Sånt som inte är så jäkla roligt att prata om

Ja, jag blev jäkligt sur av den där retsamma suddenförlusten i JVM-finalen (som var extra sur med tanke hur hårt Sverige dominerade matchen). Ja, jag både svor och kastade både en kudde och en tröja i golvet. Ja, hade jag haft ett glas i handen när målet hände finns en uppenbar risk att det hade kastas i väggen av ren reflex. Ja, jag är en dålig förlorare. Men nog om det. Nu förtränger vi att den här matchen överhuvudtaget hänt och ser framåt istället.

Över till något helt annat.
Farfar ligger alltså på sjukhus igen. Han var nog inte helt bra när han på nyårsdagen blev utskriven efter senaste vistelsen, och igår blev han väldigt dålig. Han var så dålig att vi inte visste alls hur det skulle gå, och man fick börja förbereda sig mentalt på att det inte skulle gå något bra alls. Han blev körd till akuten sent på kvällen, och då fick jag ge mig iväg för att skjutsa upp farmor dit. Så det var lite drama.
Enligt farsan, som följde med i ambulansen och var där över natten, var han lite bättre idag. Han var fortfarande dålig, men idag hade han i alla fall varit kontaktbar. Alltid något. Återstår fortfarande att se hur det går, men jag hoppas så mycket jag kan att det kommer gå bra. Jag menar, han har ju inte kunnat ta emot och öppna sina julklappar än. Det måste han ju få göra.