(Var)Dagen man fruktat

Så är vardagen tillbaka. Kan inte påstå att jag känner mig helt tillfreds över det. Både att börja jobba på allvar och allting annat som vardagen innebär, det har känt trögt och tungt. Värst var nog, lite förvånande kan tyckas, den där stunden precis efter att man ätit och bläddrat igenom tidningen. Ett stort jaha, och vad nu? Senast det var vardag var det julkalendern då, nu var det bara ett tomrum med lika delar seghet som sysslolöshet. Vardagen blir nog aldrig mer vardag än just där.

Nya restriktioner. Inte överförtjust över dem heller. Intressant dock mot när det kom restriktioner förra vintern tycker jag mig höra en helt annan ton i reaktionerna nu. Visst fanns kritiska röster även då, men någonstans i botten av missnöjet fanns ändå någon sorts acceptande att visst, det är drygt men kanske nödvändigt. Det fanns invändningar mot vissa åtgärder (som att mötesfriheten inskränktes och att en del andra restriktioner kändes missriktade), men på det stora hela verkade folk ändå köpa att någon form av restriktioner behövdes. Nu känns tonen mer uppgiven. Kritiken är tydligare, fler är missnöjda och ifrågasätter rimligheten i de åtgärder som vidtas. Det finns en allt mer uppenbar trötthet och längtan efter att få leva. Som att insikten växt sig starkare att vad som krävs är inte ständiga nedstängningar utan att vården får resurser för att kunna hantera ett ökat tryck utan att riskera att falla samman. En insikt att det är orimligt att vårdens kapacitet ses som någon sorts fixpunkt som inte går att flytta, att samhället ska anpassas utifrån vad vården klarar snarare än att vården är anpassad utifrån vad samhället behöver. Med lite tur kan det vara en vändpunkt. En vändpunkt bort från privatiserings- och skattesänkarhelvetet vi så målmedvetet byggt sedan åtminstone 80-talet. En vändpunkt då samhället och politiken äntligen vänder fören åt vänster igen och inser att välfärdsverksamheter lämpar sig väldigt illa att driva som företag och med ständiga "effektiviseringar". En vändpunkt bort från den nyliberala dårskap vi levt med de senaste decennierna. Hoppas kan man alltid.

Återstår att se om man får gå på hockey eller hur det blir. Med tanke på att jag har säsongskort borde man ju få se någon match i alla fall.

Längtar tillbaka till den ljuva julledigheten.