Uppåt, neråt
En dag som började ganska bra blev till sist rätt usel.
Låt oss ta det positiva först.
Det började bra. Resa till Stockholm. Inte särskilt trött trots tidig väckning, tåget var i tid. Intervju. Den gick helt okej bra. Rekryteraren jag träffade trodde väl visserligen inte att jag och tjänsten i fråga var helt rätt för varandra, men hon tyckte jag verkade ha intressanta kunskaper och kändes entusiastiskt inför framtida möjligheter och andra uppdrag. Bra känsla.
Sedan började det gå utför. Det började redan när jag klev ut på gatan efter intervjun. Det spöregnade. Jag hade efter att ha kikat på väderprognoser och radarbilder inte räknat med regn och hade således inget paraply. Jag blev dyblöt. Detta till trots tog jag ändå omvägen för den vid stockholmsbesök närmast obligatoriska vägen förbi Thor Modéens grav. Det var fint att få se den igen, även om den var lite överväxt för tillfället. Därefter hopade sig olyckorna och kom slag i slag. Väl tillbaka på centralen behövde jag få något i magen innan tåget hem skulle gå. Beställde en lasagne, ty den kändes mest prisvärd. Hann inte mer än sätta mig innan jag fick veta att köket just meddelat att lasagnen var slut. Inget större bakslag då jag fick en pizza istället, men inte heller någon framgång. I väntan på maten skulle jag skicka en bild på Tosses gravsten till en bekant, men den kunde naturligtvis inte skickas. Trots flera försök ville den jäkla bilden inte gå iväg.
Efter att ha ätit kilade jag ner till toaletten för att tja, göra vad man gör på toaletter. När jag var färdig och skulle tvätta händerna sköljde jag av dem med vatten, smorde in dem med tvål och där tog det stopp. Nästan exakt då slutade varenda jävla kran inne på centralens toalett fungera. Så det var ju bara att leta fram en bit papper att torka av den satans tvålen med. Kom upp till tåget, lite tidigt men tänkte att jag kunde hänga på perrongen en stund lika gärna som att stå och glo i vänthallen. Tåget rullade in i god tid före avgång, så bara att kliva på, tänkte jag. Då hittade jag inte min vagn. Det fanns helt enkelt ingen vagn med mitt vagnsnummer. Det visade sig dock enbart bero på att de skulle haka på en dubbeldäckare till, och att min vagn fanns i den nya som dök upp först några minuter senare. Kliver då på, hittar min plats och sätter mig och kollar lite grejer i telefonen. En bra plats för övrigt. Så kommer tiden då vi ska åka, men tåget står fortfarande stilla. Nå, sånt kan ju hända så jag tänkte inte så mycket på det. När sedan en ganska god stund passerat efter ordinarie avgångstid och vi ännu inte rört oss ur fläcken började man ju misstänka att något inte stod helt rätt till. Det gjorde det inte heller.
Strax därefter dök personalen upp ur vagnen och meddelade att de hade problem med kopplingen mellan de två tågdelarna, och att vi som satt i vår del skulle få flytta över till den andra. Där fick man för att man bokat platsbiljett för att slippa strul med sittplatser. I brist på annat fick jag slå mig ner på ett utvikbart jäkla säte precis vid tågets dörrar. Då var jag nära att gå fullt ut rättshaverist på SJ, särskilt om jag inte fick tillbaka femtiolappen för platsbokningen. Dock löste sig just den delen ganska fort då de hade kopplat på två vagnar i andra änden av tåget som jag kunde traska över till redan i Sundbyberg. Så då fick jag ändå "min" plats i rätt vagn fast i fel ände. Fast det påverkade ju inte det faktum att vi likväl var trekvart sena redan från början, och nästan en timme när vi väl var framme i Örebro. Väl där klev jag av tåget, såg att min buss stod inne och rappade på stegen, bara för att några meter från hållplatsen se bussen blinka ut och åka iväg. Ungefär där började jag känna att dagen från ungefär lunchtid och framåt kändes lite som en sammansvärjning mot Nicklas.
Som tur är går dock bussarna ganska tätt på eftermiddagarna när många pendlar, så behövde bara vänta i typ en kvart. Fast när jag klev på bussen förväntade jag mig nästan att det skulle köra av vägen innan vi var framme. Det gjorde den inte, utan jag kom hem, pustade ut och tänkte att nu måste ju oflytet vara över. Då kom den stora slutkrevaden av jävel. Kvartsfinalen.
Jag ska inte uppehålla mig för mycket vid den. Det gör mig bara förbannad. Men för ovanlighetens skull är jag beredd att använda fiaskoordet om en kvartsfinalsorti mot en av de övriga toppnationerna. Det här svenska laget ska slå det här finska laget, men framförallt lockar det att beteckna det som ett fiasko på grund av den så oerhört svaga svenska insatsen (och att det är extremt underkänt att såväl tappa 3-1 som att inte kunna dra nytta av att panga in 4-3 i slutminuten av andra).
Fast å andra sidan har ju inte Sverige varit särskilt bra mot hyfsat kvalificerat motstånd någon gång under turneringen, första perioden mot Ryssland undantaget. Kändes väl redan i första matchen mot Tjeckien att det inte skulle bli lika bra i år. Exakt vad det beror på är jag egentligen inte rätt man att svara på, men dels har väl inte målvakterna stått på huvudet direkt (utan att för den skull ha varit dåliga), dels hade vi nog behövt få ja tack från någon mer riktig toppspelare. En Victor Hedman på backsidan, sådana som Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Rakell, Silfverberg, William Karlsson, Zibanejad framåt. Med facit på hand kanske ringt in Lehner när Islanders åkte ur. Sedan tror jag personligen att det kan spela in att det redan är klart att Grönborg inte är kvar nästa år. Är nog lätt hänt att den där sista tiondels procenten skärpa inte riktigt finns där hos varken ledare eller spelare i ett sådant läge.
Sur som satan blev jag hur som helst över förlusten ikväll. Synd på en dag som började så bra. Men nu ska det väl i alla fall inte kunna bli värre, och vi har ju alltid nästa år.
Låt oss ta det positiva först.
Det började bra. Resa till Stockholm. Inte särskilt trött trots tidig väckning, tåget var i tid. Intervju. Den gick helt okej bra. Rekryteraren jag träffade trodde väl visserligen inte att jag och tjänsten i fråga var helt rätt för varandra, men hon tyckte jag verkade ha intressanta kunskaper och kändes entusiastiskt inför framtida möjligheter och andra uppdrag. Bra känsla.
Sedan började det gå utför. Det började redan när jag klev ut på gatan efter intervjun. Det spöregnade. Jag hade efter att ha kikat på väderprognoser och radarbilder inte räknat med regn och hade således inget paraply. Jag blev dyblöt. Detta till trots tog jag ändå omvägen för den vid stockholmsbesök närmast obligatoriska vägen förbi Thor Modéens grav. Det var fint att få se den igen, även om den var lite överväxt för tillfället. Därefter hopade sig olyckorna och kom slag i slag. Väl tillbaka på centralen behövde jag få något i magen innan tåget hem skulle gå. Beställde en lasagne, ty den kändes mest prisvärd. Hann inte mer än sätta mig innan jag fick veta att köket just meddelat att lasagnen var slut. Inget större bakslag då jag fick en pizza istället, men inte heller någon framgång. I väntan på maten skulle jag skicka en bild på Tosses gravsten till en bekant, men den kunde naturligtvis inte skickas. Trots flera försök ville den jäkla bilden inte gå iväg.
Efter att ha ätit kilade jag ner till toaletten för att tja, göra vad man gör på toaletter. När jag var färdig och skulle tvätta händerna sköljde jag av dem med vatten, smorde in dem med tvål och där tog det stopp. Nästan exakt då slutade varenda jävla kran inne på centralens toalett fungera. Så det var ju bara att leta fram en bit papper att torka av den satans tvålen med. Kom upp till tåget, lite tidigt men tänkte att jag kunde hänga på perrongen en stund lika gärna som att stå och glo i vänthallen. Tåget rullade in i god tid före avgång, så bara att kliva på, tänkte jag. Då hittade jag inte min vagn. Det fanns helt enkelt ingen vagn med mitt vagnsnummer. Det visade sig dock enbart bero på att de skulle haka på en dubbeldäckare till, och att min vagn fanns i den nya som dök upp först några minuter senare. Kliver då på, hittar min plats och sätter mig och kollar lite grejer i telefonen. En bra plats för övrigt. Så kommer tiden då vi ska åka, men tåget står fortfarande stilla. Nå, sånt kan ju hända så jag tänkte inte så mycket på det. När sedan en ganska god stund passerat efter ordinarie avgångstid och vi ännu inte rört oss ur fläcken började man ju misstänka att något inte stod helt rätt till. Det gjorde det inte heller.
Strax därefter dök personalen upp ur vagnen och meddelade att de hade problem med kopplingen mellan de två tågdelarna, och att vi som satt i vår del skulle få flytta över till den andra. Där fick man för att man bokat platsbiljett för att slippa strul med sittplatser. I brist på annat fick jag slå mig ner på ett utvikbart jäkla säte precis vid tågets dörrar. Då var jag nära att gå fullt ut rättshaverist på SJ, särskilt om jag inte fick tillbaka femtiolappen för platsbokningen. Dock löste sig just den delen ganska fort då de hade kopplat på två vagnar i andra änden av tåget som jag kunde traska över till redan i Sundbyberg. Så då fick jag ändå "min" plats i rätt vagn fast i fel ände. Fast det påverkade ju inte det faktum att vi likväl var trekvart sena redan från början, och nästan en timme när vi väl var framme i Örebro. Väl där klev jag av tåget, såg att min buss stod inne och rappade på stegen, bara för att några meter från hållplatsen se bussen blinka ut och åka iväg. Ungefär där började jag känna att dagen från ungefär lunchtid och framåt kändes lite som en sammansvärjning mot Nicklas.
Som tur är går dock bussarna ganska tätt på eftermiddagarna när många pendlar, så behövde bara vänta i typ en kvart. Fast när jag klev på bussen förväntade jag mig nästan att det skulle köra av vägen innan vi var framme. Det gjorde den inte, utan jag kom hem, pustade ut och tänkte att nu måste ju oflytet vara över. Då kom den stora slutkrevaden av jävel. Kvartsfinalen.
Jag ska inte uppehålla mig för mycket vid den. Det gör mig bara förbannad. Men för ovanlighetens skull är jag beredd att använda fiaskoordet om en kvartsfinalsorti mot en av de övriga toppnationerna. Det här svenska laget ska slå det här finska laget, men framförallt lockar det att beteckna det som ett fiasko på grund av den så oerhört svaga svenska insatsen (och att det är extremt underkänt att såväl tappa 3-1 som att inte kunna dra nytta av att panga in 4-3 i slutminuten av andra).
Fast å andra sidan har ju inte Sverige varit särskilt bra mot hyfsat kvalificerat motstånd någon gång under turneringen, första perioden mot Ryssland undantaget. Kändes väl redan i första matchen mot Tjeckien att det inte skulle bli lika bra i år. Exakt vad det beror på är jag egentligen inte rätt man att svara på, men dels har väl inte målvakterna stått på huvudet direkt (utan att för den skull ha varit dåliga), dels hade vi nog behövt få ja tack från någon mer riktig toppspelare. En Victor Hedman på backsidan, sådana som Filip Forsberg, Viktor Arvidsson, Rakell, Silfverberg, William Karlsson, Zibanejad framåt. Med facit på hand kanske ringt in Lehner när Islanders åkte ur. Sedan tror jag personligen att det kan spela in att det redan är klart att Grönborg inte är kvar nästa år. Är nog lätt hänt att den där sista tiondels procenten skärpa inte riktigt finns där hos varken ledare eller spelare i ett sådant läge.
Sur som satan blev jag hur som helst över förlusten ikväll. Synd på en dag som började så bra. Men nu ska det väl i alla fall inte kunna bli värre, och vi har ju alltid nästa år.
posted by Nicklas R at 23:56
0 Comments:
Post a Comment
<< Home