Sista kvällen

Sista kvällen i Kalmar. Det känns tungt att konstatera. Kalmar och den tid jag bott här har betytt väldigt mycket. Inte bara har det varit hemma under några år, utan det har också varit en viktig del av min utveckling och av vem jag är idag. Mycket som hänt här har haft avgörande betydelse för vem jag är och hur jag ser på mig själv. Och som jag skrev på instagram häromdagen har insikten drabbat mig att jag under mina år här kommit att älska den här jäkla stan. Fast då kanske egentligen inte så mycket själva staden i sig själv, som den tid och det liv den kommit att representera. Alla de minnen som skapats här, och alla de minnen som för alltid kommer att vara förknippade med den här staden. Alla fantastiska människor jag lärt känna, allt roligt jag varit med om, och alla dekadenta timmar i solskenet på uteplatsen. Jag kommer att sakna det.

Jag har sedan jag flyttade hit alltid vetat att jag en dag ska lämna Kalmar. Nu kom den dagen lite tidigare och lite mer abrupt än jag hade trott. Jag har alltid föreställt mig att jag skulle lämna i triumf. Att jag skulle flytta av egen vilja och för att jag hade fått ett jobb. Nu blev det inte så. När jag nu är tvungen att flytta är det av snudd på motsatta skäl, och jag gör det till en plats där jag inte vill bo. Den här flytten känns det som ett misslyckande. Och det gör jävligt ont.

Sista kvällen i Kalmar. Som så många kvällar före den här ägnar jag den, som vore det för att sluta en cirkel, åt att sitta här. Och alldeles snart ska jag, för sista gången som Kalmarbo, gå och lägga mig.

PS. Har börjat skriva på en längre text om tiden i Kalmar, vad den betytt och hur jag kommit att älska stan. Den kommer publiceras här när den är färdig, antagligen om ett par dagar.