Ett besked
Fick i dag svar från den där potentiella arbetsgivaren jag träffade förra veckan. Jag gick inte vidare i processen. Jäkligt trist så klart, även om det inte var oväntat. Som tidigare nämnt verkade ju alla på mötet jäkligt vassa (plus att de hade ett möte till den här veckan), och jag har egentligen aldrig varit den som tar störst plats i en grupp. Så jag var inte helt oförberedd. Men även om det inte är ett överraskande besked måste man ju få kosta på sig att vara lite besviken över ett sådant besked, att få gräma sig lite. Annat vore ju konstigt.
Min känsla är väl dock kanske inte så mycket besvikelse över just det aktuella jobbet. Den besvikelsen finns också så klart, inte tu tal om saken. Det var ett sådant där jobb som kändes jäkligt rätt redan när man läste annonsen, och det kändes liksom som ett jobb som verkligen hade passat mig och vad jag vill få ut av ett arbete. Så ja, den besvikelsen finns, men det är inte den dominerande känslan.
Det som känns jobbigt är mer att jag ser en ny lång ökenvandring framför mig, innan jag åter lyckas ta mig förbi steget cv och personligt brev, innan jag åter får en chans. Innan jag blev utvald till mötet förra veckan var det två år sedan jag var på en intervju, ska det nu ta två år till innan jag är där igen? Förhoppningsvis inte, men det kan mycket väl bli så. Till sommaren är tre år sedan jag tog examen, och jag har varit arbetslös sedan dess. Det är ju knappast som att jag blir mer attraktiv för varje dag som går. Lägg därtill att jag blir 30 i höst och ni förstår att det handlar mycket om känslan av en missad chans, och en osäkerhet om när nästa chans kommer, eller om den överhuvudtaget kommer. Lite av en rädsla att det här var den stora chansen. Och känslan av att det här förbaskade pausläget i livet där jag befunnit mig de senaste åren kommer fortsätta.
Så det är som sagt inte så mycket besvikelse över just det här jobbet som en allmän känsla av hopplöshet över min situation (vilket väl i kan låta mer dramatiskt än det är, men ni fattar vad jag menar).
Sen kan man ju inte undgå att fundera lite nyfiket: Hur nära var jag att ta mig vidare, var jag ett gränsfall eller rök jag solklart bland de första? Och eftersom alla på företaget (de är knappt ett tiotal) hade varit med och diskuterat, var det någon som argumenterade för mig? I så fall vem, och på vilka grunder? Eller var det någon som argumenterade emot mig? Sånt där som egentligen är meningslöst, kanske rentav dumt, att fundera på eftersom man ändå aldrig kommer veta, men som är svårt att hålla tankarna från att vandra iväg till.
Men som sagt, även fast det inte var något direkt överraskande besked är jag av förklarliga skäl ändå besviken. Och där finns vissa ångestartade tankar om missade chanser och väntande ökenvandringar. Men när de här initiala känslorna lagt sig kommer nog det jag tar med mig trots allt vara att jag faktiskt har något som gör mig intressant i arbetsgivares ögon, att jag är jävligt bra som tog mig så långt att jag faktiskt blev kallad till ett möte med företaget. Att det sedan var andra kallade som var bättre utifrån vad som söktes i personlighet och dylikt, det är ju inte mycket man kan göra något åt. Så i slutändan kommer hela den här episoden nog fungera som en uppmuntran och motivation till att fortsätta kämpa, för nu vet jag att det går, att det jag kan och det jag gjort är intressant, att jag faktiskt är förbaskat kompetent.
Sen får det ju gärna ta lite kortare tid än två år den här gången innan nästa stora chans dyker upp.
Min känsla är väl dock kanske inte så mycket besvikelse över just det aktuella jobbet. Den besvikelsen finns också så klart, inte tu tal om saken. Det var ett sådant där jobb som kändes jäkligt rätt redan när man läste annonsen, och det kändes liksom som ett jobb som verkligen hade passat mig och vad jag vill få ut av ett arbete. Så ja, den besvikelsen finns, men det är inte den dominerande känslan.
Det som känns jobbigt är mer att jag ser en ny lång ökenvandring framför mig, innan jag åter lyckas ta mig förbi steget cv och personligt brev, innan jag åter får en chans. Innan jag blev utvald till mötet förra veckan var det två år sedan jag var på en intervju, ska det nu ta två år till innan jag är där igen? Förhoppningsvis inte, men det kan mycket väl bli så. Till sommaren är tre år sedan jag tog examen, och jag har varit arbetslös sedan dess. Det är ju knappast som att jag blir mer attraktiv för varje dag som går. Lägg därtill att jag blir 30 i höst och ni förstår att det handlar mycket om känslan av en missad chans, och en osäkerhet om när nästa chans kommer, eller om den överhuvudtaget kommer. Lite av en rädsla att det här var den stora chansen. Och känslan av att det här förbaskade pausläget i livet där jag befunnit mig de senaste åren kommer fortsätta.
Så det är som sagt inte så mycket besvikelse över just det här jobbet som en allmän känsla av hopplöshet över min situation (vilket väl i kan låta mer dramatiskt än det är, men ni fattar vad jag menar).
Sen kan man ju inte undgå att fundera lite nyfiket: Hur nära var jag att ta mig vidare, var jag ett gränsfall eller rök jag solklart bland de första? Och eftersom alla på företaget (de är knappt ett tiotal) hade varit med och diskuterat, var det någon som argumenterade för mig? I så fall vem, och på vilka grunder? Eller var det någon som argumenterade emot mig? Sånt där som egentligen är meningslöst, kanske rentav dumt, att fundera på eftersom man ändå aldrig kommer veta, men som är svårt att hålla tankarna från att vandra iväg till.
Men som sagt, även fast det inte var något direkt överraskande besked är jag av förklarliga skäl ändå besviken. Och där finns vissa ångestartade tankar om missade chanser och väntande ökenvandringar. Men när de här initiala känslorna lagt sig kommer nog det jag tar med mig trots allt vara att jag faktiskt har något som gör mig intressant i arbetsgivares ögon, att jag är jävligt bra som tog mig så långt att jag faktiskt blev kallad till ett möte med företaget. Att det sedan var andra kallade som var bättre utifrån vad som söktes i personlighet och dylikt, det är ju inte mycket man kan göra något åt. Så i slutändan kommer hela den här episoden nog fungera som en uppmuntran och motivation till att fortsätta kämpa, för nu vet jag att det går, att det jag kan och det jag gjort är intressant, att jag faktiskt är förbaskat kompetent.
Sen får det ju gärna ta lite kortare tid än två år den här gången innan nästa stora chans dyker upp.
posted by Nicklas R at 23:41
0 Comments:
Post a Comment
<< Home