi är det första man kommer att tänka på när man ser Lisa Bouvier och hennes band, The Pop Messengers, på scenen. Dom verkar ha genuint roligt på scenen och det är en glädje som sprider sej till publiken.
Lägg på det några av de trallvänligaste, dansantaste handklappspoplåtarna på den här sidan ”Adios Amigos” så förstår ni hur bra det här är.
Med tanke på den tidiga timmen (spelningen börjar redan 14.00) är det oväntat mycket folk i rookietältet, och ingen av oss som var där lär ha ångrat att vi gick dit. Om någon rättvisa finns kommer Lisa Bouvier att bli vår nästa stora kvinnliga popstjärna.
Enda plumpen i protokollet är att vi inte får höra den underbara lilla låten ”Guiding Light”, men med tanke på vad vi får höra är det en ganska lite invändning.
Betyg: 4
Skansros
När det pratas om Skansros nämns ofta Morrissey och The Smiths, det är fulltförståeligt då det finns en hel del spår av dessa i Skansros musik, men när jag nu ser Skansros live kommer jag snarare att tänka på en annan brittisk frontman av stora mått. Jarvis Cocker.
Jag tycker mej se en hel del av honom i sångaren Felix Andersson, dels gällande klädstil men framförallt i scenspråk och rörelseschema. Nämnde Andersson är för övrigt själv en alldeles utmärkt frontman, han har utstrålning, känsla och charm men framförallt är han snygg. Han kommer säkerligen sätta många tonårsflickors hjärtan i brand under sin karriär.
Jag skulle till och med vilja sträcka mej så långt som att säga att med lite finslipning och rutin har han nästan Håkan-potential som scenartist.
Stämningen inne på Stora Dans är härligt intim. Även om det inte är fullt i den gamla dansbanan har det ändå kommit en relativt stor skara åskådare för att se konserten och den lilla scenen gör att man kommer riktigt nära.
Även om resten av bandet mest bara står där är det ändå en riktigt riktigt konsert, och allra bäst blir det i den fantastiska ”Din Alltid Alltid” eller möjligtvis ”Drömmen om Amerika” som också görs i en för eftermiddagen lysande version.
Betyg: 4
Markus Krunegård
Avslutningen på den här konserten är magnifik. I ”Jag är en Vampyr” exploderar spelningen och Markus hade egentligen inte behövt sjunga ett enda ord i hela låten, så stark är allsången. ”Jag är en Vampyr” är ensam värd minst tio plus, så bra var det. Detta följs upp med en extremt röjig och intensiv ”Ge Mig Ingen Vit Skit Ge Mig Afrobeat” (jag är inte helt säker på att låten heter så). Hade hela konserten varit lika intensiv som dom två avslutande låtarna hade betyget blivit en solklar femma.
Nu är det inte riktigt så. Det är absolut inte så att Krunegård och hans band ger ett lojt intryck, men eftermiddagsljuset och den relativt stora scenen (Pampas) gör att stämningen aldrig riktigt lyfter och blir så där elektrisk som den kan bli, och blir under avslutningen.
Han spelar även en hel del nya låtar, vilka är bra men som publiken inte riktigt känner igen och därmed inte går igång på på samma sätt som på det från förra skivan.
Innan man når avslutningen är det egentligen bara ”Ibland gör man rätt, ibland gör man fel” som riktigt får igång publiken. Mitt under konserten förvånar dock Markus en aning genom att spela ”Samma nätter väntar alla”, en låt jag aldrig sett honom spela live tidigare. Men den ganska mörka och tunga låten fungerar faktiskt förvånansvärt väl i ljuset, man kan ju bara tänka sej hur magnifik den hade blivit om det varit mörkt.
Betyg: 4
Anna Ternheim
Den genomgående känslan av den här konserten är att Anna Ternheim inte lyckas fylla ut scenen. Mycket av det lågmälda är visserligen fint men på en så här stor scen (Hawaii) blir gesterna alldeles för små och det blir faktiskt ganska tråkigt.
En mer intim miljö hade sannolikt lyft konserten ett par snäpp. Kanske ställer också tidpunkten och vädret till det, en solig eftermiddag i juli är knappast den ultimata miljön för Ternheims vemodiga sånger.
Sen bör det också erkännas att mycket av materialet lämnar en del i övrigt att önska. Under delar av konserten kommer jag på mej själv med att stå och fundera på tusen andra saker än själva konserten och den musik som framförs. Och det är aldrig ett gott tecken.
Med det inte sagt att det saknas höjdpunkter. Inledande ”Shoreline” är fin (om än inte i närheten av Broder Daniels original), ”Black Sunday Afternoon” är riktigt bra och så även en oväntat röjig ”A French Love”.
Betyg: 2,5
A Camp
Likt Ternheim innan dom blir A Camp en aning lidande av Hawaiis storlek. Min uppfattning är dock att man klarar det betydligt bättre än Ternheim. Även om musiken hade gjort sej bättre i en mer intim miljö klarar bandet, sannolikt tack vare Ninas vana från stora scener, ändå av det.
Även om en blåsig grusplan naturligtvis inte är det ultimata forumet för A Camps eleganta popsånger.
Föga oväntat får gamla hiten ”I Can Buy You” störst jubel, då uppstår till och med allsång hos den på gränsen till pinsamt glesa publiken (där jag står bara några meter från staketet är det långt ifrån trångt).
I den fina ”Golden Teeth and Silver Medals” tar Anna Ternheim Nicolai Dungers plats och det uppstår en faktiskt ganska oväntad laddning mellan henne och Nina. Stämningen på scenen blir närmast homoerotisk och till publikens jubel avslutar dom också låten med en puss.
Helhetsintrycket av konserten är att även om man hade tjänat på en mindre, mer intim scen lyckas man ändå behärska den stora scenen hyfsat och får till en bra konsert.
Betyg: 3,5
Lowood
Vi är relativt få som valt att bege oss till Stora Dans för att se Lowood istället för att se Winnerbäcks Pampasspelning, men vi som kommit dit blir inte besvikna.
Det är en alldeles utmärkt popkonsert med en bra mix mellan mer svängiga låtar och mer vemodiga sådana.
Avslutande numret ”It’s a Mess” är den självklara höjdpunkten på en konsert där alla låtar vi får höra är bra, men några blir en aning anonyma.
Personen som skötte rökmaskinen förtjänar dock en lite känga, ett par gånger var det så mycket rök på scenen att man inte såg bandet.
Betyg: 3
Mando Diao
Mando inleder konserten med garagerökaren ”Sheepdog” och redan där har man vunnit publiken. Med undantag för ett par lite lugnare nummer är röjet i publiken oerhört hela konserten igenom, och allra störst så klart under hitsen. Publiken gillar Mando Diao.
Och det är inte bara publiken som röjer. Även bandet röjer på bra uppe på scenen och får till en sjujäkla konsert. Mando live är definitivt bättre än Mando på skiva, och så här bra har jag aldrig sett dom tidigare.
Visserligen har jag bara sett Mando Diao 2-3 gånger tidigare men det här är det överlägset bästa jag sett dom. Det är också den största scenen jag sett dom på och dom fyller definitivt ut scenen, på något sätt känns det som att dom växer med uppgiften.
Stämningen är makalös hela konserten igenom men spelningens absoluta klimax nås i extranumren. När man kommer till refrängen i ”Dance With Somebody” blir den stora publiken helt galen. Det är en riktigt bra konsert.
Betyg: 4
Lenka
Australiensiskans söta popmusik har lockat en nästan oväntat stor publik till Teaterladan (även om det väl inte är jättetrångt). En publik med bättre koll på Lenkas musik än man kanske hade kunnat tänka sej, även om det är ”The Show” som så klart renderar mest bifall från publiken (allsången i ”I want my money back”-partiet är makalös) så faller alla låtar i god jord och det sjungs med, dansas och jublas i princip konserten igenom.
Med relativt små medel lyckas Lenka, som verkar genuint glad under hela konserten, och hennes två medmusikanter (varav en ser ut exakt som killen som framförde Serbiens bidrag i esc i våras) skapa en ytterst trevlig stämning i den gamla ladan och man går därifrån lite gladare än man var när man kom dit.
Med låtar som nämnda "The Show" och "Trouble is a Friend" har Lenka en ljus artistframtid att se fram emot.
Betyg: 3,5
posted by Nicklas R at 13:10
0 Comments:
Post a Comment
<< Home