Så jävla härligt!
Bofors - Västerås 3-0 (1-0, 0-0, 2-0)
Vilken match! Det är lång ifrån det bästa jag sett Bofors spela. Men arbetsinsatsen. Kämpaglöden. Läktarstödet. Det var underbart att se. Västerås etablerade stundtals rejält tryck i BIK:s zon (i de två sista perioderna vann Västerås skotten med 27-9, i matchen som helhet 30-19), men BIK spikade igen och släppte inte en jävel över bron. En riktig arbetsseger. Publiken stannade kvar och jublade så att spelarna kom in från omklädningsrummet för ett extra ärevarv. Det var en sådan kväll. Så jäkla härligt.
Och vilken adrenalinrusch på läktaren. Ibland stod man där och studsade. Ömsom studsade man av att det var spännande, ömsom av ilska, ömsom av glädje och jubel. Inte utan att man kände sig ganska tömd på energi när man klev ut från hallen (och då vill jag inte ens tänka på hur slut spelarna måste ha varit efter matchen). Nervpirret och de intensiva känslorna tar på krafterna.
Extra kul att det blev seger när så pass mycket folk (4131 själar enligt den officiella siffran) letat sig till hallen. Det, i kombination med kämpainsatsen på isen, kan ju förhoppningsvis göra att fler av dem som var där för första gången eller bara är där ibland kommer tillbaka på fler matcher. Det är laget värda. Lite lustigt är det ju dock att det blir så väldigt mycket mer folk än vanligt bara för att de satt upp en mediekub (det är så jumbotron kallas nuförtin) i taket. Kul grej i och för sig, men att det skulle vara en sån himla publikdragare har jag svårt att riktigt förstå. Men så länge folk är där och stöttar laget får det vara av vilken anledning som helst. Huvudsaken är att de är där.
Mediekuben ja. Var lite orolig att möjligheten att vida repriser skulle göra det svårare att vara enögd. Att man skulle riskera att bli mer diplomatisk när man fick se situationer en gång till. Fast det visade sig vara en ogrundad orolighet. För så länge de som idag bara använder en kamera och inte visar saker från olika vinklar och inzoomat och så vidare ser man ändå inget annat än vad man gjorde när det inträffade. På sätt och vis blev man ännu mer enögd när man fick det bevisat att motståndarna borde haft en utvisning, och att utvisningarna på BIK var jäkligt billiga. Så kan det gå.
För övrigt anser jag att Stefan Gråhns är ett jäkla svin.
Vilken match! Det är lång ifrån det bästa jag sett Bofors spela. Men arbetsinsatsen. Kämpaglöden. Läktarstödet. Det var underbart att se. Västerås etablerade stundtals rejält tryck i BIK:s zon (i de två sista perioderna vann Västerås skotten med 27-9, i matchen som helhet 30-19), men BIK spikade igen och släppte inte en jävel över bron. En riktig arbetsseger. Publiken stannade kvar och jublade så att spelarna kom in från omklädningsrummet för ett extra ärevarv. Det var en sådan kväll. Så jäkla härligt.
Och vilken adrenalinrusch på läktaren. Ibland stod man där och studsade. Ömsom studsade man av att det var spännande, ömsom av ilska, ömsom av glädje och jubel. Inte utan att man kände sig ganska tömd på energi när man klev ut från hallen (och då vill jag inte ens tänka på hur slut spelarna måste ha varit efter matchen). Nervpirret och de intensiva känslorna tar på krafterna.
Extra kul att det blev seger när så pass mycket folk (4131 själar enligt den officiella siffran) letat sig till hallen. Det, i kombination med kämpainsatsen på isen, kan ju förhoppningsvis göra att fler av dem som var där för första gången eller bara är där ibland kommer tillbaka på fler matcher. Det är laget värda. Lite lustigt är det ju dock att det blir så väldigt mycket mer folk än vanligt bara för att de satt upp en mediekub (det är så jumbotron kallas nuförtin) i taket. Kul grej i och för sig, men att det skulle vara en sån himla publikdragare har jag svårt att riktigt förstå. Men så länge folk är där och stöttar laget får det vara av vilken anledning som helst. Huvudsaken är att de är där.
Mediekuben ja. Var lite orolig att möjligheten att vida repriser skulle göra det svårare att vara enögd. Att man skulle riskera att bli mer diplomatisk när man fick se situationer en gång till. Fast det visade sig vara en ogrundad orolighet. För så länge de som idag bara använder en kamera och inte visar saker från olika vinklar och inzoomat och så vidare ser man ändå inget annat än vad man gjorde när det inträffade. På sätt och vis blev man ännu mer enögd när man fick det bevisat att motståndarna borde haft en utvisning, och att utvisningarna på BIK var jäkligt billiga. Så kan det gå.
För övrigt anser jag att Stefan Gråhns är ett jäkla svin.
posted by Nicklas R at 23:41
0 Comments:
Post a Comment
<< Home