Om ett slut

För nästan ett år sedan, i början av maj i fjol, träffade jag en tjej. Vi blev inte ett par, som jag minns det kom vi rätt snart fram till och var ganska överens om att vi inte passade ihop på det sättet, men vi fortsatte... umgås över sommaren. Ganska flitigt, och mellan våra möten en intensiv kontakt via sms. Framåt sensommaren eller höstkanten slutade vi träffas, men fortsatte hålla kontakten och fortsatte vår täta konversation via mess. Fortsatte vara vänner. Hon växte fram till att bli en av de bästa och närmsta vänner jag vunnit i vuxen ålder.
I vintras träffade hon en kille. Blev kär. Gick in i ett förhållande. Jag var och är fortfarande glad för henne. För dem båda. Vår kontakt blev glesare, något mer sporadisk men fortsatt hyfsat regelbunden. Om vi tidigare haft daglig kontakt blev det kanske något eller ett par meddelanden i veckan. Lite kortare än tidigare. Inget konstigt i det. Hon hade ju sin pojkvän, var nykär. Det hade varit konstigt om vår kontakt inte hade blivit glesare. Det störde mig inte.

I eftermiddags skickade hon ett meddelande där hon skrev att hon nu när hon lever i ett förhållande inte känner sig helt bekväm med att vi fortsätter har kontakt med tanke på vår historia, och att hon känner att det blir halvhjärtat och oengagerat från hennes sida. Avslutade vår vänskapsrelation.
Jag blev självklart ledsen. När jag först läste det och innebörden gick upp för mig kändes det som att hela lägenheten för ett par sekunder föll ner i ett hål. Det innebar ju att jag förlorar en vän, en vän som jag bryr mig om och håller av, och som betytt mycket för mig. Samtidigt förstår jag henne. Och jag är glad för hennes skull. För att hon hittat kärleken och allt det hon vill ha, det hon verkligen vill satsa på. Känner hon då att vår kontakt inte känns rätt, då är det så det är. Då får jag ta ett steg tillbaka. Det är också vänskap.
Det är klart jag kommer sakna henne, och det är klart det kommer kännas tomt att inte då och då höras av för att se hur man har det eller diskutera ett konstnärligt verk eller livet eller vad det än varit vi pratat om. I någon mening är det kanske en sorg över något gått förlorat. Samtidigt, hur ofta avslutas en vänskap när man fortfarande är vänner? Jag skiljs mycket hellre så än som ovänner, även om det just nu känns ledsamt och tråkigt.
Jag vill att alla mina vänner ska må och ha det bra, om det här är vad som just nu krävs för att hon ska göra det så får det vara så. Att det på kort sikt känns lite sorgligt för mig kan i långa loppet göra detsamma. Ska man vara en bra vän måste man också vara beredd att göra en uppoffring när det krävs.

Även om det just nu suger att ha tappat en kär vän är jag till syvende och sist glad för det här året vi fick. För alla samtal, allt skoj, alla nya perspektiv och insikter. Det betydde mycket för mig och jag uppskattade det verkligen. Våra samtal handlade om sådant jag sällan får möjlighet att prata om med andra kompisar, ibland på en nivå som nästan fick mig att känna en släng av impostorsyndrom. Vårt nästan årslånga samtal lärde mig mycket. Jag hoppas att även hon minns det och mig med värme, och att vår vänskap betydde något för henne också.
Hur som helst önskar jag henne all lycka. Jag hoppas att hon uppnår allt hon önskar och fångar sina drömmar. Vi kommer kanske aldrig höras igen, men min vänskap kommer hon alltid ha. Har man en gång vunnit den är min vänskap obrottslig och lojal oavsett allt.

Det var ett tråkigt avslut på en i övrigt fin påskhelg. Jag behövde skriva av mig lite, men går hel ur det. När man var liten föll man jämt, nu ska det va så jävla hemskt, som det heter i sången.
Det var kul så länge det varade. Mot nya äventyr!