Helgerån

I förmiddags ringde farsan och frågade om jag kunde tänka mig att åka med ut till tippen för att hjälpa till att kasta ett lass med böcker som rensats ut från biblioteket på skolan där han jobbar. Nämna bibliotek ska tydligen byta lokal och i samband med flytten måste en del böcker rensas ut på grund av platsbrist och att det inte finns någonstans där de kan förvaras. Eftersom jag inte hade något särskilt för mig sa jag att jag kunde hjälpa till. Måste dock erkänna att det skar i hjärtat att stå och kasta ner hundratals böcker, de flesta dessutom i bra skick, i containern för brännbart. En Agaton Sax tryckt 1959, en bok med ett grimaserande barn på framsidan från 1975, sagoböcker, bilderböcker, Greven från Monte Cristo, Jullan vill vara med, uppslagsböcker, någon ljudbok. En hel del av det var sådant jag kommer ihåg från när jag själv var liten. Det kändes som ett helgerån. Man gör liksom inte så med litteratur.

Men finns ingen plats att ha det på så finns det inte, och då är det väl sorgligt nog inte mycket annat att göra, hur fel det än är. Jag skulle förstås ha kunnat se om någon av mina kompisar som har barn skulle vilja ha en hög. Men då skulle jag behövt att ha lite förvarning så jag hade kunnat fråga dem. Sen kan jag personligen tycka att skolan gott kunde ha skänkt böckerna till bättre behövande. Men jag vet i och för sig inte om det är tillåtet för kommunala verksamheter att skänka bort saker på det sättet.

Som den sentimentala jäkel jag är kunde jag, när jag stod där på tippen, förstås inte undgå att slås av tanken på alla generationer av barn böckerna i fråga skänkt glädje och förströelse, för att sedan bara dumpas i containern för brännbart avfall. Det är något sorgligt över det.