Dag av ångest

Det här har på sätt och vid varit en dag av ångest. Eftersom jag fortfarande inte hade fått något klart besked om när och hur jag ska jobba på wow har det varit en lång väntan på någon form av besked. Själva grunden till allt är att tisdag (imorgon alltså) inte riktigt fungerar för min del och att jag därför fick förslag om att byta pass, men sedan inte hört något. Och eftersom jag inte fått något besked har jag ju inte vetat om jag trots allt ändå måste jobba imorgon (vilket fortfarande inte riktigt fungerar men som jag i så fall hade fått hitta en lösning på). Har rentav haft en packad väska stående ifall det skulle visa sig att jag skulle vara tvungen att hasta iväg idag/ikväll. Vilket jag hade varit om jag hade fått beskedet att mitt pass imorgon står fast. För imorgon hade jag inte hunnit om jag inte hade tagit femtåget, och hade jag tagit femtåget hade jag definitivt inte varit i form att jobba under eftermiddagen och kvällen. Men hur som helst. Det drog ut på tiden och jag hörde inget, skickade iväg ett sista desperat mail till den kontakt jag har om att jag behövde ett besked snart för att det började bli ont om tid, men hörde inget. Kändes drygare och drygare och blev mer och mer ångestframkallande att inte veta. Skulle jag vara tvungen att ila iväg? Jag hann till och med börja titta om det fanns hotellrum tillgängliga. Sen, när klockan var strax före tre, fick jag äntligen ett besked. Jag behöver inte jobba imorgon. Det tycker jag var ett jäkligt skönt besked. Visst, jag vet fortfarande inte exakt när och var och hur jag ska jobba, men jag behöver i alla fall inte dra iväg ikväll och jag behöver inte hålla på att boka om grejer i kalendern. Det tycker jag är väldigt väldigt bra. Och beskedet kom verkligen i grevens tid, en kvart senare och jag hade antagligen hunnit boka både tågbiljett och hotell för natten.

Men att gå hela dagen sådär och inte veta. Det var hemskt. Och det påverkade inte bara mig utan påverkade även morsan och farsans planer. De har liksom tänkt sig neråt Blekinge för lite camping och så, men de ville inte riktigt åka förrän de (och jag) visste om jag skulle iväg eller hur det skulle bli. Det var liksom rentav så de stod lite stand by för att kunna köra mig om det skulle behövas (har jag sagt att mian föräldrar är snälla och att jag är hemskt bortskämd?). Men nu är de iväg i alla fall och även om det åtminstone den här första natten blir hotell snarare än camping - de var inte särskilt sugna på att slå upp ett tält nu när klockan blev så pass mycket - så är de ju i Blekinge i alla fall.

Återstår som sagt att se när, var och hur jag ska jobba. Men det lär nog ge sig. Huvudsaken är som ovan nämnt att jag inte behöver hasta iväg ikväll och att jag inte behöver göra massa ombokningar i kalendern. Sen är det skönt också bara att ha fått ett besked, för det är ovissheten och att inte veta som är tyngande.