Recensioner, lördag

Så där, här är nu dom sista recensionerna för den här gången:

Jenny Wilson
Jenny Wilsons på skiva elegant coola pop är minst lika elegant cool live. Kanske till och med mer.
En låt som ”The Wooden Chair” blir exempelvis oerhört dramatisk pop i liveformatet. Hela konserten blir dramatisk. Musiken i kombination med bandets snygga kläder och Jennys rörelser på scenen, alla delarna liksom förstärker varandra, gör att det skapas en dramatiskt elegant, nästan teatral stämning. Det gör att konsertens visuella dimension blir minst lika snygg som musiken.

Teater känns också som den perfekta scenen. Det är lagom stort, lagom trångt i publiken och det känns som att publik och artist kommer väldigt nära varandra.
Både Jenny och publiken verkar ha kul. Publiken är med på noterna genom hela konserten och Jenny verkar ha kul upp på scenen, dessa förstärker naturligtvis varandra och det gör att det utvecklas en värme mellan artist och publik. Det känns som att publiken älskar Jenny Wilson och att Jenny Wilson älskar publiken.
På slutet kändes det som att varken Jenny eller publiken ville att konserten skulle ta slut. Hade bara tiden funnits hade hon kunnat spela en timme till.

Tittar man på låtlistan så är det inte oväntat dom lite mer välkända som får mest jubel och då framförallt ”Let my shoes lead me forward” som får hela publiken att dansa. Men alla låtar känns väl valda och man tappar liksom aldrig den röda tråden genom konserten.
En bra och snygg konsert där även Jenny själv var skitsnygg i sin vackra blå klänning.

Betyg: 4


Lars Winnerbäck
Det här är alltså Winnerbäcks fjärde spelning på festivalen. Det är också den av dom fyra som är på störst scen, han spelar denna kväll på Hawaii.
Till en början har bandet lite av en irländsk touch men det avtar ju längre spelningen fortskrider. Publiken är naturligtvis på redan från början, Winnerbäck gillas av folket, men trots detta lyfter det inte riktigt. Det är liksom lite halvsegt i början.
Det är först när Lasse plockar fram elgitarren efter ungefär en halvtimme som temperaturen stiger ett par grader. Framförallt på scenen men även i publiken.
Efter det är det stabilt och bra men man har ändå lite känslan av att man får det man förväntar sej. Det är liksom stabilt och långt ifrån dåligt men det är sällan särskikt spännande.

Det ändras dock i extranumret. Efter att ha spelat den visserligen fina men lite uttjatade ”Om du lämnade mig nu” (där födelsedagsbarnet Anna Stadling tar Miss Lis plats denna kväll) som första extranummer fyrar Winnerbäck och hans band av en helt magnifik version av ”Kom ihåg mig”. Publiken är i extas låten igenom och när den slutar i ett inferno av rök och konfetti känns tråkigheten ganska långt borta. Hade hela konserten varit lika bra hade det blivit toppbetyg.

Efter att publiken som brukligt skanderat ”en gång till” några gånger kommer Winnerbäck in på scenen ännu en gång och framför ännu ett extranummer. Ensam på scenen spelar han en helt ny låt som jag tyvärr inte uppfattade titeln på, men det var en bra låt.

Betyg: 3


Frida Hyvönen
Det här kan definitivt ha varit festivalens allra vackraste konsert. Det är så fint, så vackert och så innerligt att man mest bara vill gråta. Frida Hyvönens fantastiska popsånger växer i den intima miljö Teaterladan utgör, det som redan var fantastiskt blir ännu bättre, det som redan var vacker blir ännu vackrare och det som man redan älskade älskar man ännu mer.

Allt det som gör Frida Hyvönen så bra, det lekfulla, det vackra, melodierna, texterna, får fritt spelrum här och varenda låt känns som en höjdpunkt. Att det är på Teater gör också att det blir precis så där intimt som man vill att den här typen av spelningar ska vara. Helt rätt av arrangörerna att placera Frida här.
Under konsertens gång kommer Marit Bergman då och då in på scenen och gästar och/eller körar (första gången i ”Birds”) och det bidrar så klart till att göra den här spelningen extra speciell. Men även utan Marit hade det varit en magnifik konsert.

Det är mycket folk i ladan, så lång kö som det var till den här spelningen har jag nog aldrig sett utanför teaterladan tidigare, och det ä välförtjänt. Det här är en riktigt riktigt riktigt bra spelning.
Som jag nämnde kändes alla låtar som höjdpunkter men ska jag nämna någon enskild låt så var ”Dirty Dancing” och framförallt extranumret ”Always on my mind” (som framfördes som en duett mellan Frida och Marit) något i hästväg. Det var så vackert att det finns knappt. När jag tittar i mina anteckningar kan jag läsa ”så knäckande jävla fint och bra och underbart”, och det kan jag inte säga emot. Det var ett underbart extranummer och en underbar konsert.
Så tack Frida, för att du gav oss det här vackra framträdandet.

Betyg: 4,5