Dåliga frågor

Rätt lugn och vanlig söndag på det stora hela. Höll på att krevera under den del av utfrågningen av Nooshi Dadgostar som handlade om kommunsim och kapitalismens avskaffande. Delvis för att det ältas gång på gång på gång och är rätt ointressant, ännu mer för att frågorna var så imbecilla att de bara fick utfrågaren att verka dåligt påläst. Skilj på kommunism som ideologi och tillstånd, ville man skrika. Formuleringar om ett kommunistiskt samhälle ser såklart inte toppen ut utifrån hur de flesta tolkar begreppet. Som jag tolkar det bör "kommunistiskt samhälle" i det stycke som citerades ur Ung Vänsters program dock läsas som att det ultimata (utopiska) målet att sträva mot är ett samhälle som når det kommunistiska tillståndet, inte att man förespråkar en totalitär förtryckarstat a la Sovjetunionen. De skillnaderna, som kan verka som hårklyverier men är väldigt stora, borde en väl påläst utfrågare ha koll på. Att ställa frågor som känns som att de ligger på en gymnasial "vill du ha det som i Sovjet?"-nivå känns bara... slappt, i brist på bättre ord. Nåväl.

Såg sedan om Flicka och hyacinter igen. Precis lika bra som vanligt, om inte rentav ännu bättre. Fantastiskt bra film. Visst kan slutet kännas lite övertydligt, men det var kanske nödvändigt för att tidens publik skulle förstå twisten (som vi i dag ser komma redan tidigt i filmen, det finns ju ledtrådar planterade redan från de inledande scenerna). Första gången jag såg den hade jag lite svårt för Anders Eks sätt att gestalta Körner, men ju fler gånger jag ser den desto mer inser jag hur lysande han gör det. Vad som kan tolkas som överspel är snarare ett sätt att visa på Körners ego och teatraliska manér, hur han i rusets stund i än högre grad iklär sig rollen som den store konstnären. Det saknas inte likheter mellan hur Körner och en sådan som Thorsten Flinck uppträder när de upplever att de har en publik, gesterna, sättet att tala och uttrycka sig. Det är överspel, men det är för att Körner spelar över i rollen som sig själv. Mycket skickligt.