Grand-père est mort. Vive le grand-père!

Farfar dog i dag. Tråkigt. Väldigt tråkigt. Men samtidigt väntat. Han har varit på ett sluttande plan ganska länge nu rent hälsomässigt, och redan när han blev inlagd strax före jul började man känna att det kanske började närma sig. När han sedan blev jättesjuk och inlagd igen nu förra helgen var det mer eller mindre en tidsfråga. Så man har liksom varit beredd på att det skulle hända. Det är naturligtvis tråkigt att det skulle hända, men nu när det hända kan man (eller i alla fall jag) ta det med någon sorts jämnmod. Jag kan vara fruktansvärt sentimental emellanåt, men inför döden i just den här formen när personen som dör är gammal och har varit dålig länge har jag en väldigt pragmatisk och osentimental inställning.

Det betyder inte att jag inte tycker det är förjäkla tråkigt att farfar inte lever längre. Det betyder inte att jag inte är ledsen över att aldrig mer få träffa honom. Det betyder inte att jag inte saknar (och kommer att sakna) min superhärliga farfar. Jag tycker det är skittråkigt och jag kommer sakna honom något grymt. Men jag kan ändå ta det med viss ro. Det är som det är helt enkelt, varken mer eller mindre.