Blues för Kväggen

Åkte med farmor upp till Kväggen idag. Det var någon byrå som stod där uppe som hennes pappa fick  som barn som hon ville ta hem innan stugan byter ägare. Så det kan mycket väl ha varit sista besöket där uppe. Det gick hur som helst fint att få det där gjort. Jag fick för övrigt även med mig några koppar jag hittade som ett skåp. Egentligen inte som ett minne, vad jag minns har jag aldrig sett dem förut, utan för att de var fina. Gissningsvis 70-tal, stiliserat blommönster i grönt på vit botten. Ganska chica om jag får säga det själv. Fick även med mig ett par serietidningar det hände att jag bläddrade i som barn och som kändes synd om de skulle bli liggande kvar och riskera att förfaras när ägarbytet sker. De tidningarna visade det sig sedan att min farbror gärna ville ha, så de ska lämnas upp till farmor för vidare befordran.

Märktes förresten att ingen just varit där den här sommaren (och knappt förra sommaren heller för den delen). Tomten var i det närmaste vildvuxen ängsmark, färgen på verandan flagade, plintarna huset står på lutade mer än någonsin. Hen som tar över har milt uttryckt en del jobb framför sig.
När jag kom hem kom jag på en grej jag gärna hade velat ha som ett minne. En leksaksbåt som brukade vara med när vi gick till sjön för att bada. Kanske hinner det bli någon mer tur dit upp, då ska jag leta efter den, titta ute i boa. Annars, om jag inte kommer dit upp igen eller inte hittar den, hoppas jag att den kommer roa och glädja och skänka glada sommarminnen till något annat barn. Kanske en introvert lagd storebror som behöver få vara ifred en stund från de jobbigt fnitterljudliga småtjejer som är hans syster och kusin.

Minnena från Kväggen är många. Till överväldigande del ljusa, glada, mysiga. Barndom, sommar. Hundar och godis. Filmkvällar. Meta vid bryggan, ro drag, bad och båtåkning. Grillplatsen nere vid sjön. Flytvästarna som hängde på hatthyllan, hoppa känguru, getingen som landade i pappas öl. Den där gången det kom en orm över gräsmattan. Uni om låg under bordet med huvudet på parasollhållaren. Grythyttanstolar. Farbror Jörgen i gummistövlar och badbyxor. Farfars prat i sömnen. Båtnyckeln i en korkboll på kryddhyllan. Den där sommaren då vi var där med föräldrarna och farsan väckte mig tidigt tidigt om morgnarna för att skjutsa mig till simskolan inne i stan. De där morgnarna var... det var mysigt.
Listan på minnen kan göras lång. Snudd på ändlös.

Farmor och min biologiska farfar (som dog innan jag föddes och när jag väl gjorde det hade farmor träffat en ny gubbe som sedan alltid gick under namnet farfar) köpte den där stugan under 70-talets första hälft, 1974 om jag minns rätt. Det har hunnit hända en del sedan dess. I världen såväl som i sommarstugeområdet, men i stugan har man alltid känt igen sig. När den nu säljs är det inte orimligt att beskriva det som att en epok är över. Jag kommer aldrig glömma Kväggen, jag kommer alltid bära minnena nära hjärtat.