Och jo, jag saknar fortfarande Eirikur

Såg Inför Eurovision här under kvällen. Kom då att tänka på en sak. När Finlands låt skulle bedömas nämnde så gott som hela panelen att det var bra att bandet visade att vem som helst kan vara med och satte ljus på förståndshandikappade och så vidare. Förståeligt resonemang kan tyckas, men om man funderar några varv till känns ett sådant resonemang lite tveksamt. I förlängningen innebär det resonemanget en oförmåga att se bandmedlemmarna som musiker och artister, och att man inte lyckas lyfta blicken ifrån deras handikapp utan att man reducerar dem till utvecklingsstörda. Visst kan en låt inte frikopplas från dem som framför den, men rent spontant skulle jag gissa att Pertti Kurikan Nimipäivät i första hand vill bli sedda och bedömda som musiker, inte som ett handikapp/symbol för ett handikapp. Så bedöm låten, och sitt inte och basera poängen på någon sorts förment godhet för att utövarna råkar ha ett handikapp. Och reducera inte bandmedlemmarna till deras handikapp.

Personligen kan jag angående Finland trots att det inte är min kopp te musikaliskt ändå gilla att hela bidraget är ett stort långfinger till hela grejen. Inte på grund av bandmedlemmarnas handikapp, utan för att det musikaliskt, estetiskt och till sin attityd och inställning är väldigt tvärtemot tävlingens konventioner. Plötsligt är det något som är på riktigt i den i övrigt trots allt ganska plastiga och ytliga bubbla esc är. De gör sin grej, och de gör den grejen fullt ut. Här kommer ett bidrag som, till skillnad från 98% av övriga bidrag, inte går ut på att sjunga så fint som möjligt, dansa så fint som möjligt och framföra en oförarglig poplåt på tre minuter. Istället en stenhård punklåt utan refräng, på dryga minuten. För mina indiepopöron en förvisso ganska hemsk låt, men i sammanhanget är det hela oändligt uppfriskande.