Vad som gnager och skaver

Kanske kommer ni ihåg det här, den där tjejen jag var intresserad av och lät veta att jag skulle befinna mig på puben men som inte dök upp. Det är egentligen inget jag tänker på längre. Jag kom över det redan efter någon dag och jag har lagt det bakom mig och gått starkare ur det. Visst finns fortfarande någon sorts intresse eller attraktion, sånt hänger man ju inte bara av sig i en handvändning och jag märker själv att jag har svårt att vända bort blicken och ignorera om jag ser henne utanför fönstret, att jag emellanåt blir alldeles för nyfiken om jag märker att lyset tänds i den porten. Det lär väl ge med sig med tiden. Jag jobbar på det. Men att hon inte var intresserad tillbaka tynger mig inte på något sätt. Hon ville inte, då är det så och man får gå vidare. Så ja, jag har lagt det bakom mig och det är inget jag tänker på. Jag försökte, det bar inte och det var inte mer med det. Men det finns en sak med det som så smått ännu gnager och skaver i mig.

Jag kom att tänka på det idag när jag råkade få syn på henne just som jag gick hemifrån för att gå ner på stan en sväng på tidiga eftermiddagen. Vad som skaver är detta: Jag hoppas att hon inte tyckte att det kändes jobbigt eller besvärande eller så med mina brev eller meddelanden eller vad man ska kalla det. Det  skulle kännas förjävligt om hon upplevde det så. Jag vill ju liksom inte göra någon illa till mods eller göra så att någon tar illa upp, och jag är ju så långt ifrån en obehaglig typ det går att komma. Så med risk för att verka extremt självcentrerad skulle det krossa mitt hjärta om det var så hon upplevde det, och i så fall skulle jag verkligen vilja be om ursäkt. Så jag hoppas som sagt  att hon inte tyckte det var jobbigt på något sätt, men det skaver i mig att inte veta och att, om hon kände så, kunna be om uppriktigaste ursäkt.

Skulle jag råka möta henne på gatan eller stöta ihop med henne i utelivet får jag väl fråga. Det lär knappast hända, varken det förra eller det senare. Jag tror att jag mött henne på gatan en gång sedan jag först började fastna för henne, och det var typ i slutet av sommaren eller nåt (som jag mötte henne på gatan alltså). Dessutom lovade jag i det andra brevet, det där jag nämnde att om hon ångrade sig skulle jag vara på puben, att hon aldrig skulle höra ifrån mig igen om hon inte själv ville. Så det vore kanske bäst att låta bli alldeles oavsett. Även fast det innebär att jag aldrig får veta.

Nåväl. Imorgon åker jag till Stockholm på ett par dagar. Fick ett besök hos min syster (inklusive middag och besök på stand up-klubb) i födelsedagspresent, så det är det jag ska upp och göra. Förhoppningsvis träffar jag lite gamla vänner också. Det ska bli kul. Var ett tag sedan jag var bortrest nånstans så det ska bli skönt med lite miljöombyte även om det bara är över helgen. Så på återhörande efter helgen antar jag.