Ett par månader

Mötet med Arbetsförmedlingen gick väl ungefär som förväntat. Fick dock veta att jag bara har lite drygt 30 dagar med ersättning kvar eftersom jag inte har a-kassa utan går på aktivitetsstöd. Att ersättningen är tidsbegränsad har säkert sagts eller så någonstans, men jag har lyckats missa det så det var ny information. Det var ju typiskt kul att få veta såhär lagom till helgen. Om min överslagsräkning stämmer får jag min sista utbetalning i slutet av juli, därefter kommer jag alltså stå helt utan inkomst. Det är ju inte direkt något önskvärt läge för uttrycka det försiktigt. Inte desperat, jag har en liten buffert så även om jag inte toksnålar kommer jag sannolikt klara mig åtminstone över sommaren, men lite knivigt. Det måste naturligtvis lösa sig på något sätt, men hur återstår att se.
Ur ett jobb- och karriärperspektiv bör det erkännas att flytten tillbaka till Karlskoga när jag blev tvungen att lämna studentlägenheten i Kalmar sannolikt är mitt enskilt största strategiska misstag. Hade jag chansat och flyttat till en av de större städerna på vinst och förlust tror jag, såhär i backspegeln, att mina möjligheter att relativt tidigt ha lyckats hitta ett rimligt intressant jobb hade varit betydligt större. Fast å andra sidan hade jag ju inte haft någon möjlighet att flytta dit eller hitta någonstans att bo om jag inte redan hade haft ett jobb, så det är ju på sätt och vis en ickefråga. Sedan tycker jag det är rätt sjukt att ersättningen bara kan upphöra trots att jag uppfyller mina plikter gentemot AF och att jag aktivt söker jobb. Det är inte som att jag valt att vara arbetslös, även om jag är den förste att erkänna att det på flera sätt är ganska skönt att vara det. I någon mån straffas jag för att jag valde att fokusera på studierna istället för att jobba extra, och för att jag en gång tog ett beslut att flytta in i en väntande lägenhet min lilla hemstad istället för att kryssa mellan sjundehandskontrakt i en storstad. Villkoren för oss som är arbetssökande är sinnessjuka.

När jag tog examen, det är alldeles strax sju år sedan, såg allt så ljust ut. Jag vet inte var det gick fel. Någonstans gjorde det det, men hur, när och var vet jag inte. Antagligen någonstans någon gång under det där första året eller två. När jag trots en färsk examen och mängder med ansökningar aldrig kom längre än någon enstaka intervju. Det har gått så lång tid nu. Någonstans har jag, inte gett upp, det vore fel att säga, men likväl försonats med tanken på att karriärtåget har gått. Jag hoppas förstås fortfarande, men längst där inne inser jag att chanserna är små. Den där junidagen för snart sju år sedan såg det så ljust ut. Allt låg öppet. Världen väntade, och allt var så hoppfullt. På den första allvarligt menade jobbansökan jag skickade, redan ett par månader innan examen, fick jag svaret att jag trots att jag inte blev kallas till intervju så hade jag en intressant profil. Även om jag inte var helt rätt verkade jag och det jag hade att bidra med intressant. Då var jag övertygad om att det skulle gå fort. Då, hela den tiden, kändes allt så lovande. Jag vet inte vad som hände.