Internationellt samtal

Ringde idag vad jag tror är mitt livs först utlandssamtal. Till en restaurang i Berlin där jag fått i uppdrag att boka bord. Dock ringde jag inte för att boka bord, utan för att kolla så att bokningen var gjord. Skickade nämligen ett mail till dem i början av förra veckan, men eftersom jag inte hade fått någon bekräftelse vågade man ju inte riktigt chansa på att vi verkligen har ett bord bokat. Så då tyckte jag det var lika bra att slå en signal. Visade sig att bokningen var gjord, så det var ju bra. Måste väl dock erkänna att jag var lite smånojig innan jag ringde ifall de skulle prata engelska (kan ju vara lite si och så med det i andra länder), och ifall jag som väldigt sällan numer behöver använda talad engelska överhuvudtaget skulle lyckas göra mig förstådd. Förr hade jag rätt bra uttal, men nu när jag talar engelska väldigt sällan kan jag tänka mig att jag tappat en hel del av uttalet. För förmågor man inte använder har ju en tendens att försämras med tiden. Men det gick fint. Jag förstod vad de sa, och de förstod vad jag sa, och det räcker ju. Måste även sägas att jag upplevde att mitt uttal hade försämrats betydligt mindre än jag hade trott/befarat. Det var väl inte supertoppklass, men tillräckligt för att inte låta som när det ska pratas engelska i gamla svenska filmer.

På tal om gamla svenska filmer såg jag Dans på rosor (1954) i eftermiddags. Fullt habil eftermiddagsunderhållning, men med twisten att det plötsligt blev färg i sista scenen (med väldigt vackra färger för att vara en så pass gammal film, tidig färgfilm har ju annars en tendens att se lite dassigt ut). Rätt festligt överraskning får man säga. Man kan ju tänka sig vilket sus som gick i publiken vid den scenen på biovisningarna när det begav sig. Kul för övrigt att få se folk man nästan bara sett i svartvitt tidigare i färg, dock något förvirrande då vissa av rollfigurerna blev svåra att känna igen när de plötsligt fick färg.