Adieu, mon rêve perdu
Du i huset mittemot, mon rêve perdu. En sista hälsning, ett avsked. Jag vet inte om du kommer läsa det här. Antagligen inte. Men jag vill skriva det ändå. Jag hoppas att du någon gång läser det.
Snart, jag vet inte exakt när, kommer du flytta. Försvinna bort, och sedan kommer vi aldrig se varandra igen. Visst, man ska aldrig säga aldrig och det går inte att veta vad slumpen har i rockärmen. Rent teoretiskt skulle vi ju kunna krocka i ett gathörn i, säg, Bromölla om femton år eller hamna bredvid varandra i trängseln på nån spårvagn nånstans. Men det är osannolikt. Vi kommer aldrig se varandra igen. Det är inte utan att det känns lite vemodigt.
Rannsakar jag mig själv kan jag se att jag mot allt förstånd närt någon sorts dröm, någon sorts hopp. Ett möte vid en bardisk. På gården. Att allt ska ändras. Att jag gärna hade hälsat innan vi aldrig ser varandra igen har inte med det att göra. Det var helt uppriktigt vad jag sa. Jag tycker det vore fånigt om vi aldrig ens hälsat och ville bara få en möjlighet att säga hej.
Nu flyttar du, och kanske är det till det bästa. Nu kan jag släppa dig. Glömma och gå vidare.
Blir inte påmind av att se dig på gården. Slipper se dig komma och gå, slipper undra vart du går och varifrån du kommer. Slipper se den dag du träffar någon...
Mycket har hänt sedan den där sommaren då jag först började lägga märke till en söt tjej som brukade komma på cykel. Veckorna gick, i mitt huvud blev hon "söta cykeltjejen" eller "potentiellt snygga" och till sist, när jag kom på mig med att hoppas att jag skulle se henne och rentav ryckte till när ljuset i hennes port tändes, då fick jag erkänna för mig själv att jag var intresserad. Hon var naturligtvis du. Jag kan inte säga att första gången jag såg dig var ögonblicket då allt vände, men jag kan ringa in ett exakt tillfälle som tvingade mig att inse att jag var mer intresserad än att det bara var en söt tjej som bodde i huset mittemot. Det var en halvsen kväll, efter 22. Tisdag eller onsdag. Mörkt men inte becksvart. Jag satt som så ofta vid skrivbordet. Såg dig gå ut och märkte efter ett tag att jag började noja över att du gått för att träffa någon kille. Då kunde jag inte riktigt lura mig själv längre.
Mycket har som sagt hänt sedan dess. Antagligen mer för mig än för dig. För jag tror att hela den här historien har tagit upp mer av min tillvaro än din. I perioder har det förvisso inte upptagit alla mina tankar, men likväl en orimligt stor del av dem.
Överhuvudtaget har du nog lagt betydligt mindre vikt vid hela den här historien än vad jag har gjort. För mig har det någonstans varit mitt livs centrala berättelse de senaste 1,5-2 åren. Det är jag ganska övertygad om att det inte varit för dig. Ska jag vara helt ärlig? Jag tror egentligen att du knappt ägnat mig en tanke, i alla fall inte mer än en flyktig sådan. Åtminstone inte sedan din kompis bankade på mitt balkongräcke i vintras. När jag i somras stod på balkongen och det högg till i magen så fort du kom ut på gården lade du antagligen knappt ens märke till mig. De gånger vi varit nära att mötas på gatan, eller den där gången i kön på Willys i höstas, har du säkert sett mig och känt igen mig, men inte mer än så. Till skillnad från hur det var för mig som hade de där situationerna snurrande i skallen länge efteråt, som nojade och ångestade över om jag borde agerat annorlunda.
Jag insåg också att historien nådde sitt slut redan när du inte dök upp vid parken i höstas. Nu är allt hopp ute, nu är kärleken död, messade jag till en kompis. Och om inte då så nådde den sitt definitiva slut den där natten i vintras då din kompis plötsligt bankade på balkongräcket. Jag har vetat och insett att det bara var att glömma och gå vidare, och jag har också gjort mitt bästa för att få både hjärta och hjärna att fatta det. Men det har varit svårt för mig att helt släppa dig, eller snarare tanken på och föreställning om dig och vad som hade kunnat bli. Delvis för att jag så ofta sett dig gå förbi här utanför, hela tiden som en påminnelse om dig, mitt misslyckande och det där förbaskade hoppet som vägrar att dö.
Jag är en drömmare och romantiker. På sätt och vis en Don Quijote som förläst mig på romaner och vill att livet ska vara som på film, att tillvaron ska vara en vacker dröm. Därför har det hela tiden funnits en del i mig som manat på. Som eldat på drömmarna, hållit hoppet vid liv och vägrat ge upp.
Jag har egentligen alltid vetat att det skulle sluta med att någon av oss flyttade härifrån. Jag har bara hela tiden trott att det skulle vara jag som flyttade först. Kanske är det också därför jag reagerat starkare än jag borde och starkare än jag trodde att jag skulle på att du nu flyttar. Inte bara försvinner du, utan det sätter också ljuset på mitt misslyckade jobbsökande och mina andra nederlag de senaste åren. För när jag flyttade hit... Det skulle bara bli tillfälligt. En mellanlandning tills jag fick ett jobb och kunde flytta vidare. Det var tre år sedan i vintras. Just det är nog också en nyckel till varför den här historien har blivit så stor och central för mig. Jag har liksom inte haft något annat. Jag har haft alldeles för mycket tid och utrymme till tankar, funderingar och drömmar.
Jag minns en gång den där första sommaren. Jag såg dig på Red Brick. Du var då ännu bara en söt tjej i huset över gården, ännu den potentiellt snygga: jag hade ännu inte insett eller i alla fall inte erkänt för mig själv att jag var intresserad. Det gjorde jag först frampå höstkanten när jag märkte att jag rykte till så fort ljuset i din port tändes. I efterhand har jag många gånger ångrat att jag aldrig sa något den kvällen. Det hade kanske inte gjort någon skillnad men jag inbillar mig att du i alla fall hade fått ett bättre första intryck av mig. Och kanske hade allt då nått sitt slut redan där. För vi hade båda insett att det inte funnits något som kunnat växa.
Varje gång jag gått ut sedan den gången har jag hoppats att du ska vara där. Att jag ska springa på dig i vimlet. Det har aldrig hänt igen.
Några gånger har vi varit nära att mötas, men aldrig riktigt. Den där gången på Willys har jag nämnt. Hade jag hamnat precis bakom dig i kön då och med två emellan hade jag nog inte kunnat hålla mig från att säga något. Det kanske var lika bra. En annan gång jag minns var någon gång i skiftet mellan vinter och vår förra året. Vi var nära att gå rakt in i varandra i korsningen vid Konsum, men istället för att le och nicka igenkännande drabbades jag av mild panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Slutade med att jag tog upp ett papper och torkade mig om näsan innan jag skyndade över gatan och in till mig. Smidigt. Du lade säkert ingen större vikt vid det, kommer säkert inte ens ihåg det, men jag ältade det länge. Andra gånger har vi precis missat varandra. Tillfällen då vi skulle möts på gatan om någon av oss bara var en halv minut tidigare eller senare. Sådana gånger kunde jag suckande konstatera för mig sjäv jaja, det är uppenbarlingen inte meant to be.
Andra gånger har jag känt att det nog ändå vore meningen. Ibland på grund av något så banalt som ett kvällstidningshoroskop eller ett quiz på Buzzfeed. Andra gånger på grund av någon tillfällighet eller ett sammanträffande. På tal om Buzzfeedquiz förresten. Just den dag jag hade råkat se din annons och på så sätt fått reda på att du skulle flytta gjorde jag ett quiz på temat vem som är min soulmate. Resultatet? The one that got away. Ouch. Bra timing där, verkligen.
Mycket ar hänt och jag får erkänna att jag någonstans i allt det här har tappat bort mig själv. Kommer att tänka på sista versen av kents låt Förlåtelsen. En låt och ett album som framförallt förra senvåren och sommaren när jag tvingats inse att jag åter fallit kom att betyda mycket.
Jag tappade takten
Släppte greppet om verkligheten
Jag var så stolt en gång
Jag var elitistisk
Idealistisk
Förlorade mitt sökljus
högt upp i ett sekelskifteshus
Jag glömde min drivkraft
Det finns inget hjärta om man inte har kul
Jag förlorade mig själv
Allting i min värld gick sönder
Och nu till slut så förlorar jag dig
Jag har förlorat
Allt är förlorat
Byt ut högt upp i ett sekelskifteshus till långt ner i ett 40-talshus och jag kan skriva under på praktiskt taget varje rad. Jag har känt det åtminstone sedan i vintras att hela den här historien, den har fått mig att.. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag har tappat fotfästet och glömt bort vem jag är och vart jag är på väg. Det har ätit och gnagt på mig och ja, fått mig att förlora både sökljus och drivkraft och fått hela min värld att gå sönder. Särskilt nu på slutet när jag tvingats rannsaka mig själv inser jag att jag inte varit mig själv.
Det finns också ett citat i Otto de Kats roman Besked från Berlin som i någon mån ringar in hur jag fungerat.
Stundtals har jag mått... jag ska inte överdriva men det har varit ganska jobbigt. Arbetsamt och jobbigt. Jag har säkert vid något tillfälle gått över en gräns och gjort sådant som aldrig borde gjorts. För det är jag ledsen, och jag hoppas att du kan förlåta. Jag har aldrig gjort något av illvilja. Snarare av desperation. För att medvetandet smalnat, för att jag bara måste vidare, för att jag blivit yr i huvudet och vettet farit sin kos.
När vår längtan har blivit besatthet
All närhet har tabubelagts
Det som tar oss igenom natten
Är bara drömmar om närkontakt
Jag har många gånger funderat över formuleringarna i breven. Särskilt det första. Med tiden har jag kommit att förstå att jag läste dig fel, att du lyssnar på annan, hårdare, musik än vad jag trodde då. Kommit att inse att den där formuleringen om poppig stil nog var ett misstag.
Du blev, är, en gåta. Kanske är det därför jag haft så svårt att lägga alltihop bakom mig och gå vidare. En gåta därför att jag aldrig fick några svar. En tystnad som skapade utrymme för tvivel och undran, för kanske, ändå?
En gåta jag velat lösa. Som jag velat dyrka upp. Jag vet inte om du läst Proust, men på sätt och vis blev du för mig vad Albertine blev för berättaren i På spaning efter den tid som flytt. Den eftertraktade. Drömbilden och mysteriet. Den där som genom sin gåtfullhet var omöjlig att riktigt få grepp om, som ledde till oro och ängslighet och tröstlöst ältande. Haha, vid något tillfälle lyckades jag, som en annan Proust, rentav övertyga mig själv om att du hade ihop det med granntjejen. Och det bara på grund av en mystisk tändning i trapphuset.
Ignorerande är sällan den bästa metoden, även om det skenbart är den lättaste. Att vara tydlig och rak är i allmänhet att föredra. Du är min hjälte för du vågar vara rak, sjunger Jocke Berg i Vinter noll2. Det ligger något i det.
Jag kan ibland tänka att vad skönt det hade varit om du redan efter det första brevet bara sagt "Nej, jag är inte intresserad. Men tack för frågan". Artigt, rakt, helt utan öppningar för tolkning och osäkerhet. Inget utrymme för drömmar. Det hade varit tungt att bära då, men i längden hade det gjort allt så mycket lättare. För oss båda.
Du använder ordet respekt. För dig. För dina gränser. Självklart kommer jag visa dig den respekten. Något annat varken finns eller har någonsin funnits på kartan. Men samtidigt, vilken respekt visade du mig när du inte ens gav mig ett svar?
Ett svar, även ett nej, hade betytt så mycket. Då hade vi sluppit den där lilla glipan för hopp och drömmar. Jag hade sluppit att falla igen. Du hade sluppit mitt vidare intresse.
Jag klandrar dig inte för det. Känner ingen bitterhet. Du hade säkert dina skäl till att inte svara, och jag har ingen aning om vilka skäl du baserar ditt agerande på. Jag har ingen aning om hur du upplevt hela historien. Hur du agerar kan bara vara upp till dig själv, och du måste göra det som känns rätt för dig. Det enda jag kan göra är att hoppas att du lyssnade på hjärtat och magen när du fattade ditt beslut.
Men är det något jag hoppas att du tar med dig ur allt det här är det betydelsen av att ge ett svar, oavsett vilket det är.
Var du aldrig någonsin nyfiken? Bara på att gå in med öppet sinne och se vart det tog vägen? Jag får för mig att vi på vissa sätt är ganska lika, på andra inte. Här är vi uppenbarligen olika. Även om jag inte varit intresserad hade jag varit fruktansvärt nyfiken, "vem är den här människan?". Och bara därför tackat ja. Vi verkar också vara olika i vår benägenhet att chansa och att gå utanför vår bekvämlighetszon. Eller så är det bara våra bekvämlighetszoner som ser olika ut. I alla fall har det varit svårt för mig att inte uppleva det så. För du ska veta att jag klivit ut från den där zonen. Bara att skriva det där första brevet var ett enormt steg utanför den. Det är ju ändå stolt över. att jag vågade. Att det sedan inte flög när jag kasade mig ut är tråkigt, men jag vågade göra det.
Tänker du inte någon gång på vad som hade kunnat bli om du bara tackat ja? Om du dykt upp när jag satt och väntade på reddan eller om vi tagit den där promenaden i parken? Det gör jag. Jag vet att det är meningslöst och jag vet att jag inte borde, men jag kan inte låta bli.
Jag vet inte om det är så, det enda jag har att basera min uppfattningar på är ju vad jag sett av dig på gården, men jag får för mig att vi på vissa sätt är ganska lika. Självständiga, något introverta, något tillbakadragna. Det är den bild jag fått av dig. Mestadels utifrån ditt kroppsspråk och att jag så sällan sett dig i sällskap med någon. Att jag till skillnad från många andra i ditt hus så sällan sett dig gå ut en kväll. Det är den bild jag fått av dig, men jag vet inte utan det är gissningar och antaganden. Kanske har jag också här läst dig helt fel. Det kommer jag heller aldrig få veta. Men det var nog också ett av skälen till varför jag fastnade för just dig. Överhuvudtaget har jag många gånger undrat vad det var som gjorde att jag föll så för dig. Självklart att du var söt, men det är ju många. Jag tror att det var en kombination av flera saker. Din stil. Att du klär dig snyggt, och faktiskt har en ganska tydlig och distinkt stil. Det har alltid känts genomtänkt och skarpt. Det ger en känsla av medvetenhet och sinne för stil. Dessutom har du hela tiden haft en aura av någon sorts, i brist på bättre ord, coolness och urbanitet. En utstrålning av integritet och don't give a fuck. Sedan blev du en gåta, och då förmådde jag inte att glömma
Det är nästan svindlande att tänka på vad tillfälligheter kan betyda. Tänk om morsan förlorat den där budgivningen hösten 2013. Tänk om du bara haft lite andra arbetstider under sommaren 2015, eller om jag hade prioriterat annorlunda än att sitta på balkongen. Då hade inget av det här hänt. Tänk om de inte hade sågat ner buskarna runt cykelstället den hösten. Då hade jag nog aldrig fått idén om brevet.
Saker och ting blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig. Om allt blivit som jag drömde och hoppades när jag skrev det där första brevet och lämnade i din cykelkorg, hur hade mitt liv då sett ut idag? Det blir naturligtvis bara gissningar och spekulationer, men antagligen ungefär likadant. Fast tillsammans med dig. Mer hångel, mer romantik av såväl det stormande som det stillsamt vardagliga slaget, fler gulliga sms. I övrigt i stort sett detsamma. Gissar jag. Varken jag eller någon annan kommer någonsin få veta. Fast om idén om multiversum som säger att det finns ett universum för varje möjligt utfall stämmer har det ibland varit svårt att inte undra varför jag var tvungen att födas i ett där du inte är intresserad.
Det är klart jag önskar att saker varit annorlunda. Att du hade velat träffa mig. Jag tror som sagt inte att det i slutändan hade lett till något, men det hade varit kul att få veta. Så ja, jag tycker att det är tråkigt att det blev som det blev. Fast du var och är inte intresserad och då är det så. Det har jag sedan länge, åtminstone sedan i höstas, accepterat. Jag har bara haft så förbannat svårt att sluta bry mig.
Jag vill att du ska veta att det åtminstone från min sida inte är några hard feelings. Jag hoppas att det inte är det från din sida heller.
Om inte annat har du ju fått en bra historia att berätta. Diskuterar du någonsin ämnet udda sätt som någon försökt stöta på en har du ju helt klart den bästa historien.
Nu flyttar du. Jag vet inte exakt när. Bara att det är snart, och att varje gång jag ser dig kan vara den sista. Jag vet inte vart. Inte mer än bort från stan. Det tycker jag du gör rätt i. Du är ännu ung, du ska inte bli kvar här i stan hela livet. Skulle du drabbas av hemlängtan finns Karlskoga alltid kvar. Det är med blandade känslor jag tänker på det.
Vemod över att aldrig mer se dig, sentimental melankoli när jag tänker tillbaka på historien och det som aldrig blev, viss bävan. Panik. Men också lättnad.
Ta inte det här fel nu för jag hör hur det låter, men på ett sätt är det faktiskt skönt att du försvinner. Jag har ju vetat att det varit meningslöst ända sedan svaret uteblev på det där första brevet. Men eftersom jag sett dig så ofta, inte kunnat undvika att göra det, har jag ständigt blivit påmind. Jag har inte kunnat glömma, inte kunnat släppa och gå vidare. Det har plågat mig.
Förra våren och sommaren, då när allt vaknade igen. Jag ville verkligen inte falla, inte en gång till. Men när jag insåg vad som var på väg att hända var det redan för sent. Jag borde ha insett det och slagit det ur hågen redan den där gången i mars eller april då jag såg dig stå utanför din port och vänta på skjuts, när jag fick känslan av att du sneglade upp mot mitt fönster och att vi fick någon form av connection. Det var något senare den kvällen, det var en fredag, jag dansade som en dåre till en operaouvertyr när jag fick se dig och en av dina kompisar gå mot din port från gästparkeringen. Jag tror inte att ni såg mig, trodde det inte ens då. Men för säkerhets skull fortsatte jag tills ni hade försvunnit in i porten, hade ju varit ännu mer pinsamt att sluta och visa att jag faktiskt tyckte att det var pinsamt. Fast jag insåg det inte då. Det gjorde jag först senare. När värmen och solen kom och jag började hänga på balkongen och såg dig så när som på varje dag. När jag kom på mig själv med att sitta på helspänn för att inte missa dig om du gick förbi. Insikten att jag hade fallit igen var nästan tyngre att bära än vetskapen att du inte var intresserad.
Det ska bli skönt att slippa anspänningen och ängsligheten. Det ska bli skönt att kunna sitta på balkongen och se någon gå in i din port utan att tänka är det en älskare till henne?
Periodvis var mitt intresse för dig plågsamt att bära. Inte bara för att jag visste att det var meningslöst, utan också för att jag inte vågade, inte visste vad jag skulle ta mig till. Många var gångerna då jag stod på balkongen och så gärna ville säga något, eller kanske bara vinka, men inte vågade.
Plus nojorna och ångesten. Över att du skulle träffa någon innan jag hann agera, över att du kanske hade träffat någon de gånger jag såg dig åka hemifrån på en mystisk tid. Över de där jäkla fantasibilderna som rullade igång de gånger jag såg dig gå ut en kväll eller åka iväg på någon fest. Det är inget jag är stolt över, tvärtom klandrade jag mig själv för det, och egentligen borde jag kanske inte berätta det, men det var så det var.
Ibland har jag tänkt att det inte kan vara en slump att ditt namn rimmar på lida.
Jag tror inte du förstår hur plågsam hela den här historien varit för mig.
I am a weak heart. A weak heart to break.
Snart flyttar du och vi kommer aldrig se varandra igen.
Till en början kommer det nog bli fett konstigt att inte se dig då och då. Även om jag den senaste tiden inte lagt någon större vikt vid det har det ändå varit ett litet spänningsmoment när jag exempelvis suttit vid skrivbordet vid fönstret om du ska komma förbi eller inte. När man varit ute någonstans, kanske bara nere på stan, om du ska råka dyka upp just där jag är. Det kommer vara ovant att inte mer eller mindre ständigt vara beredd på att du kan dyka upp, att inte se dig ute på gården med jämna mellanrum. Eller för den delen att inte slänga en blick mor parkeringen när jag går förbi. En solreflex kommer gnistra till när det som då inte längre är din port öppnas. Jag kommer utan att tänka vända blicken dit och sedan skaka på huvudet åt mig själv, hon bor inte kvar, det är inte hon, bry dig inte.
Jag ska inte ljuga. Utan att gå händelserna i förväg så den dag flyttkärran rullar ut från gården... Jag kommer inte vara oberörd, antagligen sörja att drömmen är över och att något som länge varit en del av tillvaron för evigt stängs, men det kommer vara så mycket anspänning jag inte ens är medveten om som släpper. För första gången på länge kommer jag helt kunna slappna av.
Jag tycker fortfarande att det är lite fånigt att vi med tanke på hela historien inte ens hälsat. Och det finns så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag hade velat fråga. Övervägde du någonsin att tacka ja? Har du någon gång funderat på vad som hade kunnat bli? Varför svarade du inte? Fanns det något särskilt skäl till att du inte var intresserad? Var det något jag hade kunnat göra annorlunda, eller hade jag förlorat redan från början? Vad tänkte och kände du när du hittade det där första brevet? När du på nytt hittade ett i höstas? Vad tyckte du dig ha att förlora? Och om jag den där gången din kompis dök upp nedanför balkongen hade bett henne att få prata med dig, hade jag fått göra det? Jag inser, vet, att jag aldrig kommer få de svaren. Men jag kommer alltid undra.
Jag är säker på att du också har sådant du undrar, eller i alla fall har undrat. Varför du? Varför brev i cykelkorgen? Hur har jag tänkt? Det kommer jag nu aldrig få möjlighet att förklara. Men jag hoppas, vilket jag nämnt förut att du inte tyckte breven var jobbiga eller påträngande. Jag ville ju bara vara lite originell och gulligt romantisk.
Likaså inser och vet jag att vi aldrig kommer hälsa. Det kan jag sörja, för det hade varit fint. Som ett sätt att sluta cirklar, knyta ihop säcken och så gott det går inte lämna det här oavslutat. Men det vill inte du, och då finns inget jag kan göra utom att acceptera det. Jag håller inte nödvändigtvis med, jag tror fortfarande att det hade varit bra, men jag accepterar hur det är. Vi är tydligen olika där du och jag. Delar inte viljan till, behovet nästan, att sluta cirklar och tydligt avsluta.
Fast vi har faktiskt träffats en gång. Du vet nog inte om det, och jag upptäckte det själv först i vintras. Exakt när och hur vi träffades låter jag vara osagt. Det lämnar jag för dig att lista ut. Men det var för ungefär 20 år sedan, och jag vet att du har tillgång till nycklarna för att kunna lista ut det.
Du och hela historien kommer så sakteliga glida in i mitt förflutnas dimmor, men jag kommer aldrig att glömma dig. Med tiden kommer smärtan att avta, det plågsamma försvinna. Men du kommer alltid ha en plats i mina minnen. Precis som jag aldrig kommer glömma Janita men såhär decennium senare sedan många år är glad att det aldrig blev något. Precis som jag aldrig kommer glömma Sofia. Precis som jag aldrig kommer glömma Clara eller Maria. Precis som jag aldrig kommer glömma alla de där som under tonåren kändes så ouppnåeliga att man aldrig vågade annat än att sukta på avstånd. Alla de där har vid ett eller annat tillfälle orsakat mig trängtan och kval, men ingen av dem har längre någon relevans för mig. Jag kan vid enstaka tillfällen komma att tänka på någon av dem och bli en smula melankolisk, och en av dem kan jag någon gång sörja att jag aldrig vågade säga något till. Det är allt. Till den skaran kommer du sälla dig. Tankarna på dig kommer upphöra, men jag kommer aldrig glömma dig. Du kommer alltid vara hon i huset mittemot, den söta cykeltjejen. Ida, mon rêve perdu.
Jag önskar dig all välgång, all lycka och all framgång. Och den dag du blir intresserad av någon hoppas jag innerligt att du lyckas bättre än vad jag gjorde.
Jaga drömmarna och finn lyckan. Lev.
De stora drömmarna är lag.
Farväl
//Nicklas
Snart, jag vet inte exakt när, kommer du flytta. Försvinna bort, och sedan kommer vi aldrig se varandra igen. Visst, man ska aldrig säga aldrig och det går inte att veta vad slumpen har i rockärmen. Rent teoretiskt skulle vi ju kunna krocka i ett gathörn i, säg, Bromölla om femton år eller hamna bredvid varandra i trängseln på nån spårvagn nånstans. Men det är osannolikt. Vi kommer aldrig se varandra igen. Det är inte utan att det känns lite vemodigt.
Rannsakar jag mig själv kan jag se att jag mot allt förstånd närt någon sorts dröm, någon sorts hopp. Ett möte vid en bardisk. På gården. Att allt ska ändras. Att jag gärna hade hälsat innan vi aldrig ser varandra igen har inte med det att göra. Det var helt uppriktigt vad jag sa. Jag tycker det vore fånigt om vi aldrig ens hälsat och ville bara få en möjlighet att säga hej.
Nu flyttar du, och kanske är det till det bästa. Nu kan jag släppa dig. Glömma och gå vidare.
Blir inte påmind av att se dig på gården. Slipper se dig komma och gå, slipper undra vart du går och varifrån du kommer. Slipper se den dag du träffar någon...
Mycket har hänt sedan den där sommaren då jag först började lägga märke till en söt tjej som brukade komma på cykel. Veckorna gick, i mitt huvud blev hon "söta cykeltjejen" eller "potentiellt snygga" och till sist, när jag kom på mig med att hoppas att jag skulle se henne och rentav ryckte till när ljuset i hennes port tändes, då fick jag erkänna för mig själv att jag var intresserad. Hon var naturligtvis du. Jag kan inte säga att första gången jag såg dig var ögonblicket då allt vände, men jag kan ringa in ett exakt tillfälle som tvingade mig att inse att jag var mer intresserad än att det bara var en söt tjej som bodde i huset mittemot. Det var en halvsen kväll, efter 22. Tisdag eller onsdag. Mörkt men inte becksvart. Jag satt som så ofta vid skrivbordet. Såg dig gå ut och märkte efter ett tag att jag började noja över att du gått för att träffa någon kille. Då kunde jag inte riktigt lura mig själv längre.
Mycket har som sagt hänt sedan dess. Antagligen mer för mig än för dig. För jag tror att hela den här historien har tagit upp mer av min tillvaro än din. I perioder har det förvisso inte upptagit alla mina tankar, men likväl en orimligt stor del av dem.
Överhuvudtaget har du nog lagt betydligt mindre vikt vid hela den här historien än vad jag har gjort. För mig har det någonstans varit mitt livs centrala berättelse de senaste 1,5-2 åren. Det är jag ganska övertygad om att det inte varit för dig. Ska jag vara helt ärlig? Jag tror egentligen att du knappt ägnat mig en tanke, i alla fall inte mer än en flyktig sådan. Åtminstone inte sedan din kompis bankade på mitt balkongräcke i vintras. När jag i somras stod på balkongen och det högg till i magen så fort du kom ut på gården lade du antagligen knappt ens märke till mig. De gånger vi varit nära att mötas på gatan, eller den där gången i kön på Willys i höstas, har du säkert sett mig och känt igen mig, men inte mer än så. Till skillnad från hur det var för mig som hade de där situationerna snurrande i skallen länge efteråt, som nojade och ångestade över om jag borde agerat annorlunda.
Jag insåg också att historien nådde sitt slut redan när du inte dök upp vid parken i höstas. Nu är allt hopp ute, nu är kärleken död, messade jag till en kompis. Och om inte då så nådde den sitt definitiva slut den där natten i vintras då din kompis plötsligt bankade på balkongräcket. Jag har vetat och insett att det bara var att glömma och gå vidare, och jag har också gjort mitt bästa för att få både hjärta och hjärna att fatta det. Men det har varit svårt för mig att helt släppa dig, eller snarare tanken på och föreställning om dig och vad som hade kunnat bli. Delvis för att jag så ofta sett dig gå förbi här utanför, hela tiden som en påminnelse om dig, mitt misslyckande och det där förbaskade hoppet som vägrar att dö.
Jag är en drömmare och romantiker. På sätt och vis en Don Quijote som förläst mig på romaner och vill att livet ska vara som på film, att tillvaron ska vara en vacker dröm. Därför har det hela tiden funnits en del i mig som manat på. Som eldat på drömmarna, hållit hoppet vid liv och vägrat ge upp.
Jag har egentligen alltid vetat att det skulle sluta med att någon av oss flyttade härifrån. Jag har bara hela tiden trott att det skulle vara jag som flyttade först. Kanske är det också därför jag reagerat starkare än jag borde och starkare än jag trodde att jag skulle på att du nu flyttar. Inte bara försvinner du, utan det sätter också ljuset på mitt misslyckade jobbsökande och mina andra nederlag de senaste åren. För när jag flyttade hit... Det skulle bara bli tillfälligt. En mellanlandning tills jag fick ett jobb och kunde flytta vidare. Det var tre år sedan i vintras. Just det är nog också en nyckel till varför den här historien har blivit så stor och central för mig. Jag har liksom inte haft något annat. Jag har haft alldeles för mycket tid och utrymme till tankar, funderingar och drömmar.
Jag minns en gång den där första sommaren. Jag såg dig på Red Brick. Du var då ännu bara en söt tjej i huset över gården, ännu den potentiellt snygga: jag hade ännu inte insett eller i alla fall inte erkänt för mig själv att jag var intresserad. Det gjorde jag först frampå höstkanten när jag märkte att jag rykte till så fort ljuset i din port tändes. I efterhand har jag många gånger ångrat att jag aldrig sa något den kvällen. Det hade kanske inte gjort någon skillnad men jag inbillar mig att du i alla fall hade fått ett bättre första intryck av mig. Och kanske hade allt då nått sitt slut redan där. För vi hade båda insett att det inte funnits något som kunnat växa.
Varje gång jag gått ut sedan den gången har jag hoppats att du ska vara där. Att jag ska springa på dig i vimlet. Det har aldrig hänt igen.
Några gånger har vi varit nära att mötas, men aldrig riktigt. Den där gången på Willys har jag nämnt. Hade jag hamnat precis bakom dig i kön då och med två emellan hade jag nog inte kunnat hålla mig från att säga något. Det kanske var lika bra. En annan gång jag minns var någon gång i skiftet mellan vinter och vår förra året. Vi var nära att gå rakt in i varandra i korsningen vid Konsum, men istället för att le och nicka igenkännande drabbades jag av mild panik och visste inte vad jag skulle ta mig till. Slutade med att jag tog upp ett papper och torkade mig om näsan innan jag skyndade över gatan och in till mig. Smidigt. Du lade säkert ingen större vikt vid det, kommer säkert inte ens ihåg det, men jag ältade det länge. Andra gånger har vi precis missat varandra. Tillfällen då vi skulle möts på gatan om någon av oss bara var en halv minut tidigare eller senare. Sådana gånger kunde jag suckande konstatera för mig sjäv jaja, det är uppenbarlingen inte meant to be.
Andra gånger har jag känt att det nog ändå vore meningen. Ibland på grund av något så banalt som ett kvällstidningshoroskop eller ett quiz på Buzzfeed. Andra gånger på grund av någon tillfällighet eller ett sammanträffande. På tal om Buzzfeedquiz förresten. Just den dag jag hade råkat se din annons och på så sätt fått reda på att du skulle flytta gjorde jag ett quiz på temat vem som är min soulmate. Resultatet? The one that got away. Ouch. Bra timing där, verkligen.
Mycket ar hänt och jag får erkänna att jag någonstans i allt det här har tappat bort mig själv. Kommer att tänka på sista versen av kents låt Förlåtelsen. En låt och ett album som framförallt förra senvåren och sommaren när jag tvingats inse att jag åter fallit kom att betyda mycket.
Jag tappade takten
Släppte greppet om verkligheten
Jag var så stolt en gång
Jag var elitistisk
Idealistisk
Förlorade mitt sökljus
högt upp i ett sekelskifteshus
Jag glömde min drivkraft
Det finns inget hjärta om man inte har kul
Jag förlorade mig själv
Allting i min värld gick sönder
Och nu till slut så förlorar jag dig
Jag har förlorat
Allt är förlorat
Byt ut högt upp i ett sekelskifteshus till långt ner i ett 40-talshus och jag kan skriva under på praktiskt taget varje rad. Jag har känt det åtminstone sedan i vintras att hela den här historien, den har fått mig att.. Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag har tappat fotfästet och glömt bort vem jag är och vart jag är på väg. Det har ätit och gnagt på mig och ja, fått mig att förlora både sökljus och drivkraft och fått hela min värld att gå sönder. Särskilt nu på slutet när jag tvingats rannsaka mig själv inser jag att jag inte varit mig själv.
Det finns också ett citat i Otto de Kats roman Besked från Berlin som i någon mån ringar in hur jag fungerat.
"Halvvägs hit insåg jag det själv." Hon sa det helt lugnt, lade på nytt ner tidningen och spanade ut genom fönstret. "Men då kunde jag inte göra halt, ville jag inte vända tillbaka. Medvetandet smalnar, man bara måste vidare, man blir yr i huvudet, vettet far sin kos. Man lyssnar på tystnaden och knarret från de egna skorna"I romanen pratar hon om att det kanske var dumt att ge sig ut i snöoväder, för det skulle bli svårt att hitta tillbaka till hotellet från det café där scenen utspelar sig. Men i överförd bemärkelse känns det som hur jag emellanåt upplevt allt det här. Jag insåg redan när du inte svarade på det första brevet att det var kört. Framförallt visste jag när jag i höstas skrev igen att det var meningslöst. Men då kunde jag inte vända om. Jag var tvungen att fortsätta. Jag kunde inte se något annat. Och ja, vid några tillfällen har vettet flugit sin kos.
Stundtals har jag mått... jag ska inte överdriva men det har varit ganska jobbigt. Arbetsamt och jobbigt. Jag har säkert vid något tillfälle gått över en gräns och gjort sådant som aldrig borde gjorts. För det är jag ledsen, och jag hoppas att du kan förlåta. Jag har aldrig gjort något av illvilja. Snarare av desperation. För att medvetandet smalnat, för att jag bara måste vidare, för att jag blivit yr i huvudet och vettet farit sin kos.
När vår längtan har blivit besatthet
All närhet har tabubelagts
Det som tar oss igenom natten
Är bara drömmar om närkontakt
Jag har många gånger funderat över formuleringarna i breven. Särskilt det första. Med tiden har jag kommit att förstå att jag läste dig fel, att du lyssnar på annan, hårdare, musik än vad jag trodde då. Kommit att inse att den där formuleringen om poppig stil nog var ett misstag.
Du blev, är, en gåta. Kanske är det därför jag haft så svårt att lägga alltihop bakom mig och gå vidare. En gåta därför att jag aldrig fick några svar. En tystnad som skapade utrymme för tvivel och undran, för kanske, ändå?
En gåta jag velat lösa. Som jag velat dyrka upp. Jag vet inte om du läst Proust, men på sätt och vis blev du för mig vad Albertine blev för berättaren i På spaning efter den tid som flytt. Den eftertraktade. Drömbilden och mysteriet. Den där som genom sin gåtfullhet var omöjlig att riktigt få grepp om, som ledde till oro och ängslighet och tröstlöst ältande. Haha, vid något tillfälle lyckades jag, som en annan Proust, rentav övertyga mig själv om att du hade ihop det med granntjejen. Och det bara på grund av en mystisk tändning i trapphuset.
Ignorerande är sällan den bästa metoden, även om det skenbart är den lättaste. Att vara tydlig och rak är i allmänhet att föredra. Du är min hjälte för du vågar vara rak, sjunger Jocke Berg i Vinter noll2. Det ligger något i det.
Jag kan ibland tänka att vad skönt det hade varit om du redan efter det första brevet bara sagt "Nej, jag är inte intresserad. Men tack för frågan". Artigt, rakt, helt utan öppningar för tolkning och osäkerhet. Inget utrymme för drömmar. Det hade varit tungt att bära då, men i längden hade det gjort allt så mycket lättare. För oss båda.
Du använder ordet respekt. För dig. För dina gränser. Självklart kommer jag visa dig den respekten. Något annat varken finns eller har någonsin funnits på kartan. Men samtidigt, vilken respekt visade du mig när du inte ens gav mig ett svar?
Ett svar, även ett nej, hade betytt så mycket. Då hade vi sluppit den där lilla glipan för hopp och drömmar. Jag hade sluppit att falla igen. Du hade sluppit mitt vidare intresse.
Jag klandrar dig inte för det. Känner ingen bitterhet. Du hade säkert dina skäl till att inte svara, och jag har ingen aning om vilka skäl du baserar ditt agerande på. Jag har ingen aning om hur du upplevt hela historien. Hur du agerar kan bara vara upp till dig själv, och du måste göra det som känns rätt för dig. Det enda jag kan göra är att hoppas att du lyssnade på hjärtat och magen när du fattade ditt beslut.
Men är det något jag hoppas att du tar med dig ur allt det här är det betydelsen av att ge ett svar, oavsett vilket det är.
Var du aldrig någonsin nyfiken? Bara på att gå in med öppet sinne och se vart det tog vägen? Jag får för mig att vi på vissa sätt är ganska lika, på andra inte. Här är vi uppenbarligen olika. Även om jag inte varit intresserad hade jag varit fruktansvärt nyfiken, "vem är den här människan?". Och bara därför tackat ja. Vi verkar också vara olika i vår benägenhet att chansa och att gå utanför vår bekvämlighetszon. Eller så är det bara våra bekvämlighetszoner som ser olika ut. I alla fall har det varit svårt för mig att inte uppleva det så. För du ska veta att jag klivit ut från den där zonen. Bara att skriva det där första brevet var ett enormt steg utanför den. Det är ju ändå stolt över. att jag vågade. Att det sedan inte flög när jag kasade mig ut är tråkigt, men jag vågade göra det.
Tänker du inte någon gång på vad som hade kunnat bli om du bara tackat ja? Om du dykt upp när jag satt och väntade på reddan eller om vi tagit den där promenaden i parken? Det gör jag. Jag vet att det är meningslöst och jag vet att jag inte borde, men jag kan inte låta bli.
Jag vet inte om det är så, det enda jag har att basera min uppfattningar på är ju vad jag sett av dig på gården, men jag får för mig att vi på vissa sätt är ganska lika. Självständiga, något introverta, något tillbakadragna. Det är den bild jag fått av dig. Mestadels utifrån ditt kroppsspråk och att jag så sällan sett dig i sällskap med någon. Att jag till skillnad från många andra i ditt hus så sällan sett dig gå ut en kväll. Det är den bild jag fått av dig, men jag vet inte utan det är gissningar och antaganden. Kanske har jag också här läst dig helt fel. Det kommer jag heller aldrig få veta. Men det var nog också ett av skälen till varför jag fastnade för just dig. Överhuvudtaget har jag många gånger undrat vad det var som gjorde att jag föll så för dig. Självklart att du var söt, men det är ju många. Jag tror att det var en kombination av flera saker. Din stil. Att du klär dig snyggt, och faktiskt har en ganska tydlig och distinkt stil. Det har alltid känts genomtänkt och skarpt. Det ger en känsla av medvetenhet och sinne för stil. Dessutom har du hela tiden haft en aura av någon sorts, i brist på bättre ord, coolness och urbanitet. En utstrålning av integritet och don't give a fuck. Sedan blev du en gåta, och då förmådde jag inte att glömma
Det är nästan svindlande att tänka på vad tillfälligheter kan betyda. Tänk om morsan förlorat den där budgivningen hösten 2013. Tänk om du bara haft lite andra arbetstider under sommaren 2015, eller om jag hade prioriterat annorlunda än att sitta på balkongen. Då hade inget av det här hänt. Tänk om de inte hade sågat ner buskarna runt cykelstället den hösten. Då hade jag nog aldrig fått idén om brevet.
Saker och ting blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig. Om allt blivit som jag drömde och hoppades när jag skrev det där första brevet och lämnade i din cykelkorg, hur hade mitt liv då sett ut idag? Det blir naturligtvis bara gissningar och spekulationer, men antagligen ungefär likadant. Fast tillsammans med dig. Mer hångel, mer romantik av såväl det stormande som det stillsamt vardagliga slaget, fler gulliga sms. I övrigt i stort sett detsamma. Gissar jag. Varken jag eller någon annan kommer någonsin få veta. Fast om idén om multiversum som säger att det finns ett universum för varje möjligt utfall stämmer har det ibland varit svårt att inte undra varför jag var tvungen att födas i ett där du inte är intresserad.
Det är klart jag önskar att saker varit annorlunda. Att du hade velat träffa mig. Jag tror som sagt inte att det i slutändan hade lett till något, men det hade varit kul att få veta. Så ja, jag tycker att det är tråkigt att det blev som det blev. Fast du var och är inte intresserad och då är det så. Det har jag sedan länge, åtminstone sedan i höstas, accepterat. Jag har bara haft så förbannat svårt att sluta bry mig.
Jag vill att du ska veta att det åtminstone från min sida inte är några hard feelings. Jag hoppas att det inte är det från din sida heller.
Om inte annat har du ju fått en bra historia att berätta. Diskuterar du någonsin ämnet udda sätt som någon försökt stöta på en har du ju helt klart den bästa historien.
Nu flyttar du. Jag vet inte exakt när. Bara att det är snart, och att varje gång jag ser dig kan vara den sista. Jag vet inte vart. Inte mer än bort från stan. Det tycker jag du gör rätt i. Du är ännu ung, du ska inte bli kvar här i stan hela livet. Skulle du drabbas av hemlängtan finns Karlskoga alltid kvar. Det är med blandade känslor jag tänker på det.
Vemod över att aldrig mer se dig, sentimental melankoli när jag tänker tillbaka på historien och det som aldrig blev, viss bävan. Panik. Men också lättnad.
Ta inte det här fel nu för jag hör hur det låter, men på ett sätt är det faktiskt skönt att du försvinner. Jag har ju vetat att det varit meningslöst ända sedan svaret uteblev på det där första brevet. Men eftersom jag sett dig så ofta, inte kunnat undvika att göra det, har jag ständigt blivit påmind. Jag har inte kunnat glömma, inte kunnat släppa och gå vidare. Det har plågat mig.
Förra våren och sommaren, då när allt vaknade igen. Jag ville verkligen inte falla, inte en gång till. Men när jag insåg vad som var på väg att hända var det redan för sent. Jag borde ha insett det och slagit det ur hågen redan den där gången i mars eller april då jag såg dig stå utanför din port och vänta på skjuts, när jag fick känslan av att du sneglade upp mot mitt fönster och att vi fick någon form av connection. Det var något senare den kvällen, det var en fredag, jag dansade som en dåre till en operaouvertyr när jag fick se dig och en av dina kompisar gå mot din port från gästparkeringen. Jag tror inte att ni såg mig, trodde det inte ens då. Men för säkerhets skull fortsatte jag tills ni hade försvunnit in i porten, hade ju varit ännu mer pinsamt att sluta och visa att jag faktiskt tyckte att det var pinsamt. Fast jag insåg det inte då. Det gjorde jag först senare. När värmen och solen kom och jag började hänga på balkongen och såg dig så när som på varje dag. När jag kom på mig själv med att sitta på helspänn för att inte missa dig om du gick förbi. Insikten att jag hade fallit igen var nästan tyngre att bära än vetskapen att du inte var intresserad.
Det ska bli skönt att slippa anspänningen och ängsligheten. Det ska bli skönt att kunna sitta på balkongen och se någon gå in i din port utan att tänka är det en älskare till henne?
Periodvis var mitt intresse för dig plågsamt att bära. Inte bara för att jag visste att det var meningslöst, utan också för att jag inte vågade, inte visste vad jag skulle ta mig till. Många var gångerna då jag stod på balkongen och så gärna ville säga något, eller kanske bara vinka, men inte vågade.
Plus nojorna och ångesten. Över att du skulle träffa någon innan jag hann agera, över att du kanske hade träffat någon de gånger jag såg dig åka hemifrån på en mystisk tid. Över de där jäkla fantasibilderna som rullade igång de gånger jag såg dig gå ut en kväll eller åka iväg på någon fest. Det är inget jag är stolt över, tvärtom klandrade jag mig själv för det, och egentligen borde jag kanske inte berätta det, men det var så det var.
Ibland har jag tänkt att det inte kan vara en slump att ditt namn rimmar på lida.
Jag tror inte du förstår hur plågsam hela den här historien varit för mig.
I am a weak heart. A weak heart to break.
Snart flyttar du och vi kommer aldrig se varandra igen.
Till en början kommer det nog bli fett konstigt att inte se dig då och då. Även om jag den senaste tiden inte lagt någon större vikt vid det har det ändå varit ett litet spänningsmoment när jag exempelvis suttit vid skrivbordet vid fönstret om du ska komma förbi eller inte. När man varit ute någonstans, kanske bara nere på stan, om du ska råka dyka upp just där jag är. Det kommer vara ovant att inte mer eller mindre ständigt vara beredd på att du kan dyka upp, att inte se dig ute på gården med jämna mellanrum. Eller för den delen att inte slänga en blick mor parkeringen när jag går förbi. En solreflex kommer gnistra till när det som då inte längre är din port öppnas. Jag kommer utan att tänka vända blicken dit och sedan skaka på huvudet åt mig själv, hon bor inte kvar, det är inte hon, bry dig inte.
Jag ska inte ljuga. Utan att gå händelserna i förväg så den dag flyttkärran rullar ut från gården... Jag kommer inte vara oberörd, antagligen sörja att drömmen är över och att något som länge varit en del av tillvaron för evigt stängs, men det kommer vara så mycket anspänning jag inte ens är medveten om som släpper. För första gången på länge kommer jag helt kunna slappna av.
Jag tycker fortfarande att det är lite fånigt att vi med tanke på hela historien inte ens hälsat. Och det finns så mycket jag skulle vilja säga, så mycket jag hade velat fråga. Övervägde du någonsin att tacka ja? Har du någon gång funderat på vad som hade kunnat bli? Varför svarade du inte? Fanns det något särskilt skäl till att du inte var intresserad? Var det något jag hade kunnat göra annorlunda, eller hade jag förlorat redan från början? Vad tänkte och kände du när du hittade det där första brevet? När du på nytt hittade ett i höstas? Vad tyckte du dig ha att förlora? Och om jag den där gången din kompis dök upp nedanför balkongen hade bett henne att få prata med dig, hade jag fått göra det? Jag inser, vet, att jag aldrig kommer få de svaren. Men jag kommer alltid undra.
Jag är säker på att du också har sådant du undrar, eller i alla fall har undrat. Varför du? Varför brev i cykelkorgen? Hur har jag tänkt? Det kommer jag nu aldrig få möjlighet att förklara. Men jag hoppas, vilket jag nämnt förut att du inte tyckte breven var jobbiga eller påträngande. Jag ville ju bara vara lite originell och gulligt romantisk.
Likaså inser och vet jag att vi aldrig kommer hälsa. Det kan jag sörja, för det hade varit fint. Som ett sätt att sluta cirklar, knyta ihop säcken och så gott det går inte lämna det här oavslutat. Men det vill inte du, och då finns inget jag kan göra utom att acceptera det. Jag håller inte nödvändigtvis med, jag tror fortfarande att det hade varit bra, men jag accepterar hur det är. Vi är tydligen olika där du och jag. Delar inte viljan till, behovet nästan, att sluta cirklar och tydligt avsluta.
Fast vi har faktiskt träffats en gång. Du vet nog inte om det, och jag upptäckte det själv först i vintras. Exakt när och hur vi träffades låter jag vara osagt. Det lämnar jag för dig att lista ut. Men det var för ungefär 20 år sedan, och jag vet att du har tillgång till nycklarna för att kunna lista ut det.
Du och hela historien kommer så sakteliga glida in i mitt förflutnas dimmor, men jag kommer aldrig att glömma dig. Med tiden kommer smärtan att avta, det plågsamma försvinna. Men du kommer alltid ha en plats i mina minnen. Precis som jag aldrig kommer glömma Janita men såhär decennium senare sedan många år är glad att det aldrig blev något. Precis som jag aldrig kommer glömma Sofia. Precis som jag aldrig kommer glömma Clara eller Maria. Precis som jag aldrig kommer glömma alla de där som under tonåren kändes så ouppnåeliga att man aldrig vågade annat än att sukta på avstånd. Alla de där har vid ett eller annat tillfälle orsakat mig trängtan och kval, men ingen av dem har längre någon relevans för mig. Jag kan vid enstaka tillfällen komma att tänka på någon av dem och bli en smula melankolisk, och en av dem kan jag någon gång sörja att jag aldrig vågade säga något till. Det är allt. Till den skaran kommer du sälla dig. Tankarna på dig kommer upphöra, men jag kommer aldrig glömma dig. Du kommer alltid vara hon i huset mittemot, den söta cykeltjejen. Ida, mon rêve perdu.
Jag önskar dig all välgång, all lycka och all framgång. Och den dag du blir intresserad av någon hoppas jag innerligt att du lyckas bättre än vad jag gjorde.
Jaga drömmarna och finn lyckan. Lev.
De stora drömmarna är lag.
Farväl
//Nicklas
posted by Nicklas R at 14:26
0 Comments:
Post a Comment
<< Home