Jag är inte där

Nej, jag åkte inte iväg till signeringen. Är varken i eller på väg till Göteborg. Först kände jag mig ganska bekväm med "jag kommer ändå inte dit förrän ganska sent, så det är ingen idé". Sen upptäckte jag att jag hade sett fel på tågtider och att jag visst skulle kunna vara där i god tid. Rentav i så god tid att jag skulle vara där redan innan boken började säljas. Drabbades då av svårartad beslutsångest. Jag ville åka dit. Att få säga hej - kanske rentav ta i hand - och tacka för allt, det hade varit fantastiskt. Men att ställa klockan på fyra, nja det kändes väl kanske inte helt briljant. Att sova drygt en timme (gick inte och la mig förrän mellan halv tre och tre), åka till Göteborg, ägna flera timmar åt att stå i kö, bli starstruck och sen vara hemma strax före midnatt, det kändes lite som ett recept på någon form av katastrof. Så jag ställde aldrig klockan för att komma upp i tid för det tidiga tåget. Dock med reservationen att om det var meningen att jag skulle dit skulle jag säkert vakna mellan fyra och fem ändå. Men det gjorde jag inte.

Visste redan när jag fattade beslutet inatt att jag skulle komma att gräma mig över det. Och jodå, det första jag hann tänka när jag vaknade imorse var ånger över beslutet och ett "vad har jag gjort?".

Jag kommer nog fortsätta gräma mig under dagen, och tanken på att jag missade chansen kommer att svida ett tag. Men jag får ta det helt enkelt, det är ju inte mycket att göra åt och jag har ingen annan att skylla på än mig själv. Och om inte annat är det ju en ypperlig anlednign till att tycka synd om mig själv, det är ju inte fy skam.